Det var något jag tänkte skriva, men jag har glömt vad det var.

Balansgång döpte jag dokumentet till, det var väl för att jag alltmer måste välja aurea mediocritas för att inte helt komma bort.

Men jag minns inte varför jag skrev det.

Kanske det har med att jag så ofta måste leta fram en medelväg, för att kunna göra någonting alls. Jag har nu lyckats komma igång med att importera mina epostbrev på den gamla laptoppen, men det tar en fruktansvärd tid, troligen 5 – 5 timmar.

Till att börja med skulle jag välja en  OE6-mapp. Det skall betyda Outloock Expressmapp.

Förutsättningen i mitt fall var att jag en gång har exporterat breven från Outlook Express 6 och inget annat. Innan jag beslöt att börja med Windows 7, gjorde jag en sådan exportering, tack och lov. Men bara breven, varför adressboken måste byggas upp på nytt. Alla adresser har jag dock påträffat, så jag får nöja med med breven. Adressboken ska finnas i en *.wab – fil om det skulle vara aktuellt.

Det finns både för- och nackdelar med Windows 7. Bland det jobbigaste är att sökning påbörjas automatiskt så snart man har skrivit in ett sökord. Snabbt och elegant, javisst, men ofta nog har man tryckt några extra tangenter av gammal vana, och resultatet blir oförutsägbart. Nu har man hört glunkas om W 8 också...

Ju mer begåvade datorerna blir, desto mer vävs människan djupare ner i härvan.

Ipoder, ipuder, pipuder, opeder, rupeter, epider...

Jag inser att det här datalivet är en farlig sak, som kanske inte kan tillåtas i framtiden. Men hur undvika förbud? Allt mer skriker man om yttrandefrihet in absurdum.

Ordbehandlingsprogrammets geniala förslag när man ska skriva om det man har i köket:

Menar du köks utrustning?

Aldrig glömmer jag dig, Sonja!     Sju gånger Sonja.

En näve vetemjöl, mjölk, först lite, sedan mer. inga klumpar, 1 ägg, salt, blev tre pannkakor med smör, drottningsylt och strösocker.

Jag börjar, har länge börjat, kanske alltid börjat(    ), inse, att så mycket är snett, att det måste åtgärdas.

Jag tror inte på det jag ständigt drabbas av i kompisens TV. Är det verkligen någon som har intresse av alla dessa tusentals sändningstimmar av sport och idrott i TV? Jag tror det inte. Vem med rimligt andligt, mänskligt värde, kan med behållning sitta och titta på lagsporter i TV, där människor inte använder hjärnan, det organ som höjer oss över djuren, utan med fötterna, det organ som är vårt gränssnitt mot smuts och vedervärdigheter? Den vanligaste exemplifieringen är - fotboll.

Mänskliga rättigheter. Vad är det? Naturligtvis finns inga andra rättigheter än de vi strävar oss fram till och söker bevara med tillgängliga medel, sedan kan grupper av kloka gubbar sitta och formulera tusentals sidor paragrafer bäst sjutton de vill..

Demokrati. Vad är det? Det är väl ingen som på fullt allvar tror på demokrati, mångvälde, pöbelvälde, mångvälde, massvälde och allt det har kallats genom tiderna. I själva ordet har det smugit sig in en skräckfylld innebörd, fast vi alla vet att demokrati i alla former driver oss alla rätt in i döden.

Ju fler kockar desto sämre soppa. Kritiska beslut med katastrofal innebörd kan exekveras med en enda rösts övervikt. Det är orimligt.

Människans lika värde. Ingen kan väl på fullt allvar tro på sådana floskler! Ändå slipprar det ur munnen på än den ena än den andra, särskilt politiker, och särskilt hos individer som har råkat illa ut.  Det lika värdet antas ligga på ett teoretiskt plan i form av tankar om likhet inför lagen, men även detta är lätt dubiöst. Senast ikväll en rullstolsbunden kvinna som på fullt allvar syntes hävda, att alla nya studentbostäder ska vara anpassade och användbara för sådana defekta individer.

Utlänningar, invandrare, de ofta fattiga individer från hela världen, som i tusen och åter tusentals smiter från sina olycksdrabbade omständigheter, för att ”det är så bra att bo i Sverige”, har dom hört.

