Middagen idag.

Middagen idag bestod av kaffe med mjölk och socker samt smörgås med köttbullar och rödbetssallad.

Man tar ut 12 stycken köttbullar ur frusen, och värmer i mikron i en och en halv minut.

Skär sex skivor inlagda, skivade rödbetor på längden och på tvären, till små tärningar alltså, och blanda noga med en rågad matsked äkta majonaise. Inte lätt- för guds skull!

Bre en skiva färskt vitt bröd med mycket smör. Bre noga! Det ska vara ett jämnt lager smör över hela brödytan.

Detta är ett av de få fall, där man kan lämna kvar kanterna på brödet, som naturligtvis inte får ha varit fryst.

En lång stund efter dagens kanalpromenad stod jag och tittade på köttfärs i ICA, men kunde inte välja, då förpackningarna saknade datum. Tanken hade ju inte helt osökt slagit mig, att jag kanske borde göra egna köttbullar, men åtrade mig, då det dels var rätt besvärligt, och dels saknades förpackningsdatum. Den enda datum som återfanns  på förpackningen var bästföredatum. Jo, jag tackar jag. Rena bluffen, vem förmyndar konsumenten vad som är bäst före? Detta är en del av det stora förfallet i vårt samhälle, som allt snabbare ramlar utför och nedåt i slapphetens och penninghysterins dybottnar.

De stora motpolerna är det seriösa och det slappa, det senare representerat av promiskuitet och profitvansinne. Det är sorgligt och deprimerande.

Min pappa sa alltid, att fel sida vann vid det andra världskriget, och menade då att Frankrike borde ha vunnit, som var hans drömland, där han byggt upp en affärsrörelse på 1920-talet "Compagnie Scandinave". Men det blev USA som vann, något som grämde honom i hela livet. Vi hade några minnen hemma från det franska i form av ett äkta roulettspel, köpt i Frankrike på 1930-talet, som roade oss så många gånger i familjen, när vi var små, ”faites vos jeux, messieurs-dames” och ”rien va plus”. Jag minns hur pappa och jag satt i vardagsrummet och konverserade på franska vid tiden för studentexamen. För mig synnerligen haltande, men med gott uttal, medan pappa pratade på så flytande, som han hade lärt sig i ungdomsåren i Paris.

Själv börjar jag mer och mer luta åt, om det inte hade varit bäst om något annat land hade segrat. Ingen vet säkert, men segrarmakterna tjatar på än i dag. Vae victis! Jordens befokning ökar och ökar, och är nu uppe i nära sju MILIARDER individer, och alla ska bestämma. När vi lekte roulette hemma på Styrmansgatan på speciella familjelördagar, var hela jordens befolkning bara två och en halv miljard. Redan det förstås för många, om man betänker att den i långa tider existerande normalpopulationen människor är drygt en miljard individer!

Så på med rödbetssalladen, och på den de svalnande köttbullarna.

Det blev ojämförbart gott. Det är det fräscha, färska, nygjorda som tilltalar. OK, köttbullarna var frysta, men faktiskt riktigt goda ändå i sitt sammanhang, och mikrovågsugnen var ju helt förträfflig i sammanhanget!

Kaffe med socker och mjölk i den kannelerade koppen. Vitt bröd med smör, rödbetssallad och snabbtinade små delikatessköttbullar. Jo, det funkade faktiskt! 

Det tramsiga näthatet.

När man första gången drabbas blir man förbannad, eftersom man inte kan försvara sig. Det är helt enkelt inget att göra åt, det är nätet, det är anonyma smitare som kommer undan med larviga kommentarer.

Är det verkligen hat? Nej, knappast, vad är det då? Svar: ingenting. Alla ni som sticker ut hakan, bry er inte. Det betyder ingenting alls.

Jag frågar mig själv ärligt, har jag någonsin petat in en negativ kommentar ur bakhållet, som skulle kunna kallas näthat? Nej, svaret är faktiskt nej. Om jag någon gång ändå skulle känt mig frestad, skulle jag bara skämmas. Jag är väl helt enkelt för dum och snäll.

Alla ni som absolut måste tycka provokativa saker, ni kan ha rätt, men ge fullkomligt fan i att bry er om dumma kommentarer, de saknar betydelse. De olika möjligheterna med Twitter och Facebook i främre linjen är helt enkelt bara bristfälliga mekanismer som omgärdas av nära nog sjukliga kommersiella intressen.

