Vapen och skönhet.

Den högsta av alla vetenskaper är krigsvetenskapen.

Sedan kommer de andra i en stor oordnad radda sladdrande efteråt, var och en på sitt sätt med ett litet bidrag till människans väl och ve.

I krigsvetenskapens begynnelse fanns den germanska stenåldersmannens förlängda arm som förmådde nedlägga villebråd och därmed försörja sin lilla grupp och hålla samman sin familj.

Det var den kulturen som kom längst och först i ett lopp som ingen ännu hade identifierat.

Djuren existerar för att vi skulle kunna döda dem och äta upp dem.

Här ett vackert exemplar av ett vapen som kanske snarare var skapat som prydnad, men som nog alldeles utmärkt väl gick att sticka igenom kött och senor och därmed klarade  att sarga fiender eller villebråd.

Det finns på Livrustkammaren i Stockholm och är vår store svenske konungs Karl IX svärd, tillverkat någon gång i slutet  på 1500-talet.

Kanske använde han det aldrig i strid, kanske finns någon mer omfattande historia kring detta sköna vapen, men jag känner den ej.

------------******------------

En fattig bonde kommer vandrande genom skogen. Det är en tämligen tät skog av rakstammiga, inte mycket höga, björkar.

Mellan träden synes en ryttare i tämligen hög hastighet nalkas mellan träden.

Han stannar framför bonden, griper det rufsiga huvudet under sin vänstra arm och håller honom tätt intill sadeln, samtidigt som han snabbt med dolken sticker ut ögonen på den överraskade mannen som endast kvider ett ”varför, varför”.

Den arme människan kommer aldrig mer att se något genom sina söndertrasade ögon. Han sjunker kvidande ner på marken och känner sig ensam omkring.

Han kan komma att överleva, han kan komma att dö inom snar framtid, det beror på om såren skall bli infekterade, men han hade inga kunskaper om vad infektioner är, det skulle dröja ytterligare mer än femhundra år innan någon människa uppdagat den sortens kunskap.

Man sätter sig ner och avvaktar, kan jag få mat, kan jag få något bidrag, jag behöver så lite, men dock något.

------------******------------

Den här månaden, den sista månaden för året, har jag sammanlagt medel på drygt en tusenlapp under det som samhället har ställt upp som normen - RIKSNORMEN.

Det är mitt eget fel.

Dels har jag ett webbhotell, vars kostnad just har fakturerats, och dels gick mina urgamla glasögon sönder i söndags.

Mitt webbhotell kostar drygt sexhundra kronor om året, och därmed är det kört.

Webbhotellet representerar min enda möjliga extra inkomst, då det är platsen för ett antal program jag skrivit i perl, med vars hjälp jag skulle kunna sälja någon licens till mitt över hela världen uppskattade dataprogram Scalamusica, som är en systematik av skalor i det tempererade systemet, vilken jag började med redan när jag gick på musikhögskolan i Stockholm. Man kan slå upp alla skalor vare sig från intervallrader eller toner.

Nu är det nära ett år sedan någon senast köpte en licens, och jag har anledning misstänka att man på servern har gjort någon av mig okänd förändring, som har saboterat de  intrikata programmekanismerna. Licensen kostar knappt tvåhundra kronor. Kan men åberopa skadestånd möjligen? Knappast.

Datorer måste alla ha, men ingen har någon  ersättning för det. Det är väl samma som med glasögon, och en del förbrukningsvaror som kvinnorna tvingas använda.

Jag sitter här med mina utstuckna ögon och kan inte ta mig vidare, jag har slutat att bry mig. Det tjänar inte längre någonting till. Arbetet med att rekonstruera hela projektet synes mig fullkomligt oöverstigligt.

Vad spelar det för roll? Jag vet knappast längre ändå hur man gör.

Jag har ett antal begränsade kunskaper och får nöja mig med det, som är livets enda mening: Att förkovra sig.

------------******------------

Jag minns inte riktigt varifrån jag fått historien om ryttaren som stack ut ögon, men jag har en svag aning om att det kan ha varit en klassiskt rysk författare, som jag läste i min tidiga ungdom.

Jag har många gånger i mitt  liv återkommit till den sorgliga, vemodiga historien med den medvetna, onda handlingen som någon gjorde enbart för sitt nöjes skull. Kanske ryttaren helt enkelt bara var på dåligt humör, för en struntsak han råkat ut för en stund innan på sin ritt genom den medeltida björkskogen.

