Jag vet när min lyckligaste tid var.

Rent objektivt är det inte så enkelt att finna just denna tid, men när man jämför olika händelser och perioder, kommer man ofta ner till just denna tid med alla sina goda eller besvärliga minnen. Där finns så många personer inblandade och en hel del bilder dessutom.

Det började med järnvägsresan ner till Linköping, jag for med min ungdomskamrat Freddy. Vi tillhörde båda gänget.

Redan när vi passerade vakten vid grindarna visade sig en diskrepans’ som jag knappast hade väntat mig.

 
Kansliet på T1 denna sommar klockan åtta på morgonen, inte sommartid, den egendomligheten var ännu inte uppfunnen.

Jag var rätt obehagligt berörd inför värnpliktstjänstgöringen, det var det okända och det jobbiga i hela saken som irriterade mig. Det var obligatoriskt och vi gjorde vår plikt, men för min del utan någon som helst förhoppning om något trevligt eller positivt.

Freddy, däremot, uttryckte en helt positiv förväntan och glädje. Jag minns att han formulerade det som att nu kommer en av den Åbergska erfarenhetens element, det kunde inte vara annat än positivt.

Så började det.

Grundläggande soldatutbildning, grundläggande grundutbildning, dvs helt enkelt att städa, att hälsa, att lära sig passa in i systemet, fysisk träning, marschera i takt, starta, stanna.

Man var trött som en jag vet inte vad.

Tester, språngmarscher, marschträning. Fick ut cyklar och cyklade långväga i Linköpings omgivningar. Lärde oss sköta saker och göra rent.

Det var aldrig särskilt betungande, och emellanåt roligt och trevligt. Många av kamraterna var de där roliga, och många hade sina dialekter från hela Sveriges land.

Så började specialutbildningen. Jag var signalist, Freddy var MC-ordinnans.

Långsamt och systematiskt lärde vi oss hur radion Ra 120 fungerade, lärde oss bokstavera, skicka och ta emot telegram. Det var till min grämelse ingen telegrafiutbildning detta år, men jag köpte en Hermodskurs i radioteknik som jag pluggade lite av och till i dagrummet mellan övningarna.

Vi fick telefonistutbildning också med allt som hade att göra med inkoppling på televerkets nät, klättra i stolpskor ich  haka på trådhakar. Dra tråd kilometervis i patruller om två man. Jag fick alltid gå först eftersom jag var lång, men andre mannen fick släpa den tunga trådbobinen på ryggen, ett riktigt tungt arbete.

Befälet var trevliga oc hyggliga, men blev förstås ändå lite i hemlighet utsatta för en viss busighet

 Freddy bytte från MC till signal, så vi hamnade i samma pluton. Ordinnanserna hade en avancerad körutbildning i svår terräng, det var inga lätta saker, så det kanske blev för tungt för Freddy.

Jag blev placerad som reservbilförare och skulle därmed genomgå körkortsutbildning. En  underbart trevlig tid i sommaren i en två tons lastbil runt Linköping, teoristudier. Man fick köra den tid som behövdes, långväga i Linköpings omgivningar och svåra fickparkeringar i den gamla stadens gränder. Trevlig och duktig lärare.

Teoriprov och slutligen uppkörning som jag klarade första gången - jag fick körkort!

Glömmer aldrig maten frukost, lunch, middag, förstärkt frukost. Alltid smakligt, alltid gott, alltid långa köer. Ärtsoppa varje torsdag.

Utomhusövningar med tältslagning och vakttjänstgöring. Utbildning i pistolskytte och kpist. Jag klarade silvermärke i pistolskytte.
 
Pistolskyttemärke i silver, när man klarade guld hade man rätt att skaffa eget vapen, men så långt avancerade inte jag.

Allt så noggrant och systematiskt. Befälen var mycket trevliga och vänliga, men något avkall på disciplinen gjordes aldrig. Några kamrater gjorde väl bort sig. Jag glömmer aldrig han som låg och sköt med mausergevärr genom logementfönstret på Wahlbecks fabriksskorsten. Han försvann från utbildningen, betraktades väl närmast som helt störd.

