Hej, alla mina älskade gamla vänner, döda som levande!

Hur gjorde ni egentligen under alla dessa år, när ni satt med stora inkomster och levde era meningsfyllda liv?

Vi sågs någon gång, och visst hände det väl att ni bjöd på någon middag och en öl, men något annat fick man vara utan i sin tysta fattigdom?

Några gånger förföll jag till att be om ett litet lån, vilket någon gång beviljades, men alltid med en underton av obehag bland de uppdykande villkoren. Var det så viktigt? Ni fick mej att skämmas en aning.

Vad gjorde ni av alla era pengar? Det måste ju röra sig om många miljoner i livsinkomst? Köpte ni hus? Bilar? Saker? Kläder?

Ja, jag vet att ni rest en hel del, där gick förstås mycket pengar. Var det så viktigt? Jag måste dock tacka er för alla vykort som ni kostade på mig, var det för min skull, eller var det för att demonstrera hur fint ni hade det där i avlägsna länder?

Vart tog pengarna vägen?

År efter år efter år efter år, måste ni ha gjort av med tio gånger så mycket pengar som jag, eller mer.

Sedan dog ni, men inte fick man ärva ens den minsta lilla skärva. Nåja, det hade man inte väntat sig, och inget ville man väl ha heller.

Hur många tiotusentals ton med utsläpp från alla era bilars avgasrör lyckades ni åstadkomma under er intensiva levnad?

Jag minns er med glädje, och jag tackar er för alla ljusa, glada minnen som ni skänkte mej. Var ni medvetna om att dessa minnen var/är värda mer en alla pengar i världen?

Vad blev det av alla era trevliga väninnor, av vilka jag med åren i flera fall byggde upp en ganska rik och vänskaplig tillvaro, som också i sin tur skapade många vackra minnen, även sedan ni själva gått vidare i livets nystan?

Ni försvann, skingrades i livets stora intet. Några finns kanske kvar, några är borta för evigt.

Jag glömmer er aldrig!