Fäste i isen.

Köpte för dyra pengar när snön kom.

Kostade 199 kronor som allting numera. Det är inte många saker man kan köpa.

Hämtade så småningom ut dom från några utlänningar som har tagit jobbet från svenska posttjänstemän.

Det funkade ändå, jag bar hem dem, och stoppade i hylla efter att ha granskat produkten.

Fick veta att de inte vore bra på blanka, hårda golv.

Det kändes ju lite oroande, men som sagt var ändå, det var ju till halkig snö och is man skulle använda dem.

I dag, söndag den 17 december verkade halkvädret typiskt lämpligt, så jag tog fram dem, och försökte lista ut hur man applicerade skodonen.

Fruktansvärt besvärligt, hårt och motspänstigt, jag klämde fingrar och händer mot det hårda gummit och metallspiralerna, det här var inte lätt. Jag svor eder och förbannelse, och mindes diverse reklambilder av bäst-i-test-prylar, och mest prisvärta halkskydd av diverse olika konstruktioner och utseenden. Det finns nog minst tio sorter i olika konstruktioner och apparationer.

Min rekommendatör hade dessutom meddelat att de kunde ramla av, herregud.

Nåja…

Ut i vädret, nära noll, dock inte tö, vi hoppas innerligt det blir kallare längre fram, och kommer mer av den ljuvliga snön.

Jodå, de kändes OK att gå i. Kändes alldeles utmärkt stadiga, som att gå i rena barmarken, faktiskt. Min gånghastighet gick definitivt upp flera kilometer i timmen.

Så in på ICA Sankt Eriksplan, jomen, det var OK, man fick tänka sig lite för när man förflyttade sig på stålspiralerna, bara.

På hemvägen med mjölken, pepparkakor och marsipanbitarna, såg jag en vacker kristallkrona högt uppe i ett fönster på Filadelfia, och gick sedan en lång stund hemåt och funderade på min uppskattade webbsida om hur man renoverar en kristallkrona.

Efter en stund insåg jag, att jag glömt snö-och-is-problemet. Manickerna fungerade! Jag hade ingenting av den där lite småvingliga oroliga känslan, med obehagliga minnesbilder av störthalka nästan som man går och står.

Manickerna fungerade alldeles utmärkt!

Högst glädjande.

Men visst får man tänka sig lite för, innan man lär sig lämplig  metodik för att sätta dom på vinterskorna.:

Så här ser dom ut och fungerar, man spänner på en skoformad gummisockel med ståltrådspiraler som griper in i underlaget.

Här är reklamen på kartongen

Kroppkakor.

Först och främst:
Det italienska helgonet Lucia har absolut ingenting med vår svenska luciafirande att göra.

ordet Lucia kommer från latinets lux, lucis,luci, lucem, luce,  som betyder ljus.

Luciasången hämtades från Italien redan 1852 av Gunnar Vennerberg (han med Gluntarna), som tyckte den var vacker, och väl kunde passa att sjunga i mörka vintermorgnar.

Årets mörkaste natt firades i norden långt innan den kristna vidskepelsen slog sina klor i de snälla och godtrogna hedningarna.

De många formerna på lussebullar är urgamla med anor från långt före medeltiden, kanske järnåldern. ÅR 2010 var det så här.

Den här över 150 år gamla teckningen av Fritz von Dardel visar en yrvaken gäst uppvaktad med kaffe och bullar av en flicka med många ljus i håret.

Jag gick till  posten.

Dvs. posten finns inte mer. Tror den har funnits 300 år, men så kunde dom inte hålla sig, och nu ramlade allting sönder.

Jag fick gå ut och titta i mitt gamla frimärksalbum, där det finns en hel serie i många valörer och färger, som tydligen kom ut till jubileet., 300-årsjubiléet:

Det där med frimärkena var också en nostalgisk glädje en gång. Man satt där och räknade sina frimärken, något år i de tidiga tonåren var jag också medlem i en klubb, och har kvitto på inbetald föreningsavgift ett år på 1:-, en förmögenhet på den tiden. Jag kunde redan på avstånd se från vilket land ett frimärke kom. Sådant har blivit svårare med åren, nivelleringen smyger.

På något sätt lyckades man samla ett antal frimärken, det började med att man blötte upp och därmed lossade frimärken från en massa gamla brev som fanns i hemmet.