Några sackade efter, klarade inte utbildningen, försvann, fick väl frisedel, och vi tyckte snarare synd om dem.

Tusen roliga incidenter med trevliga kamrater, ett glatt tramsande, och ibland hårda övningar. De som vägde mycket minskade i vikt och vi som var jättemagra fick muskler och ökade.

Vi fick vår lön, jag har för mig det var var fjortonde dag, ochden glada ritualen var ofta densamma, ner till Restaurang Druvan där man beställde hamburjare öl och snaps, vilken glädje och vika drömmar i ungdomens rena berusning.

Naturupplevelser och pirrande glädjekänslor inför framtiden. Manövrar ute i buskarna, vakttjänst på nätter och dagar, uppbrott, förflyttningar. Många gånger satt vi på lastbilsflak och for långa sträckor lagom inbyltade i våra persedlar. Vi tittade på stjärnor i vintermörkret och kände igen Karlavagnen, Orion och Svanen.

 
Här en bild från en vintermanöver. Soldaten till synes på väg mot MC-ordinnansen, Lundgren, var en glad kille med ett ständigt sprudlande humör och många roliga kmmentarer. Vi hade flera sådana figurer i plutonen.

Vi blev vana och klarade av saker.

En nyckelpunkt var när vi sattes att rengöra kantiner efter en manöver. Kantiner halvfyllda av äcklig stelnad mat som blivit över. Man lärde sig sticka ner handen och gräva upp. En rejäl självövervinnelse som satt kvar i hela livet. Mycket rengöring av alla slag. Vapenvård, rengöring av persedlar och cyklar.

Så kom utryckningen och den stora lyckokänslan inför framtiden.

Jag har inskrivningsböcker kvar och alla väsentliga papper.
 

Här inskrivningsboken med många fack för terminslönebok informationsblad och krigsplaceringsorder. 

Jag har spara dem från en meningsfylld tid av förtröstan , stolthet och glädje.

Här en liten broschyr i samband med en repmånad.

Det började så bra.

Jag kände ekot av lyckokänslan efter vägen.

Men själva lyckokänslan var det inte, bara ekot, jag visste ju vad det var, jag körde på som med död räkning, och gladde mig åt att göra någonting alls.

Jag hade bestämt mig, och det var en god början, jag hade äntligen kommit i väg.

Fast egentligen var det väl programmerat från början, men nåja, jag tog det inte utan en viss glädje.

Klådan fanns där hela tiden. Den kom som små snabba hugg lite här och var, och alltid var det så att jag ryckte till en aning och måste klia.

Jag hade tur med tågen, behövde inte vänta länge.

Det var inte så särskilt långt fram på dagen, ännu klart förmiddag.

Jag måste göra små omvägar, och mindes gladare tider för länge sedan

Detta kliande, denna klåda, den gör mig väldigt irriterad, faktiskt riktigt jobbigt, och det verkar aldrig ta slut.

Jag satt så att jag tydligt kunde se skylten med information om stationerna, och för varje ny station följde jag med munnen högtalarröstens ord. Någon tittade ovänligt på mig, men jag var medveten om det, och tittade bara rakt fram. Bara hålla sig stilla, om det inte vore för krypandet i kroppen och de korta huggen av klådreflexer.

Jag stängde av blicken fastän det var omöjligt. Blundade och väntade på de rätta orden.

Steg av och gick tio meter fram till trapporna där man skulle byta. Jag försökte hålla samma hastighet som de andra, det gick, men var en stor ansträngning. Alla går om mej. Så är det numera, jag mindes knappast hur det var en gång, när jag själv med stora steg låg i täten vid alla förflyttningar.

Nedförsbacke i rullbanan, det var OK, massor av folk nere vid perrongen, jag gick framåt en bra bit för att slippa trängas, tåget kom, och jag hittade en älsklingsplats en bit ifrån.

Samma mönster, men nu i en annan värld.