Ja, vi har våra egenskaper, våra resurser, våra tillgångar, med vilka vi kan glädja eller oroa vår samtid, men i det stora hela är det ju ingen som verkligen, med mycket få undantag, bryr sig.

Den ena vågar sitt liv för att kunna skaffa ett sällsynt frimärke, som är det enda som fattas i den stora samlingen.

Någon annan kämpar för att klara en utmaning av något mer eller mindre meningslöst slag.

De som strävar efter uppmärksamhet har vanligen många valmöjligheter.

Den som har tillräckligt stor skönhet kanske kan förvalta den och uppnå framgång, men de allra flesta kan inte göra någonting utom att gapa högt en kortare tid, ett ljud som ingen hör, som man slutligen dränker framför TV i avskärmad isolering och uppgivenhet.

Undran, oro och allmänt obehag.

Jag känner med min sedan barndomen ovanligt höga sensibilitet, att något är fel i systemet.

Det är som när man hör det berömda gnisslet i maskineriet, fast nu i hela samhället.

Jag vet ju egentligen vad det är, det är ingen hemlighet, bara att det känns svårt att säga rakt ut det vi alla vet.

Men detta ohörbara gnissel tyder på något djupare, något på djupet alltmer uppluckrande, som något som långsamt omvandlas, liksom ruttnar.

Det finns många namn, men verkligheten undviker dessa namn, det har gått för långt.

Trots att krigsvetenskapen är väl utvecklad och dokumenterad, verkar det som om  ingen klarar att hantera just detta gradvis och stilla omvandlande fenomen.

Felen uppmärksammas på många ställen i de mediala konstellationer som skall påvisa dem, men utan att någonsin till synes säga det rakt ut.

-----------**************-----------

Vi har just nu ett vackert snötäcke över hela orten. Det är som alltid beroende av temperaturen, och vi hoppas innerligt att det stannar kvar över de närmaste helgerna.

Under de senaste hundra åren har snön legat kvar kanske mindre än hälften av alla vintrar, det finns noggrann statistik från SMHI sedan flera hundra år, men människorna glömmer, oftast är det bara något enstaka minne som består.

Det vita täcket hör vintern till, men det är långtifrån alltid som vi har fått lyckan att uppleva denna vita miljö på vår plats.

Här är snötäcket de senare åren. De gröna betecknar ett snötäcke tillräckligt tjockt för att vi ska uppleva det som "en vit jul". I Stockholm hade vi således en vit jul 2004.

 -----------**************-----------

Det finns egentligen en enda sak som kan rädda situationen, men det möter många motstånd och stora knaggliga trappor på vägen.

Det är som när man biter sig hårt i tungan, eller slår tårna mot ett stolsben som inte riktigt befinner sig på rätt ställe.

Vi har våra reflexer som tjänar till vår överlevnad och som genom sina inneboende krafter och reaktioner tvingar oss till smärre förflyttningar utan att vi egentligen skulle behöva något annat än att sitta stilla och arbeta.

Krigsvetenskapen må vara den högsta vetenskapen, men är alltför ofta förbisedd eller kringgången.

För länge sedan, för mycket länge sedan, hade männen börjat ge sig ut efter föda, att försvara sig mot sina fiender, eller ännu hellre angripa sina fiender för att äntligen eliminera dem. Det böljade fram och tillbaka med mellanliggande perioder av fred och vällävnad.

Denna process pågår än i denna dag, men det synes vara ytterligt svårt att ideligen göra de adekvata definitioner som kan reda rakt mot de eftersökta målen.

Det finns alltid grupper som i sin felsyn, sin lättja eller bara bekvämlighet, avsiktligt söker omvägar eller möjligheter att fly eller hålla sig utanför gemenskapen och hålla sig utanför.

Dessa grupper är de farligaste, och de finns i alla samhällen vare sig det gäller det högsta moderna västerländska samhället eller de folkslag som  i avlägsna världsdelar står lägst på mänsklighetens kulturstegar.

Det är dessa grupper som skapar den stora oron, obehaget och skräcken för att något till slut faller samman.

Den dagen det obevekligen händer, kommer knappast någon att behöva stå till svars. De dissidenta grupperna kan komma att leva vidare på de andras bekostnad.

Många kommer att dö, men döden kan komma att omtolkas, så att den visserligen finnas kvar, men har förlorat sitt välgörande inflytande.

