Datakonsulten.

Om jag hade varit knuten till ett reguljärt penningsugande företag, hade jag naturligtvis under åren blivit både friställd och anställd många gånger om.

Nu är problemet exakt detta:

För ett halvår sedan installerade jag Windows 7 på min dator, det ångrar jag intensivt sedan dess.

Kan inte längre hitta filer, bilder, dokument, musik. Varje gång jag skapar något får jag bygga upp från början, ett ständigt slagsmål med omständigheterna.

Men jag måste ju absolut ha datorn för kontakten med yttervärlden, visserligen en utifrån påtvingad kontakt, och de flesta väsentliga kontakter fungerar mycket dåligt, barnen tar över, det är obehagligt och fel, men vi lever i något som helt säkert en gång i framtiden kommer att rubriceras som en övergångsperiod.

Jag behöver åtkomst till bank och vården, det är det värsta i den här övergången.

I samband med nerladdningen av en påtvungen mjukvara upphörde bankkontakten, och till slut fick jag sitta i dyra många minuter med en IT-expert  på banken, som inte kunde reda ut mitt problem.

Jag fick klara mig själv, och fixade saken så småningom.

Saken är den att jag vid något tillfälle lurades, lockades att installera Google Chrome. Det skulle vara snabbare och bättre på alla vis än det trogna gamla Explorer, som ju har fungerat oklanderligt i alla år.

Men det blev fel. Google Chrome klarade visserligen av att korrekt öppna min gamla startsida som har alla egenskaper jag själv har tilldelat den, med all tillämplig information och alla  behövliga länkar.

En idiotisk biverkan blev att när jag skulle googla via min gamla beprövade länk i startbilden, kommer jag in i en reklamhemsida jag inte bett om, och jag kan inte komma ur den, jag måste helt enkelt sluta använda den.

En ny ikon på bildskärmen erbjuder att antal alternativ jag inte är intresserad av.

Så haltar det på, och jag vill förstås på ett eller annat sätt återgå till Explorer. Jag har ingen uppfattning om huruvida det är bättre eller sämre än något annat system, det är mode helt enkelt. Några tycker si andra tycker så, det är förföriskt enkelt att falla för det ena eller andra.

Jag ska surfa omkring och leta efter information, men det enda jag förstås kan finna, om jag har tur, är någon besserwisser som har liknande erfarenheter och påstår hur han anser att det ska vara.

Systemen är oöverskådbara. Det enda verkligt vettiga är förstås att ominstallera rubbet från början, men förr eller senare kommer verkligheten i kapp, program som fungerat i många år slutar att fungera, man blir mer eller mindre anklagad för att använda mjukvara med säkerhetsrisker, även om man har skrivit dem själv.

Skrivit och skrivit, det enda man verkligen kan sägas ha skrivit själv är väl sådant man byggt upp nära nog ända ner i maskinkod eller assembler, men det är ju åt pipan för omfattande och tidsödande. Så är det till exempel med SCALAMUSICA, ett över hela världen omtyckt program jag skrivit i C, assempler, Visual Basic, pascal. Det handlar om hur man systematiserar alla skalor (music scales) Ladda ner det och  kolla om du kan få det att fungera, du finner det här: http://www.birkastaff.eu/default.asp ladda gärna ner det, jag garanterar ett det är totalt riskfritt.

Birkastaff är min egen ägandes domän, liksom scalamusica.

Jag hyser tankar åt att börja med C igen. Troligen måste jag i så fall köpa något, mjukvara och dokumentation. Jag skulle i så fall kanske kunna programmera för alla tänkbara plattformar, men blir trött bara vid tanken.

Men innan jag gör något radikalt, ska jag ta tag i det som finns och noga undersöka vad som går att göra.

Jag har min SSD (Solid State Disk) som tillika är min C: plats. Det var ett klart gott köp. Det är framtiden.

Nu tar jag en paus, sedan tar jag tag i det, eller ger upp. Det är pengarna som gäller, samt det helt oframkomliga faktum att vi nu är sju miljarder för många människor på den här  planeten. Förutom de omedelbara resultaten av detta i dagens läge betyder det att sju miljarder människor måste försvinna inom de närmaste tvåhundra åren. Det är tankeväckande.

I dag blev det av!

Underbara snön skapar gott humör, möjligen tvekan om ändå inte en alltför snabb förgänglighet lurar bakom hörnet.

Ytterkläder på. Dragkedjan fastnade på mitten. Gammal jacka tio år. En bit av foder hade smugit med in i dragkedjan och det hela satt stenhårt fast. Inte kunna dra upp eller ner. Omständigheterna anfaller, men dom ska jävlar i mej inte besegra mej. Jag kommer aldrig någonsin i livet att ha råd att köpa en ny jacka liksom inte heller nya skor. Det kostar för mycket, när man är makabra två meter lång, om än ung, vältränad och vacker. Allting är relativt.