Dags att stiga av igen och hitta rulltrapporna upp till ingången. Ingången som nu är min utgång. Solen sken och luften var sval, jag tog en bild rätt av, och klev in genom de cirkulerande dörrarna.

Det är väl alltid något praktiskt med dessa dörrar, kanske för ventilationens skull. In i en ny värld, nu mer annorlunda än någonsin jag mindes.

Passerade det ena kaféet efter det andra. Lunchdags, färdigtillverkade smörgåsar. Alla såg tämligen äckliga ut. Handskalade räkor, hå hå ja ja. Dagens lunch på ett stort plakat, med många alternativ. Längst ner stod priset. Dagens lunch för nittiofem kronor. Jag häpnade. Gick tätt utefter disken och granskade utbudet. Någon sade något, vilket jag ignorerade.

Är jag en ond människa? Har jag hamnat helt fel i min ondska?

Nej, nu gällde det biblioteket. Jag fann det runt hörnet i ändan på nästa tvärgata. Kan man kalla det gator, när det ju är inomhus?

Jag irriterades av klådan och kände tröttheten komma. Vad har jag gett mig in i? Gick små omvägar och vandrade runt. Tittade på en disk med tårtor och bakelser, undrade vad de skulle kosta.

In genom biblioteksdörrarna, stod länge i kö framför informationsdisken. Tills slut var det min tur och jag fick veta att jag skulle en trappa upp. Det gällde att bara blunda, och hålla ögonen halvslutna så att man nätt och jämnt kunde hålla reda var man var.

Nästa informationsdisk, tog ett könummer, jag fick nummer sju och skärmen visade två, alltså en kö på fem någonstans.. Någon kom och frågade, tryckte fram sittrorna på skärmen, så det blev min tur på ett ögonblick.

Jag redogjorde för ärendet, man granskade bildskärmen, nej det fanns inte, Skulle jag nu ha gjort detta stora arbete förgäves? Denna resa som för mig innebar detta stora arbete fyllt av krypande klåda och irritation.

På hyllorna fanns ingenting av det jag sökte, så jag fick gå fram till disken igen. Ny fråga, Joho det fanns i magasinet, och man gick iväg, tog en hiss ner i katakomberna, och jag runt för att vänta. Satte mig på en stol framför disken.

Något hände som jag inte kan berätta. Inte nu, bara att konstatera det omöjliga. Efter några minuter kom boken jag begärt, och jag stoppade ner den i ryggsäcken. Rulltrapporna ner, gjorde lånet vid automaten med sina ikoner, det fungerade utan problem.

Bara att hålla tyst, bara att tiga, är jag ond?

Åkte rulltrappor upp igen och hamnade i butiken, hittade det jag skulle, och kände att jag nu var ett steg närmare målet. Vid kassan vågade jag fråga damen om hon kunde lägga på hundra kronor extra, så att jag skulle kunna få lite kontanter. Efter en stunds tänkande och frågande fick jag veta att det skulle gå bra.

Nerför rulltrapporna egen, någon sysslade med att tvätta av ledstängerna.

Hamnade i fel utgång och fick gå en avsevärd bit. En reslig söt svensk flicka höll fram en liten ask med piller, och undrade om jag ville smaka? Vad är det? Omega tre. Jag skrattade till. Vad ska man med det till? Hon började på någon ramsa, när jag vände mig och drog vidare mot den rätta ingången.

Biljettens stämpel granskades mycket noga, men till slut fick jag passera. Det var fem minuter före tiden.

Rulltrappor ner. Vänta på tåg.

Tänkte på att det var drygt tio år sedan sist. Det var så annorlunda då.

Denna klåda gör mig vansinnig. Det hjälper inte hur jag gnider och skrapar eller byter till ständigt nya kläder. Tydligt är att klådan kommer inifrån och det finns inget som hjälper. Igen medicin, inget smärtstillande, man kan ju trots allt inte kalla det en smärta, men liknelsen är väl inte helt orimlig.

Nu ville jag bara hem,  hela proceduren baklänges, jag flyr.

Jag blir ledsen av det omöjliga. Hur ska det sluta?