Människorna har numera lärt sig klaga, vilket inte duger till nånting.

Posten splittrades i bitar, jag vet inte riktigt varför, men en god bit trygghet gick samtidigt i bitar.

Posten, dvs. brev å sånt, kom fel, lades i trappuppgångar, klistrades på anslagstavlor, eller kom inte alls.

I och med att jag själv då och då får brev i lådan som ska till någon annan adressat i huset, kan jag väl misstänka att även brev som skulle till mig försvinner.

Det hände för några år sedan, jag minns inte riktigt när, men något nytt diffust och otrevligt smög sig in i tillvaron.

Här i området finns ännu ett mycket litet antal gamla affärer, som till exempel fiskaffären i hörnan. De gör glada reklamtexter som beskriver läckerheterna, och när jag passerade, såg jag också att där stod ”Kroppkakor”. Med lite mindre stil helt lakoniskt ”mycket fläsk”. En av min pappas många eviga roligheter var hans namn på den gamla svenska husmanskosträtten: kroppkanaler.

Jag gick vidare till utlämningsstället som numera har ersatt posten, och fick ut min försändelse genom att visa legitimation samt en text som kommit som SMS till min mobil. Utlänning förstås. Många jobb som någon gång i tiden måsta ha innehafts av svenska medborgare. Nåja, vi vet vilka vi är.   

Jag letade i fickorna och fann lite småslantar. En tiokrona, en tjuga, några enkronor, säkert över trettio kronor, det måste väl räcka till några små kroppkakor.

Steg ner i butiken, som nästan alltid har någon som väntar. En gång träffade jag en gammal elev där från avistasången på  Kulturama, glad och trevlig med ring i ena örat. Vi pratade en stund om färsk kyckling, en produkt som inte heller finns längre. De där små brynta klyvkycklingarna med stekt potatis och grönsallad med citrondressing och strösocker existerar inte längre.

”Två kroppkakor”, sade jag till den lille Hasse-Nordlander-liknande farbrorn som tog min beställning. Allmänt trevlig atmosfär. Jag hade precis på vippen att säga kroppkanaler, ordet satt djupt sedan tidiga barndomen. Han gick bort och vägde, kom tillbaka och nämnde priset, nittiosju kronor.

Jag verkligen studsade. H u n d r a  s p ä n n  för två kroppkakor…, ja dom är ju rätt stora, jag tog dom i handen, dom var inslagna i flera plastiklager och verkligen rätt gedigna. Jaha, det får väl räcka till två middagar då, OK.  

Jag hade sedan ett ärende ner till IKEA, och när jag återvände hem halverade och stekte jag den ena. Den innehöll verkligen ordentligt med fläsk och inkråm, betydligt mer än jag mindes från  min barndoms, mammas, kroppkakor.

Jag stekte halvorna och åt med stora, kalla smörklickar, jodå det var OK, men ändå inte riktigt. Jag kom fram till att de nog var tillverkade i Polen eller Estland, i och för sig samma produkt, men som sagt var - större.

Jag har redan plockat fram adekvata kokböcker i avsikt att någon gång framställa riktiga kroppkakor, som var den älskliga svenska husmanskosten, uppskattad även av idolen Tore Wretman på vars sjuttiofemårsmiddag jag hade äran att spela en gång på Operakällaren.   

Så kom Lucia i TV 2, och man provocerades programenligt av den enstaka kolsvarta personen, som ensam med många ljus i håret, och stående tyst framför alla andra, bokstavligen lyste med sitt avvikande mörker, och som var årets Lucia. Snyft.   

Om det hade varit en jämn inblandning av olika raser var det väl begripligt, men detta var en avsiktlig provokation, kanske såg man en och annan kines i kören.

Man undrar ju hur flickan själv kunde ville göra detta? Den svarta flickan från Afrika.

Sorgligt får man väl säga, sången försvann, stämningen i kyrkan försvann, och i ett slag uppdagades hela den stora kollisionen manifesterad av att någonting måste vara mycket, mycket fel.   

Den afrikanska disasporan hade fått ett ansikte.

Människor på tillvarons absolut lägsta kulturella stegpinne har svämmat ut över världen som slavar, som leksaker, som skojiga figurer att roa de europeiska hoven redan under sjuttonhundratalet med.

