Vad kom först, hönan eller ägget?

Vet man bara vilken höna och vilket ägg är saken klar, frågan är alltså felställd helt enkelt. Så var det med det.

My name is Bond, Graham Bond

Så har man gråtit sig igenom Svansjön på Operan igen. Det är så otroligt fantastiskt med denna totalshow, som inte går att komma ens i närheten av på film eller TV.

Vi satt på övre tredje raden och hörde, alltså till och med jag i mitt j-a sus, hörde varenda svagaste ton däruppe och såg varenda lilla rörelse och varenda lilla detalj på scenen utan kikare, men löjligt nog, så här efteråt när man just har upplevt det, hyste jag små dubier och en liten oro över att det skulle vara för jobbigt, vilket det alltså på intet sätt var.

Hemifrån kvart över sex, hemma klockan 23, tack för denna underbara upplevelse, en födelsedagspresent från en älskad dotter.

Men jag, vad hände mej i min falska grundtrygghet i allt kollande vid avresan, nycklar, näsduk, mobil etc, jo jag kom fram till konserthuset i den djupaste trygghet och glädje över att vara i så god tid, att man nu skulle kunna gå runt och mingla litet, och se alla vackra människor som sökt sig till denna suveräna festlighet?

Jo, där var mörkt, tyst och kallt. HELVETE, det var ju OPERAN jag skulle till, hur kommer man dit, vad gör man, tunnelbanan en hållplats till, kom jag  på efter en stund, fyra minuter till nästa tåg, var stiga av, jaja jo i slutet, gå på perrongen, kom så tåget, av vid Sergels torg, sneddade över plattan in i Gallerian, där i andra ändan kunde man visst komma ut till Kungsträdgårdens östra tunnelbanenedgång, sorg och förtvivlan äver denna löjliga tabbe, varför, kanske för att jag nästan alltid åker till konserthuset, fanns ingen utgång, stressigt, hög puls, bara en stor mörk restaurang med en stor kristallkrona i entrén , på sidan fann jag efter några dyra sekunder en rulltrappa ner, trasig förstås, jobbigt mitt i en skock tjattrande utlänningar, därnere utgång, drog ner mot Slottet, Operan i sikte, åtta minuter kvar, vi skulle ha träffats senast 18:45, flera undrande SMS, puh, jobbig promenad, välkommen hej, vi hinner jättebra, det är OK, alla glada! Puss o kram. Fanns hiss upp till tredje raden, nu var det tjockt med folk, in i dörren, fann platserna, man får sitta med benen åt sidan, långt avstånd är det inte mellan raderna, det är därför man alltid längtar efter de ljuva logerna på första raden, som jag dock fått njuta av några gånger.

Men upplevelsen är enorm. Ska man tycka synd om dem som inte får gå på sånt här?

Man skäms å dessa vägnar, vars kultur begränsas av tramsiga skutt och meningslösa melodier i TV under en schlagerfestival.

Vad kommer det sig att man sitter där i mörkret och gråter? Är det upplevelsens storhet mixad med förgänglighetens sorgliga spöke i den relativa rörelsens magi? Alltså nostalgin och vemodet i tidens flykt?

Det är inga problem med att applådera, om och om igen i öppen ridå för alla pas de deux, pas de trois, pas de quatre (de fyra småsvanarnas dans i andra akten, som jag själv har arrat en gång), och även de vackra ensemblerna, mera tårar, ingen obehaglig känsla.

Denna känsla sitter i länge, länge, när blir det nästa gång, hur länge sedan var det senast?

Det var en tid när man hade försänkningar och fick fribijetter, några år kände vi hovkapellmästaren, en underbar man som hade kultur och generositet, och vars dotter länge senare i många år jobbade som inspicient på Operan.

Vi fick de bästa platser på den ena föreställningen efter den andra, ibland satt vi längst fram på parketten, och kunde sitta och titta rakt ner på musikanterna i orkesterdiket och dirigenten på bara någon meters avstånd.

Nu hette han alltså Graham Bond. En glad och trevlig engelsman, utbildad vid Royal College of Music London (piano, trombon, cello och dirigering). Accademia Chigiana, Siena för Peter Maag. Född i Storbritannien.

Graham Bond är för närvarande 1:e gästdirigent för balett på Operan i Stockholm.

Vilken snubbe!

Jag tackar för att jag i så tidiga år fick komma i kontakt med detta underbara, visst tittar jag på musikprogrammen i TV, men det är ingenting emot verkligheten, så bara är det, stackars, stackars...

Såg ni förresten det sagolikt ärtiga programmet med de söta systrarna Elfbjörg och Ragnhild Hemsing om Ole Bull? Vilka brudar!

Hade tvättstugan i morse, och hann till och med att leta rätt på texten till Västmanlandssången, vi ska nog finna melodin också vad det lider.

Så duttig, så duttig.