De finns överallt, i vården, åldringsvården, i förvaltningen, i  logistiken, utan att någon egentligen har önskat det, eller begriper hur det har gått till, framför allt är det så sanslöst onödigt. Några få är välutbildade, till och med läkare och tandläkare, och dessa borde väl ha desto större anledning att hålla sig hemma och bevara, skydda och försvara sitt hemland?

Bara i det område jag bor, finns det minst hundrasextio mörkhyade individer, som har tagit jobbet från svenskar. I butiker, i biljettkassor, som gatuförsäljare, frisörer, rengörare, brevbärare, livsmedelsbutiker, städpersoal, det finns inga gränser.

Svarta och vita är så lika, men rasblandning är en katastrof. Men ser det tydligt lika väl som skillnaden mellan schäfer och tax, men utan att det har gjorts några vetenskapligt systematiska undersökningar, torde få ha den uppfattningen, att de inre egenskaperna inte skiljer sig avsevärt.

Två företeelser är numera speciellt störande, dels idén på modet, att de ska återförenas med sina familjer, och dels den orimliga tanken att de av någon anledning ska ha jobb. Ju längre de har stannat i främmande land desto hårdare måste det väl i rimlighetens namn bli, när de till sist ändå måste fara hem igen?

Vi måste vara rädda om varandra!

Rasism. Är det verkligen någon som ännu anser att rasism är något negativt? Åtminstone i den betydelsen det för närvarande har antagit. Rasism är något naturligt, något som skyddar och bevarar olika raser. När vi stödjer eller uppmuntrar rasblandning gör vi det största felet vi kan gör mot oss själva, eftersom naturen själv inte har någon mekanism som kan skydda oss. Nu  föds det fler svarta bäbisar i USA än vita, men ännu betraktas färgade som förtjusande husdjur, i alla sammanhang där de existerar i minoritet.

Självklart måste framtiden vara: riktning Afrika!

Det finns inga raser som står över eller under någon annan, men är däremot i olika sammanhang  prestationsmässigt skyhögt oförenliga, liksom i kapplöpningsfältet på en idrottsplats. Den som kom först i mål är bäst i det läget, det accepterar alla, och den längre bak i fältet böjer sig.

Numera är det enkla individer från afrikanska stater nästan utan undantag de, som kommer först i mål i lång- kort- och mellandistanslöpningar. Det är ju helt uppenbart att dessa borde tävla i olika former av grenar, liksom kvinnor och män i samtliga grenar tävlar var för sig.

 
Alla vet ju hur det går, de svarta vinner, vari ligger det intressanta? Efter loppen är de stöddiga som om de erövrat nobelpris eller så.

Bistånd. Varifrån kommer denna idé att vi ska hjälpa andra folk eller grupper i världen? För min del tycker jag det har en misstänkt likhet med de tvåtusenåriga riktlinjer som värkte fram runt medelhavsområdet för över tvåtusen år sedan – kristendomen, och sexhundra år senare - Islam.

Personligen skulle jag med glädje spontant hjälpa en gammal kvinna som halkade på gatan i min närhet, men att skicka stora medel till utlandet för att bistå fattigdom i drabbade områden, upplever jag som absurt.

Därmed kommer vi in på mänsklighetens i särklass största gissel, vidskepelsen.

Vidskepelsen har utan undantag varit den faktor som har, helt i onödan, dödat, mördat, torterat och krossat flest individer under alla tider, och det verkar inte skönjas någon lättnad i detta ämne. De djupaste exemplen på vidskepelse har vi i religionerna, varför vi snarast möjligt måste sträva mot religionsfrihet, vilket i detta sammanhang ska ha innebörden frihet från vidskepelse.

Men det har gått fort! Från det att vi kunde i någon mån förklara och skydda oss från åskans skräckinjagande verkningar till dagens accelererande konflikter med normalt rasistiska och vidskepliga förtecken, är det en relativ rörelse på mindre än trehundra år.

Den afrikanska diasporan, som började med den beklämmande, men extremt lönsamma, slavhandeln, är sannolikt den mänskliga civilisationens största hot på vår planet. Men det finns ännu större hot, som bekant. Det är ohyggligt.