Inte är vi germaner bättre, men ett och annat dörrhandtag och en och annan tekniskt lösning har vi samlat på oss och gladeligen exporterat. Någon skillnad i intelligens finns förstås inte, men förvånansvart få nobeldeltagare tycker jag mig ha märkt i nobelpristider.

På sommarolympiaderna däremot är man mycket duktig, och är de som springer allra snabbast av alla i hela världen.

Nuförtiden har man ju sugit upp en och annan som adoptivelement också, med därmed automatiserad rasblandning på (gott) och ont. Det började som sagt var redan på sjuttonhundratalet med morianen Bodin som skulle få fri uppfostran vid Gustav III:s hov,  och som efterlämnade massor av promiskuöst frambringade bastarder i kölvattnet. Som enstaka avkomma är det oftast en pikant avvikelse i ögonfärg eller mörkare hy. Det finns mycket skrivet om honom.

Bäst att glömma Lucia. Det började redan i slutet på 1700-talet, till en början mest som ett trevligt inslag i årets mörkaste natt. .

Här en korrekt och trevlig, sansad beskrivning av fenomenet:

http://hogtider.wordpress.com/2009/12/12/varfor-har-lucia-vita-klader-och-ljus-i-haret/

Läs noga den artikeln och fundera på hur vi ska kunna återställa ordningen, vilket dock troligen knappast längre är möjligt. Vi har inte längre ens någon överblick av hur illa det står till med planeten Jorden.

Man kan ju fråga sig varför så många envisas att blanda in ett italienskt helgon och andra vidskepliga egenskaper?

Personligen tror jag just att det är ett antal skollärare som genom dylika spridande av irrläror vill göra förfelade inlägg i rasistdebatterna.

Men under hela min skoltid var Lucia ett trevligt och älskat avbrott i höstterminens mörkertid, när hemska eller hyfsade skolbetyg hotade vid terminsslutet.

Den sista barrikaden.

Det är ett underverk i omvänd bemärkelse.

Sådant jag ofta har undrat, men aldrig riktigt trott på.

Den sista barrikaden har lossnat och glidit iväg i tomhetens intighet.

Ska jag tro mina sinnens välbeprövade vittnesbörd?

Ja, jag har ju inga andra än dessa i princip normala mänskliga perceptioner.

Jag har in i minsta detalj rekonstruerat och återskapat hela det korta och mycket begränsade skeendet

Det är ju klart att hela saken har gjort mig mycket illa berörd, och jag känner att jag mer än någonsin har upplevt motivationen att ställa allting tillrätta mer än normalt.

Ja, jag lovar att göra det, som en silkesmask arbeta lugnt och  metodiskt när han skapar stora klädnader av finaste material genom att spinna, spinna denna oändliga långa, tunna tråd som sedan kan användas till att skapa klädesplagg till och med ämnade åt furstar, kejsare drottningar och princessor.

Jag känner oron komma krypande över horisonten, något är fel, kanske allvarligt fel, men riktigt hur det verkligen förhåller sig kan man inte veta, när jag inte ens kan iakttaga det som händer, utan att trampa sönder det.

Gloria, gloria, gloria in excelsis deo.

Jag hade den monterad, färdig för strid, och beredde mig på att gå ner med tvättkorgen i tvättstugan, en helt vanlig och normal handling i den mest vardagliga vardagen.

Då råkade jag titta på telefonen som låg på laddning på hallbordet.

Jag ställde tvättkorgen ifrån mig, plockade upp mobilen, slog upp vem som ringt och beslöt mig för att använda uppringningstjänsten. Jag plockade ut den, och la den överst på toppen av sovtäcket, eftersom det kliar annars , samt att man inte heller kan använda den lika bra samtidigt som man talar i mikrofon och framförallt inte höra. Hela tiden tanken på den lyckliga resan till  Gärdsvik.

Sedan är den borta.

Redan när jag skulle gå ner med tvättkorgen började jag leta efter den, alltså redan innan jag gått ut genom dörren.   

Jag gick igenom checklistan, och beslöt efter en stund att ge mig iväg utan. Tog chansen att inte stöda på någon som var kommunicerbar.

Sedan är det stopp.

Kan någon komma med ett begåvat förslag till förklaring?

Är det äntligen makterna? Jag tror verkligen inte på sådant, har aldrig gjort, och det vet ni mycket väl.   