-----------**************-----------

-Dopp i grytan är det överlägset godaste julbordselementet. Dopp i grytan består som sagt av vörtbröd som får blöta upp i det feta skinkspadet bland simmande välkokta, hela bitar julkorv. Sedan tar men upp med hålslev och äter det blötta brödet med största njutning på sin tallrik. Det hör till urgamla ritualer som är äldre än när vidskepligheten kom söderifrån, från medelhavsområdet, och länge sökte förgöra våra heliga traditioner.

-Därefter kommer grisfötterna.

-Sist skinkan.

Men det är sällan man numera träffar på en riktig julskinka som den här hos Sven-Gunnars Värdshus för några år sedan:

Med äkta slottsenap och inget annat!

Tog fram de tio år gamla, fina vinterskorna.

Tog fram den elva år gamla vinterjackan.

Tog fram det vackra, vackra minnet av dej från den där gången.

Stoppade dagboksblocket i bomullskassen.

Stoppade dammsugarpåsavin i bomullskassen.

Satte den gamla kameran i bältet.

Applicerade förstärkaren.

Tittade på fönstertermometern. Minus sex grader celsius.

Stoppade näsduken i höger ytterficka.

Stoppade nycklarna i höger jeansficka.

Kollade tjänstenumren 11, 37, 55 och 109.

Memorerade dörrkoden.

Steg ut på gatan och pulsade i snöyran uppför gatan mot den gamla busshållplatsen.

Där stod redan fem väntande passagerare.

Efter en stund kom sju passagerare till.

Kollade den elektroniska busshållplatsskylten.

Den visade ”avstängd på grund av omfördelning, se tidtabell”.

Sedan kom nio välklädda herrar och fyra välklädda damer och ställde sig i busshållplatsen.

Jag började gå uppåt Odengatan, och sneddade in i Vasaparken.

Efter tjugo minuters pulsande i ospårad snö, kom jag fram till postens utlämningsställe i den därför avsedda ICA-butiken.

Tog en köbricka och memorerade den.

Hämtade ut dammsugarpåsförpackningen.

Satte mig i butiksvestibulen och borstade av den värsta snön, som ännu vidlådde rock, kapuschong och vinterskor.

Gick ut och fortsatte min pulsande färd i den ospårade snön.

Blev påkörd bakifrån av en ond kvinna med barnvagn, som likaledes inte hade fri sikt då hon gick starkt neråtlutat för att inte bli totalt insnöad i yran.

Kom fram till nästa busshållplats, där det just stod en buss som strax skulle avgå.

Steg in på den strax avgående bussen och for med en hållplats.

Steg av bussen och fortsatte neråt den starkt snöbemängda gatan, utan att egentligen ha någon sikt.

Blev påkörd bakifrån av en kälke dragen av en ond man, som pulsade snabbare än jag.

Blev ledsen för att jag kände mig mindrevärdig och dum, fast jag egentligen inte var det.

Letade rätt på dörrkodens knappar som var svåra att se i snöyran, därför att knapparna var upplysta inte mitt på utan en bit ovanför knapparna.

Åt lunch med Chablis, Bouillabaisse, kaffe och Calvados, byltade på alla kläderna, gick ner tre trappor till porten, och steg över de enorma snövallarna vid trottoaren för att pulsa hemåt.

Väntade på bussen som enligt tidtabellen skulle avgå just nu.

Beslöt att pulsa vidare efter tjugoåtta minuter, då vi misstänkte att bussen kanske inte skulle avgå i tid.

Pulsade vidare norrut i ännu mera ospårad snö.

Stannade för rött ljus och tryckte på signalknappen.

Efter en evighet blev det äntligen grönt ljus och jag pulsade vidare över gatan och fortsatte mot nästa hållplats.

Mötte ett högintressant objekt, som pratade i mobiltelefon och halkade än hit och än dit i den hala delvis ospårade snön.

Snökornen trängde längre och längre in i springorna mellan klädespersedlarna.

Jeansen började bli blöta på framsidan av benen, och stora drivor fastnade på de välputsade vinterskorna.

Gick framåtlutad i den hårda motvinden och kände allt större sjok av kall snö byggas upp över kläderna.

Blev åter påkörd bakifrån av en förvirrad kvinna med barnvagn i ett sällskap kvittrande arbetskamrater, som inte riktigt hade bestämt sig vart de skulle.

Kom efter en lång trist stunds snöpulsande fram till en hållplats på en större tvärgata.