Som alla vet, men kanske ännu inte inser, erbjuds rimliga åtgärder! Acceptera dessa möjigheter, när du röstar nästa gång!

Snälla pappa mer, snälla pappa mer...

Vad är verkligheten?

Är det.., ja, vad är det?

Till skillnad från skenbilder, skuggor, genomlysningar, nattens ljud, de inre känslorna av lycka, glädje, ångest, hat eller kärlek?

Är det ett rimligt förhållande till proportioner i relation till iakttagelsernas intryck?

Vi befinner oss på ett klot, en aning tillplattat på grund av sin elasticitet och gravitationskrafternas inverkan.

På denna planet, som vi kallar Jorden, finns miljarder och åter miljarder individer av liv.

En  enda typ av detta liv är människor. Eftersom vi är totalt ensamma i alla universum, har vi bara oss själva att hantera.

Det är enkelt att räkna ut att antalet människor, nu i våldsamt ökande antal, håller på att översvämma denna begränsade yta som naturligt avgränsas som detta klot.

Jämför man med alla tänkbara existerande eller utdöda populationer som finns på denna sfär, kommer man ideligen fram till samma resultat.

Populationer har en viss tämligen konstant storlek under mycket lång tid, där mängden är begränsad med endast små variationer under tidernas lopp.

Någon gång bryts den konstanta faktorn och populationen undergår ett våldsamt ökande förlopp. Därefter dör den största mängden ut, och populationen återgår till sitt stabila, låga värde, som vi skulle kunna kalla normalvärde, eller normalpopulation.

Detta sker i de sammanhäng när tillgången på näring av en eller annan anledning plötsligt ökar. Ett av många exempel är tillgången på fjällämlar, något som är känt sedan långliga tider.

Under något år ökar antalet individer lämlar mycket snabbt, vilket medför att alla arter, som är beroende av lämlarna också ökar snabbt. Lämlarna i sin tur är beroende av någon tillgång i naturen.

Efter den snabba ökningen av individer dör de flesta, och populationen, dvs totalmängden individer återgår till sitt normalvärde.

På jorden finns just nu cirka sex och en halv miljard människor. Normalpopulationen är cirka en miljard.

Skillnaden är således fem och en halv miljard individer, vilka således kommer att dö inom en relativt kort tidsrymd. Det finns ingenting som kan ändra detta, men fantasierna, hypoteserna och teorierna som hävdar motsatsen, är en av mänsklighetens just nu största problematik

När man nu i massmedia informeras om att en enda liten individ i en ålder av cirka två år utgör ett problem, borde vilken intelligent iakttagare som helst utan svårigheter kunna inse att referensomständigheterna i detta fall är helt orimliga.

Problemet är inte ett tvåårigt exemplar av afrikan, utan fem och en halv miljard av alla sorter i alla åldersgrupper..

Vet du hur mycket en miljard är?

Det är verkligheten.

En liten tvåårig varelses förflyttning till sitt okända hemland är ingenting.

- Genomför religionsfrihet, så kanske vi nalkas en användbar metod! Religionsfrihet är således frihet från vidskepelse i alla former

- Avskaffa raslagarna!

Jag bestämde mej.

Jag måste ta tag i det.

Suset inne i mina öron tilltar. Inte märker man någon skillnad från dag till dag, kanske snarare beroende på trötthet och migrän.

Det är trist, och hur väl man än vill, blir det allt svårare att komma undan.

Jag byter lakan idag, och ser fram emot rena sängkläder i natt. Ska det nu klia mer eller mindra?

Undrar om detta kliande kan ha med tvättmedel eller sköljmedel att göra?

Jag känner mig snäll o trevlig, ibland väcker det respons, ibland inte. Nästan vare dygn måste jag äta en Novalucol, det är helt oberoende av vad jag äter i övrigt. Så jag måste ha hemma, och idag gick den sista, så det blev apoteket. Varför har man bestämt priset till 40:50, den lilla extra femtioöringen irriterar?

Där fanns den söta i kassan. Jag tror inte nästan någon annan människa skulle tycka hon var varken söt, snygg eller sexig. Utom jag. Jag la märke till henne redan första dan hon jobbade får många månader sedan. Det är något med leendet. Hon målar sig helt lätt i fransarna, tror jag.