Ett hål uppe vid dragkejdjerännet vittnar om var manövertaget en gång har suttit. Nu får man försöka knipa och dra med tumme och pekfinger, det gör ont.  

Tog fram polygripen och drog. Det smärtar i fingrar och händer, när man försöker slita och dra. Dragkedjans manövertag är borta sedan länge, så man måste nypa med fingertopparna i den skarpa återstoden av metallen, naglarna spricker och slits upp. Den svenskuppfunna dragkedjan håller god kvalitet, och så länge den hjälpligt fungerar, måste jag ha den och jackan kvar, för att kunna gå ut vintertid.

Tack och lov att få läser bloggen, det vill säga den här texten, det är bättre att folk tror man har det så bra som man påstår, varenda gång man vittnar om vilket underbart liv man levat. Jag har bett gud massor av gånger om olika saker, men han har aldrig brytt sig, jag får sköta mig själv, så det är inget mer jag kan göra.

Efter 34 minuters kämpande fick jag ner dragkedjan så pass mycket att jag kunde dra ur fodret som hade fastnat. Jag var på väg att ge upp, men behövde detta kollegieblock, och kände mig bokstavligen tvungen att ge mig ut. Jag hade dessutom duschat i går, så även av den anledningen var det högst lämpligt att komma iväg just idag.

Ja, idag snöar det, tack och lov. I några dagar har vi haft ett bedrövligt smutsigt, blaskigt och sandigt slaskväder. Nu är det åtminstone någon grad kallt, men frågan är hur länge det ska räcka. SMHI velar, och nyhetsuppläsarna uppe i kompisens TV verkar snarare ha tagit ställning mot snön än för. Som i alla sammanhang behöver man inte bry sig, om några månader kommer lejonen och björnarna, som alltid, och då kan man  med god förankring i verkligheten besjunga våren och sommaren, och gå i ide tills hettan, svetten, de stickande, bitande insekterna och steklarna, och allt annat obehag förknippat med sommartiden passerat.

Åtskilligt försenad kom jag iväg klockan nio och fyrtiofem, upp till busshållplatsen, som var smockfull av folk som tydligen skulle utåt Karolinska, några minuter senare framme uppe vid Östra station, där massor av uppenbarligen teknologer steg av och gick över gatan. Själv transformerade jag mig till professor i flygteknik, och sålunda odödlig passerade jag kåren, steg in i studentkåren, passerad IT-servicen, tog en bild av de hemliga trappkonstruktionerna upp till Kårbokhandeln,

Till vänster IT-service med åtskilliga terminaler, längst bort i korridoren trapporna upp till kårbokhandeln.

uppför trapporna, och in i den avdelning som är uppdelad i ett trevligt litet fik och själva försäljningsstället:

Till vänster fik, till höger kårbokhandeln. Spaciöst och trevligt, stillsamt på förmiddagen. Fiket erbjöd knappast något alls utom nån slags byttor med grönsaksgarnityr på modet. Jag var betänkt på att ta en fika men åtrade mig. 

Köpte vad jag skulle, ett olinjerat, hålslaget kollegieblock, och gick ner igen till Östra station, tog fyran till Sankt Eriksplan och styrde stegen rätt emot ICA:

I mitten på andra sidan Sankt Eriksplan ligger det på gott och ont mångbesjungna ICA Sankt Eriksplan. Maxat läge, många kunder, svårt hinna med ruljansen.

Köpte frasfrallan och två kilo blodapelsiner, dom är verkligen billiga nu. Bytte några ord med den lilla söta i kassa ett, men konversationen avstannar snabbt, det proffsiga inlärda leendet får man väl, men sedan tittas det bort, och man inser skräcken över att behöva prata med en professor i flygteknik, ja, jag minns sådan oro från för länge sedan, bäst att hålla käften och inte störa.

Hem, sätta på ugnen, smöret ur kylen liksom den kokta medvursten, gjorde en frallamacka liksom igår, tog en bild av snön utanför och fortsatte sedan kampen.

Fast dagens läckra hade ingen sallad, det är inte ofta man har råd med sådant. Men dessa småfranska, som numera är omdöpta till frasfranska, är det läckraste av allt svenskt, sedan de extrafrasats en aning i ugnen, och försetts med fjorton gram gott smör och medvurst. En gång i tiden kallades de också iskällarfranska, det minns jag från den vithåriga, rara lilla tanten nere i mjölkbon i hörnan av Styrmansgatan och Riddargatan.

Läs för övrigt jordens historia, så kanske sammanhangen klarnar!