Gladde mig mycket åt att den elektroniska hållplatsskylten nu meddelade att bussen skulle anlända om blott sex minuter.

Vid hållplatsen stod fyra kineser och en dagistant.

Insåg att kineserna mycket väl kunde vara dagistanter de också.

Den elektroniska skylten indikerade att min buss nu skulle avgå om två minuter.

Ännu syntes ingen buss i den täta snöyran därifrån den skulle komma.

Den elektroniska skylten ändrades så att den nu indikerade att min buss skulle anlända NU.

Efter ytterligare fem minuter visade den elektroniska hållplatsskylten fortfarande att bussen skulle avgå NU.

Efter sju minuter visade den elektroniska bildskärmen att min buss skulle avgå om nio minuter.

En av kineserna muttrade något.

Jag väntade ytterligare fem minuter, och började sedan pulsa nerför gatan i avsikt att åter förflytta mej till nästa hållplats.

Flera väl påbyltade köksbiträden passerade mig nerför gatan.

Jag undrade mycket över hur jag kunde veta att de var köksbiträden. Vem är egentligen köksbiträde?

Passerade själv den ena butiken efter den andra på höger sida, och mindes en gång i New York, hur hela Manhattan inklusive alla varuhus stängdes på grund av ”blizzard”, ett avsevärt blygsammare snöfall än det jag befann mig i nu i Stockholm

Äntligen frampulsad till ICA-butiken, gick jag inte in och handlade varken mjölk eller pepparkakor, eftersom jag var säker på att jag hade både mjölk och pepparkakor hemma.

Så kom jag fram till hemmaporten och letade fram dorrkodsapparaten under sitt snötäcke.

Tryckte på kodknapparna och steg in i porten, samtidigt som stora drivor snö ramlade av mig därinne i farstun.

Jag gladde mig mycket åt att jag nu hade ett paket med underbart vackra och funktionella dammsugarpåsar från www.Dammsugarpasar.nu (som innehar F-skattsedel.)

Jag tycker mycket illa om reklam i den form det numera ter sig i massmediala sammanhang. Det är odrägligt och borde förbjudas. Det är oanständigt och plågsamt.

Värst är det med de reklamfria kanalerna. Jag var uppe hos kompisen i går och glodde, och finner det ena efter det andra högintressanta inslaget, som emellertid visar sig vara reklam för något i den egne på kanalen, typ TV 1 Onsdag.

Väldigt irriterande och dessutom bedrägeri. Om man slår på TV ska det antingen vara en programtablå, det kan man acceptera, eller vara ett pågående program, inte reklam för något som ska komma i framtiden.

Tack och lov, kära kompis för att du betalar TV-licensen, och tack och lov för att jag kan titta uppe hos dej och slipper göra det!

Jag tycker synd om alla dårar som gör dumma saker, och jag skiter i vad dom tycker, liksom att dom med all rätt skiter i vad jag tycker.

Alltså, mina reservglasögon, som jag lät bygga i somras, är borta. Det finns bara tre alternativ, antingen har de ramlat ner någonstans, eller så har någon brutit sig in i min lägenhet och stulit dem, eller har utomjordiska makter lagt sig i. Det sista börjar jag mer och mer inse, måste vara det mest troliga alternativet.

Samtidigt tycker jag nog att det sista alternativet är lite egendomligt, eftersom dessa makter aldrig tidigare har tagit sig in i mitt hem, och dessutom, vilket gör saken ännu mer ovanlig, har dessa makter aldrig heller visat det minsta intresse för mina reservglasögon.

Om det gällde mina vanliga glasögon, eller till och med terminalglasen, vore det genast betydligt mera rimligt, liksom om de dresserat akvariefiskarna till sådana rent av brottsliga ingripanden.

Men kära utomjordiska makter, tro inte att ni ska komma undan. Förr eller senare ska jag uppdaga era skumma åtaganden och sätta dit er, så det skriker om det.

Nästa vecka är jag bjuden till Smörj Larsson på middag.

Jag vet inte varför han är så road av att bjuda mej på middag, eftersom jag oftast brukar somna av leda och tristess varje gång jag tycker mig vänligen vara tvingad att anta hans inbjudningar. Smörj är nog snäll, närmast oförarglig, men varför han vägrar lära sig laga mat är ett av de mysterier som jag tvingas leva med i den här annars så fantastiskt underbara tillvaron.