Dagen innan var det substansen. Det fattas en förpackning som låg snyggt placerad på sin vanliga plats i badrumshyllan där respektive askar alltid har legat.

Jag har alla kvitton kvar och skulle kunna göra någon slags utredning, men vet inte om jag vågar.

Detta skrämmer mig ganska betydligt.

Kan någon tänka ut något?

Jag ber, försök hjälpa mig vara konstruktiv, annars måste jag återgå till den ultimata, isolerade och begränsade tryggheten, vilket känns som ett mycket beklämmande nederlag.   

http://www.bellman.se/web/page.php?catid=131

Den här apparaten använde jag med framgång i flera år. Nu finner jag ingenstans varken pris eller återförsäljare. Man får ju alltid misstanken att myndigheter lagt sig i. Kan du hitta något?

Snälla!

//Thom

Det är dagen före Lucia, lyssnar på CD ”God Jul” med Stockholms musikgymnasium kammarkör under Helene Stureborg. Jag har gillat den sedan den kom ut till julen 2005. Av någon anledning får den mig nu att så vemodigt tänka bort till forna dagar, nu till en båttur som Freddy och jag gjorde från Nykvarn till Gärdsvik på Ljusterö i Stockholms skärgård sommaren 1954.

Jag var nybörjare på trumpet och såg en framtid i musik som det stora glimrande skimret i livet.

Lustigt nog minns jag, att jag traglade på Povel Ramels "Min fars fabrik" som således måste ha varit aktuell vid den tiden. Vår stora musik var ju annars den heliga skoljazzen, tradjazzen, dixielandjazzen, som i reviveltappning hade kommit till Sverige i mitten på 1940-talet.

Så här såg det ut från övervåningen på Nykvarn, man ser ESSO-skylten som visade vilket bensinmärke man kunde köpa vid ångbåtsbryggan,

tittade man norrut såg man farleden uppåt mot Ljusterö som vi for den dagen. Nu är hela området demolerat av en förfärlig marina, som inte bara förstörde byn utan även hela det rika kräftvattnet i Kvarnsjön och den lilla bäcken, som mynnade ut vid det gamla båthuset.

Ingenting visste man, det fanns ingen överblick alls utom den lyckliga vetskapen i att ”Junge Mädchen sind das Knalleffekt des Naturs”. Fast inte ens det uttalandet från Schopenhauer kände vi väl till, men väl dess innebörd.

Märkligt det där, man såg dom på avstånd större än någon kunde se, och hade hela siktet inställt på detta det viktigaste i livet.

Förresten har jag aldrig återfunnit det där filosofcitatet, men är bergsäker på att jag läste det en gång. Jag har för mig att det första jag läste innefattade ordet ”Feuerwerks” - Fyrverkeri.

Det är lätt att förstå vad han menade, om man har den minsta sensibilitet med ett naturligt sikte inställt på det motsatta könet.

Inte minns jag hur det kom sig att vi for iväg. Det var väl så, att vi alla i bekantskapskretsen alltid sökte oss till varandra i samma åldersgrupp, om vi hade möjlighet, särskilt på somrarna.

Den rätta åldersgruppen var alltså de nedre tonåren, gamlingar uppåt arton-nitton riskerade att kallas gubbar, ordet tanter användes aldrig, kvinnor accepterades väl, bara de var tillräckligt kvinnliga till sin framtoning, fast över tjugo var de naturligtvis tanter eller kärringar. 

Jag hade ju tillgång till den där fina lilla båten, en blekingeeka med röda sprisegel och en liten aktersnurra. Den här turen använde vi inga segel, vi fick tvinga oss till att höra det ettriga ljudet från motorn under hela resan. Det var verkligen inget trevligt ljud, och tyvärr har det bara blivit värre med åren därute på fjärdarna, men vi kunde bestämma resmål och tid som vi ville.

Jag minns att vi var fyllda av anspråkslöst glad förväntan. Kompisen Bobban hyrde ett litet, litet hus med sin mamma i Gärdsvik. Vi var där även några år senare  på midsommaren, men då for vi med Waxholmsbåt. Inga pengar hade vi, men gjorde som ungdomar i alla tider, bara satt. Många rökte också, och viggade cigaretter av varandra. För det mesta hade vi ingenting, men gjorde promenader till sjöar, badplatser och dansbanor. Utan att någonsin våga dansa, men lyssnade intensivt på musikanterna.