Så det så. Säg inte emot! 

Kan men tänka absoluta tankar?

Alltså tankar utan namn eller form?

Nej, det kan man förstås inte, men man kan tänka sig komplex av minnesbilder som tillsammans bildar en känsla, och den känslan kan man ge ett namn.

Att förklara för min blinda klasskamratt hur en putsad mässingsstrumpet ser ut är omöjligt, men han kände till begreppet guld, gyllene, silver. Han uttalade ordet silvertrumpet med ett särskilt vemodigt leende, vi kände ju alla till Louis Armstrong, som tydligen vid något tillfälle brukade spela på ett försilvrat instrument.

För mig är det lyckokänslan. Min alldeles privata, specifika känsla med detta namn, som endast jag har gett den.

Det finns många bildelement i denna känsla, personer jag känner eller har känt, platser jag besökt, eller känslor av välbefinnande. Beatlesgrabbarna skrev en något pekoralistisk text i ämnet ”In My Life”, det är inte sällan enkla schlagertexter har sådant innehåll.

Det går inte att rita av lyckokänslan, inte måla den, möjligen stödja dess existens med toner, lite från Sibelius, lite från Liszt, lite Prokofjef, lite Bach.

Under de åren när min dagbok allt oftare kom att innehålla ord och meningar på franska eller latin, byggdes det upp  pusselbitar som i någon mån hamnade i lyckokänslan.

Roligt hade vi också, fnittrade och konverserade på vårt glada, enkla sätt.

På den tiden var den svenska tiokronorsedeln mycket cisilerad, barockig och vacker.

Den här sorten fanns i många, många år, i varje fall fram till 1960-talet. Vi läste texten, och en dag djärvdes vi kläcka idén att få löftet infriat. Det kändes nästan lite pirrigt, vi insåg naturligtvis någonstans att vi var ute  på hal is, men vi gjorde ändå ett försök. Riksbanken, nu gällde det att finna riksbanken...

Riksbanken hade sitt kontor på Helgeandsholmen och vi steg in, med samma lätta oro som när vi försökte handla på systemet, eller komma in på barnförbjuden film.

Vakterna tittade uttryckslöst på oss när vi utan problem passerade, och efter en kort stunds tvekan och samling gick vi fram till en av kassorna, räckte fram tian, och förklarade vår anfodran…

Kassören såg väl något road ut och förklarade i en handvändning att denna lag om rikets mynt sedan länge var ogiltig. Vi pekade förstås demonstrativt på texten, särskilt på ordet guld, men insåg att det kanske snarare var lite dåligt av oss, att inte veta något som sannolikt varit allmänt känt sedan länge.

Några år senare kom nya sedlar utan djärva löften.

Ytterligare ett fragment i lyckokänslan. Om jag kommer över en tia med löfte om inlösen, ska jag köpa en, den kan väl inte kosta mer än pappret den är tryckt på.

För länge sedan. Fast kanske inte så himla länge sedan, var det en kvinna som spelade Kårsdraget i Sveriges radio.

Hon pratade om ”underbara Kårsdraget”.

Det var den 9 augusti 1983, det var sommarpratarprogrammet och kvinnan var Lena Klefelt.

Vilken låt hon spelade vet jag dock inte, men av och till förekom det under de framgångsrika åren, att en eller annan av Kårsdragets inspelningar begärdes i olika önskeprogram.

Kårsdraget hade då existerat i 25 år, ja, till hösten var det jubileum i Konserthuset.

En gång begärdes självaste Sädesbrännvin, och jag minns att programledaren måste komma med några små anmärkningar om huruvida grammofonarkivet kunde få fram den. Vilket de faktiskt kunde.

Det var ännu längre sedan, det var sommar och jag lyssnade på Styrmansgatan, allt  förstås av en ren tillfällighet.

Hur kan jag nu veta det här?

Jo dels via ett gammalt tidningsurklipp:

och dels via Sveriges Radios förteckning över alla sommarpratare genom tiderna, bara det en intressant läsning.

De första jubileerna (10, 15, 20) var omfattande tillställningar med flera dagars födelsedagsfirande.

Andra inbjudna studentorkestrar fick bära fram gåvor i Kårhusets matsal, medan orkestern själv satt malligt och avspänt, drack öl, och nådigt emottog vad de studentikosa vännerna och andra hade klurat ut.

Jag vet inte om det momentet i födelsedagsfirandet levde vidare under åren.

Är det någon som minns?

Aktionsradien är begränsad, ett klassiskt, inte så enkelt förutsägbart problem.

Dagen var kommen att inköpa ett nytt kollegieblock i A4-format, med den där speciella spiralen, blanka sidor, rejält papper, sådana jag konsumerar ett var tredje månad. Jag kom iväg kanske halv elva f.m eller tidigare.