Tänkte på början av Elisabeths sång från tjugofemårsjubiléet:

Harn´t man nå brännvin e´re´ sörglit´, då e re sörgligt, ja då vill en bare dö.

Harn´t man nå brännvin e´re´sörglit´, då vill en lägg se ner å tvärdö.

Rasister och nazister.

Äntligen tror man sig börja kunna se en lösning på de obehagliga problemen som har drabbat tingens ordning under långa tider.

Man ser det man ser och hör det man hör, men frågan är kanske i första hand, om det man ser eller hör har någon kontakt med vad som, för att nu använda ett lättbegripligt idiom, skulle kunna kallas verkligheten.

Det är små detaljer av ovisshet och lycka som på ett häpnadsväckande sätt på olika vägar styr mot, om inte samma, så åtminstone närbesläktat konstituerade mål och diversioner, om ni förstår vad jag menar.

Sammantaget märker man efter tillräckligt lång tid, att de som visar upp sitt största formella leende i de intrikata sammanhangen, kanske endast till viss del är berörda av de maktpositioner som emanerar ur de olika bevekelsegrunderna.

Det i sådana här sammanhang tämligen noggrant analyserade avsiktsfenomenens arbete, tenderar i just dessa sina innersta organistiska kapaciteter, att  till sin fulla potential sammansatta avvikelsegrunder leverera lättbegripliga statistiska fördelningsfaktorer.

Det första som kom i dagen efter de djupare problematiska elementens sprickor i den tidsrelaterade strukturella och mnemotekniska attidtydbildens grundförutsättningar, var ju just den lysande sammanskattningen av värdenormerna för det som i sin tid tycktes kunna förklaras som den mest lovande utredningen av de, enligt många, kanske mest komplicerade inställningar byggda på faktiska regeluppsättningar, som inom respektive värdenorm, var den som inom vart och ett av de lokala sanningsuppfattningarna mest tydligt kunde upplevas som det enda rätta eller det enda sanna.

Jag insåg för min del på ett tidigt stadium att förhållandena kanske inte var så enkla som de vanligaste omdömena eller förklaringarna lätt kunde bringa handlingarnas objektiva framåtskridande att verifieras.

Det som syntes vara kristallklart svart eller vitt visade sig efterhand, som utvecklingen framskred, inte på något sätt vara så enkelt som de inledande tolkningarna lovade.

Det enda jag nu hade att göra var att ta till mig en ännu lagom dos faktaanalys, eftersom jag redan tidigt tyckte mig ha förtärt tillräckliga mängder fast och odefinierad information enligt de vanliga nutritionistisk teoretiska normerna.

Jag läste om förhållandena i den avlägsna staden som blivit norm för de flesta ställningstaganden som den på sin tid aktuella och trovärdiga analysbilden tillätt samtiden att bygga vidare på.

En av de mest bestickande omständigheterna var att man lyckats konstruera logistikiska element som vid sin praktiska användning tycktes innebära nerförsbackar i vilken riktning man än anslöt sig till i den önskade vägsträckans riktning.

Eller med andra ord, vägen till det behandlade området innebar ett lättforcerad rörelseelement på exakt samma sätt som vägen ifrån området ifråga!

Hur detta förhållande, som ju i sig faktiskt ter sig som en verklig paradox, är konstruerat i sitt innersta är det ännu ingen som vågat sig på att reda ut, men jag vet att många försök pågår för att på ett lättbegripligt söka reda ut dessa uppenbarligen intrikata sammanhang.

Eller vad tycker du?

För min personliga del började tankarna syssla med dessa ting, när jag började läsa om Karin Boye, och jag tänker inte ge mig förrän jag har gått igenom alla texter jag kan finna av denna beundransvärda människa.

Det kan till och med vara så att hon genom sitt liv och sina skrifter faktiskt sitter inne med förklaringar som ingen ännu ens kommit i närheten av eller ens börjat ana.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

Karin Boye föddes den 26 oktober 1900 och dog den 23 april 1941 under en lång vandring i otillgängliga skogsmarker i trakterna norr om Alingsås, efter att ha förtärt 68 tabletter av ett tämligen starkt sömnmedel.