Jag vet att han gick kurser i sin ungdom, men det verkar som om han systematiskt av något inre tvång alltid måste missuppfatta hur man gör, eller ännu värre, tillåter sig fuska. Han kan utan vidare använda salt i stället för kanel liksom peppar i stället för dragon. Han tycker att det inte gör något.

Dessutom saknar han eget smaksinne, så all mat han lagar, gör han på död räkning, liksom skepparen ute på öppna havet bestämmer att nu har vi seglat i tre timmar i fyra knop, så då måste vi vara framme.

Jag har många gånger funderat på hur jag ska klara mig undan Smörjs inbjudningar. Jag förhalar svarandet, jag håller mig undan, jag låter hans brev ligga oöppnade, eller förklarar hur fruktansvärt sjuk jag just har blivit, men ingenting hjälper. Jag är för snäll helt enkelt. Nu har jag fått lära mig att allt gratis är gott, så det kanske är bäst att sluta krångla, gå dit och somna, och sedan tvingas bjuda igen då, vilket ju vanligen är den viktigaste orsaken till herr Larssons inbjudningar.

Usch, käre Smörj, du får mig att känna mig elak, fast  jag är inte elak. Och eftersom jag inte är elak blir jag ledsen, när du får mig att bli det.

Det är en evigt ond cirkel som jag inte har bett om, men när jag funderar lite vidare i saken, kanske det liksom är bäst ändå, livet vore antagligen betydligt tristare utan dina middagsinbjudningar även om man anar avsikterna.

Man ahnt die Absicht und wird verstimt, vem var det som sa det? Var det Goethe? Någon av de stora tyska filosoferna var det i varje fall.

- Go-e-te var en stor poet.

- Nej, oe uttalas som ö i tyskan.

- Göte var en stor pöt.

Detta är ICA sankt Eriksplans websida De verkar ha öppet redan från 8 på morgonen.

Detta är Ringdahs websida. De öppnar klockan nio. Jag kanske kan få deras billigaste på avbetalning. Nu är det så att optiker nuförtiden har vita rockar och beter sig som medicinsk personal och tar betalt därefter.

Jag tror att det är dom som fixade mina reservglas i somras.

Jag gillade inte deras websida. Står ingenting om priser, inte en siffra.

Mina reservglas ligger i det hårda fodralet, som jag har letat efter i flera timmar nu, men jag hittar det inte. Det borde ju ha legat i medicinlådan, men det gör det inte.

Klockan 00:40 gick mina gamla fina glasögon sönder. Alltså mitt i natten. Jag tog av mig glasögonen för att släcka och sova, alltså ren rutin.

Jag hade dem redan när Kajsa föddes 1967.

Gångjärnet till den vänstra bågen helt slut, det har gått av mitt i.

Jag måste nämligen ut o köpa mjölk. Har två tjugor som jag kan handla för. En gång i tiden var det ett rejält kapital. Nu har jag betalt alla månadsavgifter, tror jag, det kan finnas någon autogirering kvar från tele eller energi.

Jag har mina terminalglas från OM-tiden.

Det är dem jag har nu när jag sitter vid datorn. Vilken tillvaro man har tvingats i...

Snart jultider och allt. Borde ju präglas av glädje och förväntan. Andra advent i går. Även jag tände ett ljus i min adventstake. Jag tänker på år åttahundra eller så. Innan den nya vidskepelsen kom.

Med en främmande religion från Medelhavsområdet, som lyckades lura de vidskepliga människorna till en ny tro. De gamla tankarna satt i länge, och gör det i viss mån än i denna dag, tack och lov.

Vintersolståndet firade man sedan urminnes tider. Man visste att det nu skulle komma ljusare tider. Man åt och drack, liksom nu.

Kvar finns några läckra förtäringar: dopp i grytan, grisfötter och julskinkan. Dopp i grytan leder överlägset. Man behöver vörtlimpa, julkorv och skinkspad. Det är en läckerhet man kan föräta sig på. Jag upptäckte det någon gång före tjugoårsåldern och ser fram emot det med största glädje. Man doppar en skiva vört och trycker ner med hålslev, tar upp när det blivit genomblötat, och äter med julkorven som har värmts i samma spad. En himmelst anrättning, som kanske fanns redan för tusen år sedan. I varje fall i mina tankar. Det är helt enkelt så otroligt jävla gott, ingenting kan mäta sig med detta urgamla dopp, när det görs enligt alla regler. Men inte orkar man mycket som modern människa, det är ju klart mättande. Jag brukar i stort sett inte äta något annat från julbordet, ett par, tre portioner att äta långamt, med andakt så att säga. Eventuellt tar jag en skiva fet skinka om det finns. Grisfötter kan man med lycka äta när som helst, bara det går att få tag på.