Jag sa något trevligt och hon log. Faktiskt riktigt uppriktigt.

Nu skulle jag ner till Clas i Sjön och köpa lurarna. Jag bara måste, jag hör ingenting av musiken annars, det är att klamra sig fast vid det sista. Jag minns en recension, som beskrev det otillåtna bakgrundsbruset i just dessa lurar, kom till besinning och insåg, att det bruset kan jag ändå adrig höra.

Jag vågade mej fram till killen hos Clas och frågade, han svarade intresserad, och verkade kunnig. Inte vet jag om det är sant eller inte, ”dom har bättre magneter”, jaha. Kanske ska man rubricera honom som duktig försäljare, dessa människor vars levnad går ut på att bedöva säljförödmjukelsen, och uttrycka sig så vederhäftigt och insiktsfullt som möjligt.

Men jag kände mig övertygad och därmed glad.

På vägen över plattan tog jag en bild av de två sista återstående husen från det demolerade och rivna, vackra Stockholm. Jag skämdes för dessa som demolerat.

Alla nya vet ingenting. Dom har inte sett något annat. Svart som vitt, eller något mitt emellan.

Hela livsmekanismen går ut på att lura andra individer, när man matar dom som små. De kan lära sig älska vad som helst, hur fel det än är. Vad är rätt, vad är fel?

Och vad heter HON? Den vackra, attraktiva skådespelaren som jag såg en gång i någon film på kompisens televisionsapparat. Det är inte den Helena, som de flesta tror. Den här har gullig spetsig näsa och onödigt vackra ben. Hon är inte med särskilt ofta, men när man ser henne lägger man märke till henne.

Nu står lurbatterierna förhoppningsvis på laddning. Dom ska laddas i evigheter, och jag har ännu inte hört det minsta ljud i dem.

Jag hoppas, hoppas.

Grubblar nedstämd över mitt fruktansvärt beklämmande tilltag med någons dagbok. Det kommer jag aldrig över. Inför mig själv kan jag bara stanna vid den totala avsaknaden av culpa eller ond avsikt. Det var endast en stilla, avundsjukt sorgsen nyfikenhet. Jag skäms, jag skäms, jag skäms. För evigt skäms.

Röran i mitt hem blir värre och värre. Jag ser det, jag är medveten om det, men orkar inte göra någonting. Det finns en handlingsplan, men jag kommer inte i gång. Jag skriver, utan att ha något att skriva om, jag spelar utan att ha någon att spela med. Kommer långsamt, långsamt upp i höjden på trumpeten. Där ska lurarna vara till en viss hjälp, jag avser verkligen ännu att lägga ut fina saker på Soundcloud, ja, j, det kommer, det kommer. Men det är så mycket trams emellan. Alla dessa små och stora kugghjul som griper in och hindrar varandra, man måste peta just på de helt räta ställena, ingen annanstans.

Det gör mig ledsen och sorgsen.

Jag kan glädja mig åt att inte ha någon migrän idag. Ett litet halleluja för det.

Tänker på de lyckligaste stunderna, som redan så länge sedan är flydda. Engångstillfällen som bröllopet uppe i Ragunda

Det känns som en evighet, och jag får vara tacksam över att det finns en viss dokumentation.

Här på vägen upp. Alla glada och förväntansfulla. Vi stannade i någon stad och åt lunch, det var en fin känsla av pirr och glädje.

Det var då, märkligt nog, som jag började spela ukulele, efter några år blev jag hyfsat bra, men nu har fingrarna krökt ihop sig för mycket. Det gör ont. Jag får nöja mig med trumpeten, kanske drömma mig bort i minnena från alla många hundra underbart trevliga spelningar.

Det finns en suddig bild från när jag spelar på Swejs, denna företeelse som väl numera är obefintlig. Jag har för mig att den i tiden inte ligger särskilt långt från bröllopet i Vildhussens land:

Jag minns inte vad vi spelade, men har för mig att jag konstaterade för trombonisten att det här låter som ”Washington And Lee Swing”, som var en av de allra första låtarna jag lärde mig i tradjazzens värld.

Hur kom man på idén? Hur kunde man komma på en sådan tokig idé?