Det pirrade inom oss vad vi än längtade, vare sig sommar, vår, höst eller vinter.

Märkligt att detta passar så fint till det här ljuvliga sjungandet i denna vintertid.

Så kom "Helga natt" på nästa CD med hela stora AF-kören och Håkan Hagegård, tårar naturligtvis.

I mellanperioden hann jag ut att köpa mina två liter mjölk, extrasaltat Bregott och en lagom stor Edamerost, som förresten påminner om detta sargade land, då ju Edamerosten endast för att den råkar vara röd, har kommit att förknippas med den svenska julen.

Vad är svensk jul?

Jo, det är den jul man firar i Sverige.

Jag är en nolla, men ingen vilken nolla som helst, utan en  stor nolla! Det har Lilian sagt, och det var jag mycket tacksam för, åren med Lilian står också i ett ljust skimmer, hon menade bara väl, och jag hoppas jag skänkte henne några lyckliga skratt liksom hon mig. 

Och nu är det den tofte i tolfte år tvåtusentolv

Om att gnälla och klaga.

Något av det fånigaste, dummaste och mest tillgjorda som finns, är svenskar som försöker prata engelska på annat än svensk dialekt. Det låter så beklämmande tillgjort. Så var det med alla reportrar på nobelfesten 2012, dom försöker tala som om dom hade gått en kurs i engelskt uttal, men glömt grammatiken hemma.

För det första är det som sagt var enbart dumt, och för det andra låter det väldigt tillgjort, vilket är omvittnat av många med engelska eller amerikanska som modersmål.

Det är lika dumt som om en utlänning skulle försöka lära sig prata västmanländska för att låta mer svensk.

Det helt och hållet viktigaste för den som nödvändigt måste försöka prata utländska, är att han får ur sig orden på rätt ställen i ett naturligt språk. Tack och lov är de flesta vetenskapsmän eller politiker ganska bra på att prata engelska på svenska.

Men om det verkligen ska vara riktigt, så finns det faktiskt professionella tolkar! Använd tolkar! Det gör man när det gäller till exempel kinesiska eller ryska.

Så en sak till: Om du tänker klaga eller gnälla över något, tänk över saken en gång till, det finns väldigt ofta någon ljusare sida att se, som dessutom kan vara både sannare och trevligare än gnällsidan!

En underbar dag.

Sex grader kallt och snö, lite lätt duggsnö.

Var ute o handlade mina *två liter mjölk, *frasiga småfranska, *vichyvatten och *kokt medvurst. Den ganska nya kassatjejen blir mer och mer rutinerad, och hennes påklistrade leende falnar.

Men hon är söt och rar ändå, och vet hur vi vill ha det.

Lyssnar på Adolf Fredriks goss- och flickkörer på Spotify.

Den norska fredspriskommittén fick hjärnsläpp, det är enda förklaringen. EU är en megalitisk koloss för vansinnig omsättning av enorma tjänstemannalöner. Stackare dessa som en gång röstade in fosterlandet i EU, som var en organisation för att främja fred mellan Tyskland och Frankrike. Må Tyskland och Frankrike kriga när de behöver, ingen krigar för sitt nöjes skull, och Sverige har haft fred sedan Gustav Wasas dagar i början av 1500-talet. I varje fall har vi hållit utlänningar på avstånd utanför våra gränser. Och våra krigsfångar har vi saklöst slagit ihjäl som alla andra. Tills det blev förbjudet enligt genevekonventionen.  

Jag känner flera som malligt har vågat erkänna att de röstade in oss i Europaunionen. Människorna är konstiga, särskilt de som sågar ner egna grenar. Mekanismen är ju så enkel.

Det allra mest obehagliga är att organisationen har börjat bestämma, styra och ställa över andra.

Populationskurvorna följer sina normalkurvor, men mången verkar tro att de går att styra efter behag.

Huvudvärk som vanligt. Snart måste jag ta smärtstillande. Det är trist, men jag ska hålla mig så länge som möjligt.

Nu ska jag skriva några brev. Riktiga brev. Brev till läkare om intyg, och lite annat som kan komma att få betydelse.