Var uppe hos kompisen och råkade se ett engelskt program om historia. Alltid jobbigt med utländska program, men dom hade väl samma utveckling där på de engelska öarna, som vi hade här i Sverige. Det var en rätt otrevlig typ som pratade.

Bronsåldern – järnåldern.

Terminalglasen är gjorda för seende på sextio centimeter, alltså precis det jag behöver framför bildskärmen, men på längre avstånd blir allt suddigt.

Som tur är duschade jag i går, så det slipper jag göra i dag.

Jag har satt på mig min finaste, rutiga skjorta och borstat tänderna.

Igår kom vi att spela monopol, vi blev inte riktigt klara, men sammanräkningen visade att jag vunnit. Hade hotell på två adresser alldeles efter GÅ, Hornsgatan och Västerlånggatan. Det har jag aldrig lyckats med förut, men man inser ju hur beroende man är av tärningarna.

Det finns en fin sorts konjak som heter Monopol. Grönstedts Monopol, billigaste flaskan idag 179 kronor. Den har funnits länge i marknaden, för redan år 1937 skrev en gäst i föräldrarnas gästbok:

Jag är tämligen klar för att agera. Usch.

Nu visar sig tecknen på att kameran är slut.

Lite måste jag skriva innan.

Det är söndag i dag. Första advent.

Det finns inget vidskepligt innehåll i det. För mig är julen ett underbart firande av midvintersolståndet då jag föddes. Det har vi firat i detta underbara land sedan urminnes tider. Vintern, och förhoppningsvis snön, är Sveriges raison d´être. En manifestation av att vi tillhör ett folk som har lärt sig en anpassning till våra nordliga resurser och omständigheter.

Det där tänkte redan Charles de Montesquieu ut före sjuttonhundratalets mitt. Inget märkvärdigt med det egentligen, utom att på sina håll dessa sanningar har missbrukats i märkliga sammanhang. Det fanns filosofer före Montesquieu som varit inne på liknande linjer.

Numera skymtar allt oftare fram trista tankegångar från vår egen tid och dess enorma resurser. Jag såg uppe hos kompisen så sent som i går kväll ett antal personer som vunnit lotteripengar och som på frågan om vad de skulle göra av pengarna upplyste om att de ville ”resa till varmare länder”. Så trist och beklämmande! Är sådana människor värda att vinna pengar? Pengar som de sedan för ut ur landet och offrar på meningslös drönartillvaro vid sydländska sandstränder. Det finns ju faktiskt folk som inte är så oikofobiska, och som med glädje stannar hemma. Den enda verksamhet som vore anständig är väl att antingen förkovra sig eller att skapa något. Själv skulle jag köpa en bra kamera, en ny trumpet, och ett proffsigt ljudkort, möjligen resa och titta på Gripsholms slott.

Men den allt överskuggande och missbrukade televisionen leder väl ligan av skadliga element. Som tur är finns det ännu folk som inte bryr sig. Värst, överlägset värst är dock de till synes oskyldiga sportprogrammen. Finns det verkligen människor som finner nöje av att miljonärer roar sig med att åka fortast, eller springa omkring med en boll som de inte ens får använda annat än fötterna till att förflytta?

Jag passade på att öva lite trumpet med sordin framför TV:n, och kom på att man kan sitta med klockstycket så att man slipper se Katarina Sandströms ohyggliga stirrande nuna. Som tur är uppträder hon inte varje dag.

 Men jag har satt upp lite julsaker med vidskeplig anknytning. En par guldklockor under prismalampan i hallen vars många glasrutor jag äntligen putsat. Man ser hyfsat vad man gör, genom att lägga en lysande halogenficklampa inuti prismakupolen, men det är rätt arbetsamt. Klockorna ska väl antyda en kyrklig anknytning.

Är det någon som kan räkna ut hur många glasrutor det är? Framsida och baksida. Kristallformen i stort tetragonal. Möjligen snedvuxen kubisk.

Hur som helst så fungerar lampan likt en kristall och skickar ljuset i olika riktningar.