Hon orkade inte längre helt enkelt, och insåg med sin överlägsna intelligens att loppet så att säga nu var kört.

Sat sapienti

Diskborstar och risgrynsgröt.

Diskborstarna är snabbt avklarade.

Skaffa inga billiga med smala, taniga handtag, utan välj en sådan med handtag som man kan hålla stadigt i.

För när man diskar, är det inte bara själva borsten man ska fästa sig vid utan greppet för handen, man måste kunna ta i lite grann, och för övrigt kunna arbeta bekvämt, vilket gäller alla slag av verktyg.

Den gula har ett handtag som duger, den röda är för smal och skär nästan in i handen om man måste ta i. Men billig var de förstås, typ 5 kronor för två stycken på IKEA.

Så var det risgrynsgröten.

Förra veckan när jag var löjligt dålig i magen, gjorde jag så kallat risavkok. Man tar nån dl ris och kokar i stort överskott av vatten och lite salt, så att det blir en rätt simmig vätska. Den ska fördragas av alla magar och jag tror det stämmer, men vilken diet, oj oj oj.

Men jag köpte grötris, och vad ska man med det om inte till gröt?

Risgrynsgröt.

Observera att  jag inte använder den moderna, enfaldiga förkortningen, liksom jag för övrigt inte heller använder det löjliga ordet gris i fläskprodukter, hur sant det än må vara. Det kanske var under den värsta fettskräckens dagar som man till och med försökte öka försäljningen genom att förfölja ordet fläsk.

Men fläsk är mycket gott, liksom alla dess sammansättingar som fläskkotlett, stekfläsk, fläsktärningar, sidfläsk, ja till och med det sista tycks långsamt ha flutit upp på ytan igen som rimmat sidfläsk, det enda rätta i äkta spaghetti carbonara, där ersättningen med bacon innebär en högst tragisk försämring. Bacon är gott, men en helt annan sak än rimmat sidfläsk.

För att koka en enda portion risgrynsgröt får man passa sig lite. För det första tar det tid, och för det andra gäller det att till varje pris undvika att det bränner fast, vilket är förfärligt. Det verkar som om risgrynen i sig har en stark limfunktion, så man får ofta ta i ordentligt när man ska diska grötkastrullen. Bäst är väl att göra det omedelbart efter koket.

Men risgrynsgröt med mycket kanel och socker är så pass gott, att man gott kan offra lite tid. Jag tror det är hyfsat nyttigt också, betänk att ris är en av jordens främsta livsmedel, och då gäller det verkligen många människor.

Till detta alltså kall mjölk, mjölken kall - gröten varm, det är modellen enligt den välkända kontrasternas regel. Samma regel gäller i modern godistillverkning, man kombinerar flera egenskaper såsom konsistenser, smaker och färg.

Faktiskt enormt läckert, fastän jag  tidigare var måttligt förtjust, jag tyckte det var för "grynigt". Många människor upplever något  positivt, som har med julen att göra, det är nog så i Sverige att vi under långa tider har betraktat risgrynsgröten som något lyxigt som hör julen til, något man kan bjuda tomtarna på, för att de ska bli riktigt nöjda och godmodiga.

Jag leker att jag är tomte bjuden på gröt, och känner värme och vänlighet i mitt sinne.

Till en enda portion har jag lärt mig göra så här:

0,4 dl ris

0,75 dl vatten.

Lite salt.

Koka under lock på svagaste låga i tio minuter. Nu är moment ett klart, och riset har börjat mjukna en liten aning.

Tillsätt 2 dl mjölk, koka upp och rör om samt

Koka under lock på svagaste låga i 40 minuter!

När dessa 40 minuter har gått, kan man räkna med att gröten är i stort sett klar, men ta av locket, rör om och kolla noga konsistens och smak, det kan hända att man måste koka i ytterligare fem minuter för att få den rätta konsistensen. Eller spä i lite mera mjölk. Möjligen en aning mer salt, men var försiktig med det!