Mejlade min kontakt uppe vid KTH där de finns, och förebådade min ankomst om cirka en timme, så kanske vi kunde fika samtidigt.

Anlände Valhallavägen, skickade meil nr 2 att jag befann mig nära Kärlekstunneln, spralliga teknologers stora rubrik över en tillfällig gångtunnel över trottoiren  i samband med byggnadsarbete.

Promenerade uppför Drottning Kristina, för att finna var försäljningsstället kunde finnas, jag hade absolut för mig att det måste vara nära Kårhuset, där man upplevt så många lyckliga jamstunder i samband med Promenaden för så många år sedan.

Fanns inget försäljningsställe, allt under ombyggnad, skräpigt, rörigt. Det var väl så att jag hade börjat tröttna, kände mig vilsen, fanns inga skyltar och ångrade hela företaget. Det borde ha varit betydligt mera planerat.

Minus två grader kallt ute, började frysa rejält om händerna, då jag måste ta av handskarna för att kunna använda mobilen.

Förvånansvärt långt o kallt att gå, fick mejl om att söka mig till Q-huset. Gick och gick och gick, men fann inget Q-hus. Undras vad Q-huset kan vara för något?

Måste vända om, och söka mig neråt Valhallavägen igen. Det var kallt och fuktigt i luften.

Tog en bild av vad jag trodde var kårhusentrén, för tidsstämpelns skull, tiden 11:21

Nere vid Valhallavägen fann jag en busshållplats, där just en buss mot Karlbergs station stod inne, och bakom den en just inkommen buss 4.

Ackarna slut i mobilen! Kallt och fuktigt i luften. Jag anar okända problem i framtiden för mången som trasslat in sig i omständigheterna.

Eftersom jag måste handla mjölk och snart gå på toiletten, tog jag denna fyran hemåt, för att handla på ICA Sankt Eriksplan.

Handlade en frasfranska, två liter mjölk samt en kruksallad. Detta senare för att jag fick för mig att en anständig kallskänka, sannolikt inte skulle kunna låta bli att peta på ett salladsblad på en smörgås. Upplevde glimt av en annan sorts mobbning. Den vana lilla flickan vid kassa två, uttryckte några vänliga ord till den säkerligen också vana, men nya flickan i kassa ett, som svarade med en ilsken blick.

Kom hem och tog en bild för tidstämpelns skull, klockan var 11:51, satte på ugnen, tog fram smöret ut kylen, satte mobilen på laddning, franskan i ugnen för att bli maximalt frasig.

Lampan tänds automatiskt när jag öppnar dörren. En ny praktisk installation av modern teknik. Mycket trevligt, i varje fall vintertid när allt annars är mörkt.  

Gjorde en kopp kaffe och en urgröpt smörgås med kokt medvurst, den här gången med ett blad sallad också. Klockan var nu 12:01

Ännu ganska nerkyld förtärde jag denna läckra lunch, och läste vidare om Kominternpakten och tidens många vitböcker.

Konsoliderar min verklighetsbild.

  Tja, det där med gamla lampor. De är ju inte alls dyrare, i varje fall inte hos min ICA-handlare, ICA Sankt Eriksplan, som stapplar jämna steg mellan framgången och kraschen, verkar det.

Uppdraget är att tillhandahålla varor i detaljhandelsläge, men det är nätt och jämnt att de hänger med.

Om man råkar bli förtjust i en produkt, kan man nog tyvärr räkna med att den snart inte återfinns i hyllorna. Visst har de personal, särskilt på förmiddagarna, som tydligen ägnar sig åt att plocka in och fördela, men de hinner inte med det.

Tyvärr faller de alltför ofta för frestelsen att göra för stora förpackningar, det är förstås en kostnadsfråga, men för konsumenten en balans mellan bristande utrymme i frysen och att ändå tvingas köpa för mycket, så att man måste slänga mat i slutändan. Det är klart sorgligt, men så är det.

Hela butiken är farligt trång, på gränsen till vad man klarar av, och därmed får man alltför lätt en känsla av stress, som är klart obehaglig.

I går var det köer långt in i butiken, och en kassa var obemannad. Antingen hade de inte personal, eller också ville de spara. Det gäller att beväpna sig med tålamod och lugn, de idioterna som frekventerar Ullared, har det nog värre.

Själv är jag svårt besviken övar att även vissa även nära vänner och släktingar uppenbarligen inte läser min blogg. Det borde tillhöra de dagliga rutinerna, liksom att skumma igenom de senaste i de bloggar jag själv läser.

E-post, Facebook, bloggarna, Nyheterna, vädret, det tar någon minut, sedan stängs datorn av och jag ägnar mig åt viktigare saker