Hängde upp en klocka i kristallkronan också, men nu visar sig kamerans begynnande defekter. Det är svårt att pricka skärpan. Kameran är så  duktig, det är kameran som ska ställa in fokus, inte jag, kameran har tagit över. Dumma kamera.

Här och var lite runtomkring sitter alla nära trettio små tomtenissar i sina vrår. Det är väsen som fanns långt före den nya vidskeplighetens tid, som snabbt försökte tränga ut de gamla sederna. För säkerhets skull dessutom benämnande dessa hedniska, med en stor ambition att söka göra detta till något negativt. Det är samma effekt som vår främlingsfientlighet, som naturligtvis är vår sanna verklighet. Dessa klockor ska väl påminna om kyrkornas klockor, vi får väl minnas det som kulturelement från en svunnen tid.

Jag lyssnar på den magnifika Hallelujakören. Men vem bryr sig om texten? För mig är det bara upplevelsen av hur tonerna formas i de olika stämmorna. Visst är det spännande att det finns någon text. De flesta rituella texter från svunna kulturer är nu annars förvunna. Helt säkert förekom både musikinstrument och stora körer redan för många tusen år sedan. Det mest fashinerande är hur det gick till, hur massorna kunde underkasta sig denna dyrkan. Det är inte så enkelt som att de bara tvingades. De gamla faraonerna till exempel hade nog mycket lite att göra med att de dyrkades så omåttligt högt. Det måste vara ett automatiskt inbyggt samspel mellan massor och individer, av vilka en del var präster, med något mer makt och som kanske periodvis delvis kunde styra utvecklingen.

Det finns  a priori inget negativt i att hålla främlingar på avstånd, i synnerhet som nu jordens befolkning har svämmat över alla breddar. Jorden är rund och därmed begränsad. Den rymde i tusentals år cirka en miljard människor som på de senare tvåhundra åren explosionsartat ökat till över sex miljarder, kanske sju.

Konstigt att detta inte oftare tas med i de verkliga sammanhangen. I stället pratar man om svält, katastrofer eller miljöförstöring, som man till råga på allt försöker skylla ifrån sig på de rika länderna på jorden. Det är förvisso sant, men medveten inskränkning skulle bara ge en minimal effekt. Tyvärr kommer minskningen att ske ändå. Är vi smarta så försvarar vi oss, vad tjänar att låta hela båten gå under, när vi tar in just dessa för många, som får krukan att brista? Detta är diskrepansen mellan religion och vetande.

Om jag inte var övertygad om detta, skulle jag inte tjata om det. Men jag lärde mig de stora, överbryggande sammanhangen under geologiåren. Det är vetenskapliga sanningar vi inte kommer runt på minsta vis. Asymptoter är asymptoter, naturliga konstanter.

Men tomtenissarna kan jag inte längre så lätt fotografera, då makrofunktionen har börjat bli utslagen. Själva fotograferingen har för övrigt börja bära sig åt. När jag trycker på avsedd knapp tar det lång stund innan något händer, och jag förstår att det kommer att upphöra helt inom kort.  Autofokuseringen jiddrar och strular. Jag vill ha en kamera som jag kan ställa in på avsett avstånd, punkt och slut.

Här dock en minitomte som fastnat på en bild uppe i sitt hörn. Sammanlagt finns det ganska många, och många av dem är riktigt gamla, några fanns med till och med på Styrmansgatan.

Jag måste alltså skaffa en ny kamera.

Att ens tänka på reparation kan man bara glömma direkt. Att ens tänka på att köpa ny går ju inte heller. Det är sorgligt, eftersom jag hade stor glädje av att alltid ha kameran med mig i bältet, att ha till hands när man minst anar det.

Det finns nya på marknaden. Jag följer utvecklingen. Nuförtiden finns kameror integrerade i telefoner, men det blir dålig bildkvalitet, och som kameror får man nog vänta innan de uppfyller rimliga krav på kvalitet. Jag pratade med en ointresserad försäljare, fick många förslag, när han såg min menade han, att det här är ju en ganska gammal kamera.

Så denna satans nära nog dagliga migränhuvudvärk. Det bär mig emot att proppa i mig tablett efter tablett efter tablett. Det är varken bra för lever eller njurar eller något annat. Men som alltid – det finns många som har det värre. Tröst för ett tigerhjärta.

Halleluja.

Nu har jag lyssnat på Hallelujakören ur Händels Messiasoratorium säkert tjugo gånger.