Det är en gåta, men det har faktiskt hänt. Och kanske framför allt  - VARFÖR? Why, why, why?

Folk äger sina lägenheter, samhällets resurser säljs till någon som kan sälja vidare.

Men när huset rasar, hjälper det på intet sätt om man har papper på att äga en del av ruinerna.

Apoteken säljs, och de katastrofala biverkningarna har redan visat sig, klagomålen växer, någon tjänar pengar, någon skor sig på små människors sjukdomar....

Sjukvården är kanske det viktigaste, det mest obehagliga och det mest tragiska.

Städningen säljs. Detta resulterar i att städningen avstannar och blir betydligt mindre effektiv.. Jag låg på sjukhus för några år sedan och lärde mig snart att samma gamla rostiga kanyl under elementet låg kvar mellan varje återbesök under nära ett halvt års tid. Förutom att det är rent vämjeligt, är det förstås skadligt och ohygieniskt.

I det gamla systemet skulle inget sådant någonsin ha tillåtits, en sträng översköterska såg till att biträden och undersköterskor gjorde sitt jobb utan inblandning utifrån, och framförallt inte med hjälp av enklare folk från andra delar av världen, som säkert har ännu värre problem, som de borde ta hand om i hemlandet..

Posten, ack ja. Fungerar ibland, ibland inte. Men eftersändningsmekanismen är av- och nermonterad. En gång i tiden kom all post fram , eller returnerades eller eftersändes, om man klarade att lista ut omständigheterna, Nu får man mer eller mindre köpa en eftersändningsförsäkring. Och man SKRYTER över det. Skryter över att man kan köpa något, som borde vara självklart integrerat med huvudverksamheten.

Hörde jag inte häromdan att riksbankens sedeluppräkning lagts på entreprenad? Någon får betalt för att räkna pengar, och pengarna försvinner naturligtvis.

De svenska sedlarna trycks redan nu i USA!

Gruvprospekteringen säljs till högstbjudande, vår största, nya järnmalmsfyndighet nånstans i Sameland, ägs av ett engelskt bolag, och vi äger resten, futtiga tio procent av vår svenska  malm.

Man kallar det konkurrensutsättning, vilket alltså innebär att någon stackare måste gå i konkurs, eftersom man inte längre har råd att bedriva verksamheten i konkurrens med dem som har större kapital och resurser.

Allt blir genast dyrare, men problemet är väl inte priserna, problemet är ju det att en gång sålt, kan inte säljas igen, om man inte grundluras, vill säga.., tyvärr är det just detta som sker, mer och mer och mer.

Det sägs att bilprovningen ska säljas, konkurrents, mygel och högre avgifter glider fram i spåren. Och upplöst kontroll.

Hörapparaterna. Någon har kommit på att patienterna ska kunna välja, om de betalar själva vill säga! De som kan sälja ett hus får loss lite pengar. En gång, sedan är det sålt för evigt. Förr betalade man via landstinget 600 kronor, mycket nog för en fattig människa, men nu får man VALET, att kunna köpa apparater för trettiotusen - som kanske fungerar, vem har råd?

Åldringsvården, rena katastrofen..

Det har föreslagits att åldringen ska kunna välja, vilket naturligtvis är lika omöjligt som när pensionerna såldes ut i den orealistiska och framförallt obehagliga avsikten att människorna skulle börja spela på börsen.

Det kunde ju lika gärna gälla trav , galopp, pokerspel eller enarmade banditer, också ett sätt att upprätthålla en adekvat pension!

Kommunikationerna säljs ut. Olika järnvägsbolag ska konkurrera, vilket medför att tågen svartsjukt passar sin egna tidtabeller och servicen faller platt.

SL i Stockholm ägs visst av ett FRANSKT bolag! Sanslöst.

Man säljer ut våra skogar med rovdrift som följd och helt bristande kontroll, hyggena växer, arter dör ut, ekologiska system bryter samman, situationen omöjlig. Vem bryr sig förutom den nye ägaren, vars enda intressa är att få in en slant? Omoraliskt och orättfärdigt på gränsen till brottsligt enligt gammal moraluppfattning.

Klagomålen växer långsamt men säkert över hela linjen, men det kommer att ta tid innan förstatligandet kan komma igång igen.