Framförallt är det så otroligt få som verkligen ser det. Nätbloggare vill ha höga besökssiffror, och ibland kanske de lyckas, men troligen är det mesta via bekanta eller individer i samma stad, by eller skola.

Jag läste för några veckor sedan om bilder med pornografisk eller sexistisk anstrykning som hade legat ”länge” på nätet. Men vem bryr sig? Ingen känner igen dig, och om så vore fallet, vad spelar det för roll? Och framför allt, sex är fint, kul och fundamentalt, så länge du inte missbrukar det för nöjes skull. De allra flesta får dessutom aldrig tillgång till sex, sexet tillhör de vackra, de attraktiva och de levande. Var glad för om någon verkligen ser dig som möjlig partner i ett sexuellt sammanhang!

Vi är sju miljarder för många människor på jorden just nu, antalet ökar hela tiden,  och de flesta har stora problem med att överleva, begrunda den verkligheten, och sluta aldrig att förvånas över den mänskliga enfalden, som tittar fram där man minst anar det.

Västerlandet lider ännu svårt under trycket av segrarmakternas häpnadsväckande propagandistiskt snedvinklande informationsflöde. Vem var det egentligen som segrade och varför? Vad som verkligen betyder något i sammanhanget verkar helt ha upphört att gälla. Men Västerlandet borde snarare ta sig i akt och tänka på sitt försvar mot resten, för det är dessa som är våra farligaste fiender.

Bäst är väl att helt enkelt hålla käften. Studera, lär dig i tysthet, och kanske begrunda det gamla latinska sentensen, som för de flesta är glömd, men som helt och fullt gällde redan vid den tiden den kom till.

Prospicito tecum tacitus, quid quisque loquatur: sermo hominum mores et celat et indicat idem.

(Distinca Catonis circa år 200, lästes och användes som skolbok ända från 500-talet fram till renässansen).

Vad betyder nu denna latinska sentens? Jo, ungefär att du ska kolla tyst i din ensamhet vad folk säger, för människornas egenskaper både avslöjas och göms i deras prat.

Men latinet vet ingenting om naturvetenskapliga sammanhang. För att själv klara att ta ställning i konkreta sammanhang om koldioxidutsläpp eller kontinentalförskjutningar, måste du läsa jordens historia och inte likt miljöpartister luras att tro det som yttras i televisionen.

Klöversyndromet.

Det är ett välbekant faktum att en kossa som råkar hamna i en blomstrande klöveräng, tuggar i sig av den saftiga födan tills hon  spricker och dör.

Så fungerar naturens mekanismer, om ingen stoppar dem.

Man kan stoppa processen genom att sticka kon, så att det halvsmälta innehållet i någon av magarna rinner ut och kon överlever.

Kossan har sina enkla drifter och perceptioner som normalt helt enkelt ska leda till överlevnad och fortskridande, men när något tillföres i övermått går det år pipan.

Dessa drifters effekter gäller i många sammanhang i livet, och kan påträffas i de mest häpnadsväckande situationer.

Jag kommer många gånger att hänvisa till denna skevade mekanism, den gäller i så många sammanhang.

Klöversyndromet alltså.

Vi gjorde våra utflykter i Stockholms omgivningar. Ibland ensam tidiga morgnar. Haga, Sjöhistoriska museet, Pampas, Gärdet.

Ofta vandrade jag ensam och iakttog det som gick att se. Någon gång med notpapper, och trodde jag kunde komponera små symfoniteman. Jag visste föga om hur man gjorde, men jag kunde ju sjunga för mig själv och skriva ner det jag sjöng. Det var ibland polyfoni och ibland försök till kontrapunkt. Visst var det fel väg. Jag var uppfylld av ohämmad beundran för Mozart, och mindes en profilbild på honom i ett uppslagsverk. Någon gång fick jag Kjelle att spela mina alster på fiol, och där fanns också en inspelning på Roffes bandspelare med Tommy på altsax och någon mer, förmodligen jag själv på trumpet. Bob hade en bestämd  uppfattning om något, jag minns särskilt något som skulle föreställa en menuett, men jag var inte säker på hur jag skulle tolka det omdömet.

När jag tänker på komponerande idag, är det Sven-David Sandström som kommer i främsta rummet. Hans körkompositioner fungerar verkligen. Den som vill lära sig skön och fungerande samtidig musik ska studera hans verk,  han har sannerligen lyckats, en  underbar tillgång till vårt land, med pedagogiska resurser dessutom. En sommar när jag arbetade som notskrivare på Sveriges radio kunde jag se hans partitur. Det var ungdomsverk, och jag minns att notskrivarna hade många bestämda uppfattningar om hans kompositioner. Men vi skrev det som stod i partituret, varken mer eller mindre.