Jag känner igen varenda bit, man minns hur dom går. Några detaljer har man fäst sig i, som den där lilla durnedgången till tonikan som förekommer instrumentalt ett par gånger.

Det var länge sedan jag hörde denna magnifika skapelse första gången. Vissa sekvenser fastnar omedelbart, som inledningen efter orkesterintradan förstås.  Haaa - le- lu-ja, halleluja…

Det kan väl i princip vara hur många medlemmar som helst i körerna.

Jag blev påmind av den härom dan, när barnen satt och spelade schack hemma i Varum efter avslutad städning.

Innan hade jag bränt av ett tomtebloss från Auroras present från julen 2003. Jag brukar köra ett varje jul. Det är festligt. Nu gjorde vi en liten ritual, och Elli började spontant att sjunga något, medan det gnistrade och sprakade.

Under schackspelets gång blev det mer sång, sånt där som man brukar tralla samtidigt som man gör något annat.

Nu blev det Halleluja.

Båda barnen har varit med i Adolf Fredriks musikklasser, och båda har stått i Globen och framfört det enorma musikstycket i samband med någon Luciakonsert.

Det är en lustig upplevelse att höra Hallelujakören i två fragmentariska stämmer. Båda mindes sina stämmor, och faktum är att endast dessa två stämmor räcker ganska bra till att förmedla en glimt av det stora.

Händel skrev stycket 1741, vilket man till och med ser på hans originalnoter (D-dur verkar det), där  han också kluddat dit texten vid de sista tre takterna: Halleluja.

Att lyssna i hyfsade stereolurar är fantastiskt, men kan aldrig ens jämföras med den levande känslan i en stor lokal där man verkligen spelar och sjunger.

För min del kommer tårarna i ögonen. Ofelbart. Det är en ljuv känsla. Man känner att man  är med om något. Jag tackar makterna för att jag kunnat uppleva detta stora i livet. Det är vår stora germanska delaktighet. Någonstans kom utvecklingen längst, och allra längst kom den hos dem som dessutom haft förmågan att skapa musik.

Så har jag ett annat litet specialminne från Hallelujakören. Ett kort ögonblick av ett litet fragment i en nonsenssituation. Det var en person som spontant nynnade några takter av inledningen. Jag minns ungefär när det var och nästan exakt var. Det fanns inget sammanhang med musik, vi sysslade med något helt annat. Det var i studentorkestersammanhang ute vid universitetet i Frescati. Vi kom aldrig att prata om saken, det var bara ett litet ögonblick som kvickt passerade.

Personen hade någon kontakt med Kårsdraget, han måste väl ha tillhört gruppen av ”hangarounds” som alltid fanns i sammanhanget. Kanske var han med i klubbmästeriet en period. Minnen från detta är ju nästan uteslutande fyllda av glädje och fest. Han hade ett skånskt ursprung, kallades Jony, och finns med i bilden ännu, nu som vän i Facebook.

Globenkonserterna verkar ha tagit slut numera, det är mycket sorgligt. Det var nu några år sedan jag var där, men man glömmer aldrig det överväldigande intrycket. Jag kommer så väl ihåg var man satt och mycket av vad som framfördes.

Jag har en bild från en Luciakoncert i Globen. Själv kunde jag ju inte ta några bilder, det var förbjudet, men i samband med korta reportage lades officiella bilder ut på nätet. En av dem är denna, som jag alltid har undrat över vad den föreställer, och vilket nummer som framfördes.

Situationen är lite speciell, en flicka från de lite högre klasserna, kanske gymnasiet, står på något som verkar vara en skorsten och gör något danssteg. Kanske föreställer hon nån slags tomte. Bilden är tagen 2007, alltså redan fem år sedan. Om det är någon som vet, skulle jag bli så tacksam för lite mer information, bilden representerar ett frågetecken i livet.

Som så ofta med frågetecknen längtar man efter svaret, men när det möjligen kommer, kanske det utmynnar i en besvikelse.

Som AK och laxen.

AK var i England och blev bjuden på gravlax. Värden hade lärt sig det svenska ordet, och briljerade med kunskaperna, genom att meddela gästerna att han bjöd på ”grävläx”, samtidigt som han menande upplyste om att det vet AK, vad det är, och AK svarade artigt med en adekvat översättning.

Denna information gjorde dock värden snarare lätt besviken, kanske han hade byggt upp en stor förväntan kring det mystiska okända.