Detta trots att informationen på intet sätt är hemlig. Varje dag kommer något litet bidrag till gnällkören, var det inte nu senast något med skum miljardförsäljning i samband med Teliasonera?

Försvaret säljs ut, och förlorar därmed alla möjligheter att kunna fungera som ett försvar. Bara detta är en hel bok, jag vågar inte skriva mer här, det räcker med allt som skickas ut via Facebook...

De nya moderaterna har kommit på en väg att rädda den sjunkande skutan – man säljer saker! För att kunna luras när man säljer är det kanske lämpligt att byta namn , så att man inte blir genomskådad på en gång.

En gång i tiden hade vi ju många arbetare, alltså byter man namn till Det Nya Arbetarpartiet.

Det gäller för säkerhets skull att lura i de gamla arbetarna, att de i själva verket har röstat på moderaterna redan för länge sedan.

Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå.

Men vi kan ju sälja oss själva samtidigt som vi byter namn, då kan vi ju inte missa nästa val, även om de andra dönickarna åker ut, eftersom de varken har strategi eller program. Vi hakar på Miljön, det verkar gå hem, det är ju så synd om hönor i burar.

Huvudsaken är att vi sköter våra kort, nu när vi har smulat sönder bidra.. välfärden menar jag. Det ska ju löna sig att arbeta, som det ju aldrig har gjort!

Bästa sättet!

Har du problem med att få det perfekta kaffet?

Har du problem emellanåt, med att få fram det verkligt perfekta kaffet?

Det finns bot i så fall!

Köp en vanlig, billig hushållstratt!

Skär av pipen, så att den får ett något grövre genomströmningshål.

När du ska fylla på ur mellanlagringsburken, är det sedan inga problem alls med att fylla på, kaffet rinner som vatten.

Förutsättningen är förstås att du tillsluter kaffepåsen mycket noga mellan påfyllningarna.

Du ska aldrig diska tratten, den ska på sin höjd vara lite impregnerad med det goda kaffet.

Så länge kaffet är färskt, finns det inget annat sätt att själv i hemmet tillverka det ojämförligt godaste kaffet, och du vill väl ha kaffetåren så god som möjligt, eller hur?

Genialiskt!

Helt plötsligt kom en ny bild när jag försökte spara.

 Förvirrande. Det är väl något smart påhitt som ska  göra livet lättare.

Den dagen vi for till Landsort var det vackert väder, och mitt på sidan i dagboken stod det textat NOBUO UEMATSU. Det var den 18 augusti 2006, och vi for till Björn Öberg på Landsort.

      
Precis under pilen föddes Ellis farfars far 1864 i tullverkets hus på Ledskär, som nu är rivet med bara grunden kvar.

Här är huset i närmare bild, innan det revs någon gång i början av 1900-talet 

Senare slog jag upp det japanska namnet, och fann att det var en japansk kompositör som har skrivit musik till dataspel, den nya tidens verklighet för unga människor i sin gåtfulla värld som vi andra är utestängda ifrån.

Final fantasy. Jag har aldrig sett det det minsta. Är det sådant det gåfulla folket sysslar med med stor spänning och entusiasm? Spelet lär ha kommit så tidigt som 1987, fantastiskt. Jag undrar vad det går ut på, vad det handlar o m, hur det ser ut.

Det är förstås nytt, det är som joner i en lösning, alla jonerna känner tydligt av varandra, andra molekyler berörs inte alls, även om de försöker ibland.

Det är vackert, det är spöklikt, det är en aning skrämmande, eftersom jag aldrig kommer klara att hinna i kapp. Det finns ett moment av stillsam sorg i det hela.

Mitt på dagboksidan stod med stora bokstäver namnet, och alldeles över ett vunnet luffarschack från den tiden jag ännu kunde vinna. Det var några år sedan nu, och likadant är det med riktig schack.

Hon har gått om mig i glädje och värme.

Jag såg en intervju med Robert Aschberg i går uppe hos kompisen.

Begåvad kille.

Inga osäkerheter eller klavertramp. På intervjuerskans envisa förfrågningar om ställningen till döden, svarade han sparsamt. Ett mörker kommer, det är allt.