På vägen ut till Haga passerade jag ett ställe som hade sprängts ut redan på Gustav den tredjes tid. Ingen visste vad det var, ett försök som aldrig blev något. Vi vandrade omkring bland ruinerna av det aldrig fullbordade slottet.

Runt Sjöhistoriska och dess kanoner smög vi omkring med våra ollonpistoler. Där upplevde vi mörkrets dramatiska smygande äventyr. Det var tö i luften och droppade från taken, en känsla av vårlik kyla, där det gällde att vara den som sköt först. Skjuta fick man göra när man oupptäckt kom någon så nära att man segrande fick markera det med ett skott. Ollonpistoler var startpistoler av enklaste slag, men de smällde något oerhört i det kalla mörkret. Roffe vann nästan alltid. Han hade en metod att smyga som gick ut på att helt enkelt noga kolla var han satte ner foten. Vi var totalt ensamma därute i mörkret, och det fanns 2,5 miljarder människor på jorden, nu finns det sju. Det var en ganska lång väg att gå från Östermalm och Styrmansgatan som vanligen var vår utgångspunkt, efter någon timme tröttnade vi och promenerade tillbaka hemåt.

Pampas blev föremål för tidiga eskapader på morgnarna långt innan skolan började klockan åtta. Vi gick i Vasa real, och måste ha stigit upp senast sex på morgonen. Mörkt var det naturligtvis, och vi hade våra hjälmar med oss, för att göra det mer dramatiskt och realistiskt. Vi var experter på allt som smällde och kunde nyttjas till bomber. Det var något oxidationsmedel, och olika kemikalier som gav kraft eller färg åt det pyrotekniska. En ständig dröm var att komma över kaliumklorat, vilket vi dock aldrig lyckades med, men på en laboration i kemin fick vi uppdrag att göra bomullskrut, vilket faktiskt fungerade med en väldig knall till lärarens motvilliga förvåning, när han klippte till en liten tuss med en hammare.

Vi köpte materialet på apoteket, det vägdes upp och levererades i papperspåsar med handskrivna etiketter. Syrorna levererades i glasflaskor, även koncentrerad svavelsyra gick att köpa. Också vissa riskabla grundämnen som jod, brom och kvicksilver såldes, men det var ganska dyrt. Titt och tätt gjorde vi jodkväve, som var så explosivt att det förr eller senare exploderade av sig själv bara något dammkorn landade på det. Dock i mycket små mängder, med små festliga knallar. Det var en älskad och spänningsfylld värld, som för en utomstående idag säkerligen skulle anses farlig och förbjuden. Vi hade egna namn med suffix och prefix på allt möjligt vi kunde framställa. Men vi var mycket försiktiga, och råkade aldrig ut för något. Någon gång var det dock nära, och man skämdes mycket för vad som kunde ha hänt.

När vi hade tillverkat någon bomb som vi visste var klart farlig, sparade vi den och smällde av den långt senare vid något speciellt tillfälle. Jag minns två enorma smällar, en ute på Gärdet i en vattenpöl som vi bedömde gav en fjorton meter hög vattenpelare, och en gång på Vik vid avtagsvägen från stora landsvägen. Det senare en stilla sommarkväll, Roffe skulle tända, och jag stod på långt avstånd och såg honom syssla med antändningen. Efter en stund såg och hörde jag honom komma springande på grusvägen. Det blev en rejäl knall i sommarnatten. Målet var uppnått, den farliga tingesten hade gjort sitt.

Vad var det som gjorde att vi så samstämmigt kände glädje och spänning i samband med allt detta? I första hand var det nog upplevelsen av kontroll, att veta hur man gjorde. Det var helt enkelt kunskaper vi sökte. Vi lånade böcker på stadsbiblioteket och läste allt om hur man framställde krut och sprängämnen, liksom rökutvecklande objekt och hur man framställde tårgas.

Numera är det svårt eller nästan omöjligt att ens komma över de enklaste laboratorieglas, om man skulle vilja tillverka något. Restriktionerna är löjligt hårda, särskilt i betraktande av att riktiga bomber förekommer i en aldrig tidigare upplevd omfattning i verkligheten så att säga. De kemikalielådor som möjligen kan finnas i någon leksaksaffär är barnsligt restriktiva, det verkar mest handla om att lösa upp vanligt salt i vatten, eller att göra någon färgning eller fällning.