Den ska vara som en gröt, inte för tjock och inte för lös.

Strö nu på massor av socker och malen kanel, och ät med kall mjölk, grynen gör att man får liksom tugga, men det är inget problem.

Sammanlagd tid alltså en timme kan man väl säga. Det är inte ofta moderna människor besvärar sig så mycket med en enkel lunchtillagning, men jag t ycker att det lönar sig.

Tjola hopp!

Upp och ner.

I anledning av kontakten med Sven Stolpeboken fann jag Karin Boye, och fastnade omedelbart för hennes kloka ansikte på studentfotot från våren 1920.

Hon föddes 1900, gick latinlinjen som jag, men hade förmodligen mycket höga betyg. På svenska uppsatsen fick hon stort A, dvs det högsta man kunde få på den tiden. Uppsatsen finns kopierad och digitaliserad.

Detta ledde så småningom till att jag måste fara till biblioteket och låna en viss bok om henne, och efter att ha läst ut denna vissa bok, funnit så många uppslag till uppsatser, att det nog skulle räcka till fyratusen sidor.

Men det är ju omöjligt att skriva fyratusen sidor, så mycket liv har jag inte kvar, så jag nöjer mig med en dagsupplevelse på vägen från biblioteket.

På ICA hade de småfranska! Riktiga frasiga småfranska, jag trodde de var slut i livet i Sverige.

Man delar småfranskat och gröper ur det.

Sedan brer man tjockt med smör, och kanske något pålägg, jag använde berlinerwurst eller kokt medvurst. Trenter använde rökt lax och dill har jag för mig.

Det är något av det godaste man kan äta.

Jag som trodde dessa småfranska hade upphört! Tack bagarn, vem det nu är.

En trevlig sak med dessa godbitar är att man kan dricka kall tysk öl till, eller förresten vilken god starkölsort som helst. Och vill man ta en bumsing går det förstås också mycket bra.

Urgröpningen lärde jag mig för många år sedan från en Stig Trenterdeckare. Ganska typiskt faktiskt, att intrigen brydde man sig inte så mycket om, utan det var den läckra anrättningen som man tog till sig.

Jag tror att det gäller väldigt många deckarläsare, att de rusat hem och provsmakat olika kulinariska ting som beskrevs i den billiga litteraturen.

Att författaren i många fall nuförtiden blir miljonär på skräpet är märkligt, men fullt i överensstämmelse med egenskapen hos tiden vi lever i.

It’s a mad world…

Vitamintabletterna luktade inte så farligt. Snarare med en anstrykning åt citron, även om man utan tvekan känner B-vitaminstanken. Tack, Sanna, för att du var så vänlig att du höll med mig.

Förtretligheter. Vilken lycka, vilken glädje denna dag!

Frisk sval, vind från den kristallklara sommardagen genom det halvöppna fönstret.

Tänker på att jag i går fick lära mig ett nytt, dumt ord: jetlaggad. Att det har något med att man blivit trött, sedan man vänt på dygnet, kan man väl begripa, men vilka applikationer finns? Det räcker tydligen inte att säga att man är trött efter en tidsödande resa. Jag har varit jetlaggad en gång i  mitt liv, nämligen när vi flög från Lima i Peru. Man var så sömnig att man knapp visste vad man gjorde, när så många vänliga människor skulle bjuda  på lunch och en massa annat, som man helst ville somna ifrån.

Gjorde en läcker kopp kaffe med socker och mjölk till kexet med lagrad Herrgårdsost, som dock inte var så god som förväntat. Man kommer att tänka på en tid när man rutinmässigt fick smaka en skiva ost över disken, innan man bestämde sig, finns sådant numera någonstans alls?

Förtretligheten låg i att mjölken på insidan av kylskåpsdörren var slut, så jag var tvungen att till kaffet öppna en ny, vilken låg på en stringhylla med en stor, vit mjölkpöl på våningen under. Det var en ny mjölkliter, så den borde verkligen inte ha haft något läckage.