Sedan ska jag njuta av nobelfirandet och gråta, gråta av rörelse som vanligt., buhuhuuhäää… Kanske kanske köper jag en skiva lax att ha på en frasfranska. Och ett glas mjölk.

Nej, den svenska populationen följer inga normala lagar, om inte annat kan man ifrågasätta vem som är svensk. Eller german borde man väl säga, eftersom våra förfäder är germaner, i varje fall mina, dokumenterat sedan 1600-talet från Sörmland och Västmanland, och helt säkert många flera hundra år innan dess. Vi ska vara stolta över det, kolla vad våra fränder har åstadkommit, om man vill skryta. Istid, invandring av oss, framtid. Glöm förresten inte det svenska luciafirandet med sin vackra italienska luciasång, det mest betagande, vänliga, vackra, snälla och innerliga av allt äkta svenskt.

Men seder och bruk varierar under århundradena, det är naturligt, det är vackert.

Äntligen börjar man skönja det kyrkliga greppet förlora sitt grepp, men när det sker, är det förstås typiskt svenskt överdrivet och uppjagat. Det är lika synd om dem som inte vågar släppa sina barn in i kyrkorna, som om de som ska behöva fösas av kvinnliga präster. Eller som bekymrar sig om pepparkaksgubbar för den delen.

I nära två tusen år höll dom sej på mattan, sedan släppte dom in kvinnorna i församlingen, vilket ju  skriften uttryckligen förbjude.

Sverige, Sverige, fosterland.

Men vackert är det utan tvekan. Vackrast av alla.

Och du! Om du tänker klaga eller gnälla på något, tänkt dig för en extra gång, ofta kan man se saker från en ljusare sida!

Sverige är vårt land på jorden, överlägset alla andra stater och länder.

Överlägset för oss som bor där och som är svenskar. Liksom Japan är det för japaner, Somalia för Somalier, Norge för norrmän, och så vidare, FATTA DET! Japan är man om man ser ut som en japan, pratar japanska, anser sig vara japan, delar japanska väsentliga uppfattningar och värderingar, det är inget konstigt med det, det är vackert, det är äkta mångfald.

Vissa delar av Sverige är de vackraste av alla bitar av jorden, sådana platser finns t.ex i Dalarna, Skåne, Uppland, Västerbotten, Gotland och Sörmland. Inga andra delar av jorden kan mäta sig med dessa, vilket vi är evigt stolta och lyckligt tacksamma över.

Sedan vår störste konung Gustav Wasa tågade in i Stockholm 1522  har vi haft fred, frihet och hållit alla utländska makter utanför våra gränser. Förmodligen den enda nationen i världen som har lyckats med det.

Men glöm aldrig att frihet är ett högsta ting, som endast få klarar att bära!

I hela världen finns och har funnits väsentliga innovationer och begrepp som gjorts av svenskar eller i Sverige, såsom

Kylskåpet, Nobelpriset,  AGA-fyren, IKEA, dynamiten, Boforskanonerna, blixtlåset, blåslampan, Hasselbladkameran, celsiustermometern, namn på växter och djur (Linné), Johanssons måttbitar, kullagret, propellern, trefassystemet (för växelström), telefonen, tändstickan, rörtången, skiftnyckeln, volfram (metallen döptes till tungsten av upptäckaren Scheele, men sedan han bestämt namnet Wolfram hade redan ordet tungsten läckt ut), fotogenköket, Studentmusiken, ordet skarn för kalkhaltig malm, xylocain, Losec med mera.

Säg inte att du inte någon gång, medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt, har använt, eller haft nytta av någon av dessa svenska upptäckter. Xylocain eller Lidocain är det vanligaste lokalbedövningsmedlet och skapades av svenska kemister i början av 1940-talet. Av Studentorkestrarna har vi Kårsdraget, Kruthornen och Tongångarne, som är det svenskaste som finns.

Liksom alla otacksamma barn som tanklöst tar sin lycka för given, vänder sig enstaka enklare individer mot sitt upphov, och tror sig i obegränsad barnslig enfald sväva som en liten efemär bubbla över alla andra, utan att skämmas, vilket de sannerligen borde.

Så går det runt, runt, runt, runt, runt (en, två, tre, fyra, fem).

Erkänn att livet är mycket underbart, men glöm inte att vi är 6,5 MILJARDER människor för många, hjärtat gråter över alla dessa som kommer att tvingas försvinna inom de närmaste tvåhundra åren.