Vi hade aldrig några onda avsikter, hade aldrig en tanke på att avsiktligt skrämma eller skada någon eller något. Tyvärr har jag en känsla av att det är annorlunda numera, det finns helt säkert både ondska och resurser därute i livet. Det är så sorgligt.

Kontakten falnar.

Så sorgligt med den där känslan av att tränga sig på, när man aldrig får några svar. Hur är det egentligen med den saken? Jag minns när det började, då man fick svar på minsta lilla hej, i varje fall från de få som börjat med datorerna. Sedan växer man bort ifrån det, tydligen.

Man skickar en fråga eller ett meddelande. Kanske bara onödigt. Tystnad.

Många har för vana att envisas med ett förlåt. Det gäller bloggar också. Som om någon skulle ha brytt sig.

Nya kommunikatonsmedia. Många av de gamla har inte ens datorer. För mig är det väl så att endast brev som kommer i brevlådan egentligen räknas.

Så skaffar dom ipoder och annat som är förknippat med Internet. Man åker tunnelbanan några hållplatser och ser nästan alla sitta med sina maskiner i knät. Det ger sannerligen ett löjets skimmer. De flesta kommunicerar inte. Dom spelar spel.

Frukost idag en kopp kaffe i den kannelerade, vita koppen och två finskorpor av den sorten vi en gång kallade sockerskorpor.

Det är Mors dag. Också ett reklamfenomen. Barnens, Fars, Mors, Kanelbullens och troligen andras dagar.

Jag ska säga åt min personal, att idag får de banne mej sätta igång med städningen. Dammsugaren ska igång. Disken är klar, men börjar så sakta växa till sig igen.

Men vad gör ni just nu, ni alla därute i livet?

Om sådär en månad är det Wasaloppet, sedan kommer lejonen och björnarna.

Letargi.

Gestaltpsykologiska funderingar.

När jag diskar i lugn  och ro, svävar tankarna omkring. Jag tog mig samman och såg den vackra snön utanför, vid stationen en buss till Västra Skogen.

Västra Skogen?

Man kanske skulle ta den bussen och fara iväg och köpa en småfranska någonstans?

I går fick jag världens godaste champignonsoppa. Den var helt överraskande läcker, inte för salt, inte för söt, och den hade fina skurna champignonbitar i mitten pålagda vid serveringen.

Så blev den rätt vidlyftiga disken klar, och jag tänkte dra.

Just då gick bussen. Tydligen skedde avgången klockan ..35. Kanske nästa går om en halvtimme?

Jag tog pendeln vid Karlbergs ner till Centralen. Gick runt o tittade en stund, mest stressigt och rörigt, så jag tog tunnelbanan hem och lagade fläskpannkakor, eftersom jag hade rimmat sidfläsk.  Mums.

Så drömmar och omöjliga, ouppnåeliga gestalter som rör sig i dunklet

kostym
kavaj
skor
soffa
skjorta
mössa
strumpor
jeans

Det är först när man inser skillnaden mellan Gmaj och G7, som man kanske har trätt in i en bit av en ny dimension i den harmoniella texturen.

Maj, ett vackert namn, men i Sverige en eftergift åt den sedan andra världskrigets slut långsamt framvältrande ockupationen. Angliseringen.

Hörde i något nyhetsprogram att Sverigedemokraternas obevekligt ökande väljarstöd inte beror på utomjordiska åtgärder, utan kanske snarare är att hänföra till landsorganisationens uppvaknade tillstånd. Den stora mängden individer med rak och ärlig verklighetsuppfattning inser var de finns, var de alltid har funnits och vart de är på väg.

Förr var de socialdemokrater.

Jag är uppväxt med socialdemokrater, jag har hört dem spela och sjunga sina enkla och vackra ackord till sina enkla och vackra melodier.

Jag har hört deras vänliga glammande och deras snälla och filantropiska kommentarer. Med brännvinsglansiga ögon och glam i en seriös ärlighet, som skulle få vem som helst att ta hela världen i sin famn.

Senare fick jag förmånen att lära mig, men det var med märkliga kringelikrokar och oväntade omvägar.

Dur och moll, ja, men detta handlar till att börja med inte om dur eller moll. Tonalitet brukade vi säga, om det inte kunde missförstås.

När gitarranalysen kom att dominera världen, blev det plötsligt väldigt viktigt exakt vilken bokstav man adderade till stamtonsbeteckningen. En vacker dag vaknade man upp i en verklighet där m, 6, 7, 9, maj, sus och dim var livsavgörande.