Bara att torka upp med en mikrofiberduk. Litet extrajobb och tankar på hur mycken tid man måste ägna åt sin egen service med matlagning, inköp, städning, allt som man inte hinner med.

Med emfas kommer dessa tankar när jag, som nu  på morgonen, har bläddrat i en slumpvis inköpt bok, som jag likaledes slumpvis köpte någonstans någon gång.

Det var Sven Stolpes bok om fyrtio författarporträtt, som bland annat innehåller många porträtt av skribenter i sina biblioteks- eller skrivarmiljöer. Rader av böcker i de vidlyftiga hyllorna i bakgrunden, allt är städat och putsat, man anar timmars arbete för pigor och annan personal.

Stolpeboken hade jag köpt den sjunde augusti på Myrorna i Skärholmen den sjunde augusti 2001 av någon anledning.

Jag har  läst den, ganska splittrad, han menar väl så väl, men det blir mest egendomligheter. Sven Stolpe hade bestämt sig för att inte tycka om Strindberg, vilket förstås väckte en viss förvåning. Han var antisex så in i bomben, och dessutom vidskeplig, i hans fall katolik. Man kan medge att liturgin i vissa vidskepliga rituella sammanhang är imponerande, men alltför länge vill man inta sitta och frossa i det. I varje fall inte jag.

Jag ska ner och köpa blomjord till min Rosmarin.

Det är så mycket annat jag borde göra, varför gör jag det inte?

Är det någon som känner igen sig?

Inledande tyngd

Just nu känns det alldeles för jävligt hopplöst och trist.

Ingenting fungerar, jag kommer ingenstans.

Det viktigaste synes vara att importera alla mina tusentals brev till Outlook, men det går inte.

Jag har letat och letat på Internet, och funnit många tips och beskrivningar, men ingenting fungerar.

Det börjar likna kris.

Framförallt känns det så in i bomben dumt, när man yrkesmässigt har arbetat med datorer i över tjugofem år, hela tiden tvingats anpassa sig till nyheter och uppgraderingar, lärt sig allt nytt som kommit, installerat mjukvara och hårdvara, sitter här med en supermodern, fungerande dator, men kan alltså inte få tag i mina egna brev, av vilka några är ytterst viktiga för att komma vidare.

Bland det mest irriterande är alla dessa forum med babbel och tips och besserwisseraktiga kommentarer av typen ”varför ska du göra det”.

Ut i livet snäll och glad

Så jag bröt och gick ut i närområdet för att inhandla ett minimum av mat. Man måste ju bara äta. Tanken slog mig att jag nog borde införskaffa någon multivitamin också, så jag promenerade i den friska sommarvinden ända upp till apoteket.

Där fanns massor i hyllorna på det privatiserade apoteket.

Det värsta med privatiseringen är att den kommer att bli ruskigt svårt att styra tillbaka. Den är som kräftpesten. Har den en gång väl trängt in och utrotat den svenska urgamla astacus astacus, blir den nog svår att så att säga förstatliga igen. Men klart är att det måste ske. Våra gemensamma tillgångar kan vi inte saklöst slösa bort till privata kuppmakares pekuniära godtycke.

Massor med nya burkar alltså. Ingen jag kände igen. Sannolikt är dom väl lika bra eller dåliga allihopa, men den förra jag använde, hade den avskyvärda egenskapen att stinka som fan. Jag vet inte vad det är, troligen B-vitaminet, det har sin omisskännliga stank.

Den vackraste flicka i kassan tog min burk, och jag körde in kortet i kortläsaren. Eftersom det inte var någon kö, vågade jag fråga.

Vi kom gemensamt på att det nog var B-vitaminet, men öppna och känna efter fick man förstås inte.

Jag hade tillfälle att granska hennes ansikte. Han var rätt ful egentligen, stripigt här, lite rynkor i ansiktet, fula tänder, men det var just detta som gjorde henne så vacker. Det fanns en personlighet i anletsdragen, som var oemotståndligt tilltalande, en sådan person man gärna skulle ha i sin närhet.