Ha förtröstan! Det har jag.

Odi profanum vulgus, et arceo.

Den andra lyckokänslan.

Jag började så sakta städa.

Det vill säga  jag vankar omkring och flyttar saker.

Emellanåt bär jag med mig något, som jag sedan placerar på ett lämpligare ställe.

Jag placerade ett antal Buffalo Chicken Wings i ugnen. 180 grader, varmluft, nedersta facket

Till detta dricker man mjölk, eftersom det är viktigt med vätska.

Till höger en korvtagare. Den har visat sig mycket lämplig när man njuter de välryddade kycklingbitarna, som ju innehåller många små ben. 

Som jag nu går där och flyttar saker, grips jag av en vacker känsla som jag inte upplevt på många år.

Jag kallar denna känsla "Den andra lyckokänslan".

Det är en känsla från barndomstiden. Vinter, sol, stillhet, en söndagskänsla får man väl säga. Ofta stod ju radion på också, och spelade sina vänliga klassiska melodier.

Men jag tror kanske i första hand det är solen som har skinit hela dan idag..

Ute ligger alla snöhögarna kvar sedan i onsdags, det förekommer ingen snöröjning alls, och jag tror mig ana anledningen: det finns inga snöskottare. Här kunde ju hundratals, ja, tusentals ungdomar vara ute på gatorna och skyffla. Men, kanske tänker det feta, moderata stadsborgarrådet att han chansar. Snön kanske smälter bort snart i alla fall. Eller har skovlarna tagit slut? Det är dock vackert med snö, och ger ett mycket gammaldags intryck. De enda skovlar man ser, är de som sitter i händerna på privatbilister, som ju är piskade att komma iväg.

Hur som helst ligger snön kvar. Inget arbete pågår alls. Vallarna mellan trottoarer och gator är svårforcerade. Det sker troligen en hel del  olyckor där.

Meningen med detta sakflyttande är förstås att jag ska hitta saker, och att det ska utmynna i en sammanfattning och efterlängtad överblick. Jag kanske till och med kan komma att finna mina reservglasögon!

Det är  bra att passa på när det är  ljust..

--------------------********************-------------------

I natt läste jag om Lasse Berg. Han publiceras på bokförlaget Ordfront, och det säger ju en del.

En vinklad skönlitteratur vars syfte är lite diffus. Troligen gör han sken av att skriva något vetenskapligt, men det han gör är inte ens pseudovetenskapligt, det är ren hypotetisk vidskepelse, han kunde lika gärna skriva om akupunktur, handpåläggning eller tomtar och troll.

De senare tusentalen års historia skuttar han helt elegant förbi, och drar i stället fram några afrikanska kulturer på samhällsstegens allra lägsta pinnar, där förstås individerna är förtjusande, vänliga och med sina speciella kunskaper mycket duktiga. Det är samma fenomen som redan Daniel Defoe på 1700-talet hittade på i sin Robinson Crusoe, när det handlade om att göra upp eld. Robinsson var naturligtvis totalt ställd där ute i vildmarken, men konstaterade beundrande att ”han kunde konsten den vilde mannen.”

Själv är han dock en vit, germansk man, och som sådan i sammanhanget en representativ oikofobiker. Det är ingen ovanlig företeelse att vita flyr bort till primitiva existenser, där man förstås i sin överlägsenhet blir ödmjukt väl mottagen.

Lasse Berg blir så inspirerad, att han  helt naivt hugger tag i hela utvecklingsförloppet och trycker ihop det till en mikrobit.

”En glad lax”, har någon kallat honom, men man får inte blunda för faran av vidskepelse och trolldomshypoteser, även om det inte behöver gå så långt som till de fåniga anklagelserna mot den pågående julkalendern i TV 2.

På något sätt har han blivit hedersdoktor vid Lunds universitet, vilket väl säger betydligt mer om den läroanstalten än om Lasse Berg.

Vill men verkligen få en bild av vår germanska utveckling sedan de senaste istiderna, ska man besöka Riksmusseets pågående utställning "Den mänskliga resan". Det är en mycket gripande och vetenskapligt sann sammanställning av de flera senaste tiotusentalens förlopp. Man ser den gärna flera gånger.

Och sedan?