För min del är det lite annorlunda. Man känner sorg, man blir gråtmild och får nära till stilla tårar, man blir stillsamt och uppgivet ledsen, helt enkelt. Sedan får man tabletter och somnar.

Man minns saker som hände för länge sedan, och vill komma närmare genom att analysera möjliga fakta, vilka oftast är påfallande magra.

Som måndagen den sextonde september 2002.

Jag var svårt deprimerad vid den tiden, ensam som vanligt. In kommer Ellinor med paraply och säger att i dag fyller hon fjorton år och det har varit roligt.

Inte visste jag ens att det regnade.

Mer vet jag inte, och man blir litet ledsen över all tid som har förflutit utan att man särskilt mycket har tagit tillvara tiden.

Letade bilder på en gammal DVD som inte riktigt gick att läsa. Lyckades rädda några få bilder, utan att kunna göra någon enda insats själv, bara vänta på att datorhårdvaran klarar det. Dumt.

För mig är det helt klart.

Var det bättre förr?

Ja, i många avseenden har utvecklingen gått snett, men vetenskapen går framåt.

Jag kan svårligen komma under 100 kronor i inköp varje dag, förutom maten är det ofta någon basvara som måste ersättas.

Jag har maximalt belopp att betala för läkare och medicin varje månad.

Jag har maximalt pensionärstillägg varje månad. Om jag kunde få ner hyran sjunker tillägget med samma summa. Allt är helt låst, liksom omöjligt.

Men jag kan skriva hjälpligt, jag jobbar för fullt med uppsatsen om Karin Boye, även om jag mer och mer inser vad hon var.

Jag kommer inte undan billigaste Internet, energi eller telefon, har stängt av min urgamla ordinarie telefon, och snålar nu på med minsta möjliga mobil. Jag har fast gasräkning på ohyggligt belopp oberoende av konsumtion. Som sagt var, förr fanns det ju gaspoletter, då kunde man dra ner på den energin, det kan man inte nu, alla måste betala hela kostnaden. Det är omöjligt. Men el och mat kan jag snåla in på så mycket som möjligt.

Och så är det hemförsäkring. För fem år sedan var det stambyte i fastigheten, och då "ser vi att alla har täckande hemförsäkring". Så det var bara att lägga extra lök på laxen. Hög avgift varje månad. Autogiro. Varje år stor frestelse att säga upp, men...

Mobilövergången innebär att nästan all kontakt med omvärlden har upphört. Men jag har väl accepterat det ödet.

Jag kan använda datorn till att lyssna på musik, men jag måste ha bra hörlurar. De gamla lurarna upphörde att fungera för någon månad sedan, det är svårt, eftersom musiken är min bästa perception och kreativitet. Nya kostar femhundra, det måste jag skjuta på framtiden.

Hundra kronor om dagen ger tretusen i månaden, vilket är mer än vad jag disponerar varje månad.

Hur i jösse namn gjorde man förr? Då kunde man gå ut på restaurang eller pub ibland, till och med åka taxi någon enstaka gång.

Köpa lite nya kläder...

Det är väl som Torgny sa, innan han dog, angående spelgagerna, det räcker aldrig till någon hyra, men alltid har man väl någon hundring i fickorna.

Resor, forget it! För femtio år sedan var jag i Peru. Nu måste jag stanna hemma, och det är väl lika bra det. För ett år sedan hade jag råd med SL-kort, vilket var trevligt, nu är jag nere i stämpelremsor. Jag har skaffat SL-Accesskort, men inte kunnat ladda det ännu. Den tiden kommer väl obevekligen. Så länge datorn håller är det OK.

Idag blir det kalasbiffar o potatis till middag, läckert! Man hanterar köttfärsen som om det vore en riktig biff, det vill säga man formar den och steker den som den är utan tillsatser. Kryddar gör man alltså efteråt! Bara salt och vitpeppar.

Jag gör köttbullar av resten.

Det värsta är att alla får veta vad som händer varje dag, men alla lever på som om ingenting har hänt. Det har jag svårt att förstå. Senast i dag i matbutiken såg jag lite av det ohyggliga. Jag gör som alla andra. Är snäll och hederlig och skruvar ner perceptionerna så länge det går.

Men hur ska det gå för barnen?