Hennes utseende, liksom vitamintabletternas stank, har dock rätt lite att göra med huvudmannens sammansättning, men det finns en aspekt till beträffande privatiseringen, nämligen tryggheten. Det gamla statliga apoteket var ett sammansvetsat helt av farmaceuter och noga granskad personal utan belastning av konkurrensutsättning eller vinstintressen. Man upplevde trygghet, och tryggheten är det mest fundamentala för alla varelser med tidsuppfattning.

Med orden ”nu börjar det nya livet”, tog jag ut Visakortet, och flickan vred på huvudet med ett glatt och befriande leende.

Så gick jag vidare ner mot Konsum.

Lögner om Syrien

Funderade på vilka dolda avsikter som ligger bakom TV-kanalernas ensidiga ställningstagande på ligisterna, upprorsmakarnas och mördarnas sida i Syrien. Det är en gåta. Man visar bilder på sargade barn som om barn vore av annat slag än andra människor. Olycksoffer ser lika otäcka ut vad som än har orsakat proceduren, bilkrockar, fall, eller misshandel. Det är så irrationellt. I Sverige kan en inbrottstjuv få skadestånd om han skadas i sitt värv, medan bostadsinnehavaren kan tvingas punga ut med stora belopp. Det borde naturligtvis vara så att den angripne saklöst skulle tillåtas slå ihjäl tjyven.

Pengarna kommer inte att räcka

På Konsum handlade jag för 24% över budgeten. Vad skulle man välja bort? Det fanns inget att välja bort, så jag gick till kassan med ytterligare en bit av undergången i tankarna. Här satt en ny flicka. Ganska kraftig med starka, bara, attraktiva armar. Hennes ansikte lyste upp i ett professionellt leende som gjorde henne enormt tilltalande. Hon var inte särskilt vacker, men på bröstet satt en stor hemgjord namnskylt med texten BÄLLA. Jag kommenterade med att det var en tuff stavning, och fick ett trevligt svar, som jag tyvärr inte riktigt kunde höra, och inte vågade jag fråga om som jag bort.

Lidandets signaler

Det kryper och kliar, susar och dånar. Klådan gör att jag vrider mig hela tiden, drar i skjortan, ibland kommer den som en stöt, och alltid tvingar den fram en obehaglig irritation. Den ständiga huvudvärken, vetskapen om den obevekligt framåtkravlande ondskan.

Livet kan vara ganska besvärligt, men tydligen lever jag i alla fall.

Än så länge.

Hon står i timtal framför spegeln för att hitta det rätta uttrycket.

Hon har sin lilla digitala kamera i handen, och tar en massa bilder.

Ögonen rakt fram,

kisa lite med ögonen,

titta lite åt sidan,

le lite snett åt ena hållet,

vrida huvudet så att profilen syns lite mer från vänster,

vrida huvudet så att profilen syns lite mer från höger,

luta huvudet lite bakåt,

eller framåt,

kanske lite på sned och skrynkla lite med ansiktet, det ser intelligent ut,

munnen stängt,

nej, lite öppen, men inte för mycket,

höja ögonbrynen, nej bara det ena,

lyfta lite på pannan,

se drömmande ut,

titta långt bort,

kanske pluta lite mer med läpparna,

öppna munnen en aning så att tänderna syns,

skratta med hela ansiktet, nej det ser hysteriskt ut,

klämma ihop munnen och pluta samtidigt,

spärra upp ögonen, ja, det ser skojigt ut,

men nej, det ska vara mera sexigt,

man ska nog se lite mera längtansfylld ut,

kanske lite mer kåt,

le med munnen och rynka pannan en aning,

låta håret hänga ner lite från sidan,

titta drömmande under luggen med huvudet på sned,

lite halvöppen mun och höjda ögonbryn,

se lite arg ut och le åt höger,

se riktigt arg ut och rynka ena ögonbrynet,

titta i fjärran med huvudet lite på sned,

Titta vindögt, njae,

Rynka lite gulligt på näsan,

nej, jag får inte ihop det, nu orkar jag inte mer på en stund, jag fortsätter om en stund igen.