De som hade varit med för länge sedan insåg möjligen, att längst ner i botten spökade generalbasen som ett sjok av oändliga kunskaper bland andra kunskapssjok som krävde den största respekt.

Men den enkla och folkliga gitarren hade kommit för att stanna, och blivit ursymbolen för det klapp och klang som inträdde i mänsklighetens utveckling mot slutet av 1800-talet.

Maj behöver man inte ange. Det är ju helt enkelt självaste duren. Du kan skriva maj efter alla durackord, men beteckningen är lite att skjuta över målet, liksom även flera andra siffror. Så länge du menar ren och skär dur, kan det förvisso helt möjligt nyttjas tillsammans med C, Cmaj, Cadd9, C6 och mycket annat.

Maj är - major - är dur, det blev engelskan som trängde in.

Använder du bara siffran sju, så  är det ett dominantackord hur du än placerar in det, vilken tonalitet som än gäller.

Det kanske mest pregnanta analysbegreppet blir väl nian, som i ett speciellt ord som G9 förutsäges omfatta alla tonerna G, H, D, F och A, även om långt ifrån alla är helt nödvändiga för att skissera en harmonisk bild. Och Gmaj är tonerna G, H, D och fiss. I båda fallen räcker grundtonen och septimen för att styra toalitetsuppfattningen

Och de som sjunger de vackra sångerna, vare sig det är i dur eller moll, klarar sig lika bra vare sig de vet namnen på ackorden eller inte.

Hur man än vrider och vänder på problemkomplexet, studerar historik, samhällen och analysen, blir det en avgörande fråga varför i helsicke man börjar med C och inte med A, som obestridligen kommer först i alfabetet.

Mina barn orkar inte längre.

De har hört allt, och jag kommer inte vidare, eftersom jag inte längre kan avslöja det viktigaste.

Barnen är duktigare och mer kunniga än jag, och de orkar inte längre ens le åt mina gamla beskrivningar av vad jag vet om hur allt i livet egentligen ligger till.

Så vad gör man?

En gammal kardinalfisk är uppenbarligen döende, men åter kommer nära trettio yngel som kläcktes för några veckor sedan. Jag blir så fylld av en orolig empati, fast jag vet att det inget finns som verkligen hjälper. Livet är sådant, det består av födelse, liv och död, och var och en med den minsta tidsuppfattning vill väl göra allt, för att med så lite problem som möjligt anpassa sig till döden.

En gång i min barndom upptäckte jag en liten levande kräfta som kom krypande i rännstenen. Jag fylldes av den mest obegränsade medkänsla för denna lilla utsatta varelse. En vuxen man kom och såg det, och med en kommentar om att "den kommer aldrig att klara sig", satte ha klacken på kräftan och tryckte till med ett krasande. Detta uppfyllde sedan mina oändligt sorgesamma tankar i många år. Det var obegränsade tårfyllda drömmar om hur man skulle har räddat kräftan, och flyttat den till stora vatten, där den skulle levat i evigheters evigheter.

Dödens obeveklighet skapar stor konst lika väl som den mest pekoralistiska.

För några veckor sedan var jag uppe hos min kompis, som äger en lite TV-mottagare, och såg en fullkomligt helusel amerikansk film om hur döden i gestalt av en bildskön och attraktiv ung man hade stigit ner på jorden för att hämta någon.  Bara det...

Det rörde sig om ett obegränsat framgångsrikt äckel, som naturligtvis satte till alla klutar för att åtminstone fördröja processen, hur det nu kunde tänkas gå till.

Naturligtvis fanns där inbakade, vulgära och onödiga sexscener, som man tvingades hoppa över, och därmed missade en del i det tokiga sammanhanget.

Men det fanns en scen, som inte saknade en visst behag . Döden hade förirrat sig in i den framgångsrikes köksregioner, och kom att språka med en butler angående ett visst födoämne som just hanterades. Döden gillade smaken på det som den utomordentligt skicklige och korrekte butlern lät honom provsmaka. Jag minns inte nu vad det var, men döden fick smak på det, och begärde fram det även senare i filmen. Detta var filmens behållning, det var onekligen roligt att se vad manusförfattarna hade lyckats tota ihop, och det slutade naturligtvis i ett stort och misslyckat jaså.

Den naturliga kommentaren till detta är ju hur människor kan få fram pengar för att producera sådan smörja, är även min kompis med och betalar genom sin licensavgift till televisionsapparaten? Eller kanske du?