När den tidsmedvetna Människan börjar oroa sig, försöker han hoppa av.

Varför slåss vi egentligen?

Slutar slåss.

Så tar någon annan över.

Fåvitskt.

Vi kan inte hoppa av, det funkar inte så.

Peter Griffin åskådliggör det så fint i chickenfighterna.

- Hallå, vänta ett ögonblick..

- Jaha, vaddå?

- Varför slåss vi egentligen?

- Det har jag glömt.

- OK, jag bjuder på middag som kompensation.

Gottigott, smasken, får jag betala. Notan kommer.

- Jag tar notan.

- Nej, det gör jag.

- Nä, nä, nä, försök inte.

- Jag tar den, det var ju jag som föreslog denna försoningsmiddag.

- Icke, ro hit med nu, annars...

http://www.youtube.com/watch?v=UTj1vNNoMzs

Ovanligt trött. I morgon onsdag nästa match.

AIK - Skellefteå. På Hovet, hemmaplan, det blir ett liv!

Och Niklas Wikegård!

Men säker kan man ju inte vara.

Var o fikade idag på bridgefiket, mycket folk, men bridgespelarna sitter ju mest tysta, och bryr sig inte mycket om omgivningen.

Klart rimliga priser. Och kokheta, nydiskade bestick.

Vaknade av otäck mardröm.

Mellan madrass och vägg fann vi en gammal agenda.

Satte mig upp och stirrade ut i mörkret.

Det var förstås bara en egendomlig dröm.

Jag vet inte varför det var så hemskt.

Jag vet inte vem den andra personen var.

Det är ändå inte helt mörkt nu.

Från datorn kommer små lysande element, likaså från belysningen utifrån.

Tvärs genom de mörka gardinerna tränger ljuset.

Så var det inte förr.

I hela vår existens var det totalt kolmörkt den här tiden på dygnet, dvs cirka två påå natten.

Så kom gasljuset på 1800-talet.

Nu är vi alla så vana vid elektriciteten.

Dessa nattens demoner, dessa krypande, vältrande känslor av oro och allmänt obehag.

Gick upp och öppnade en sodavatten jag köpt på Konsum igår.

Funderar på de långa trumpettonerna som jag nu hållit på med i nitton dagar, i varje fall om jag får tro mina egna bloggar.

Medianomfånget har klart stigit. Median är förstås fel ord, men det känns kul och fint att använda.

När jag började var det från botten på lilla klingande E upp till klingande ettstrukna fiss,
enstaka toner upp till ettstrukna H:

  
I dag framför ishockeyn klart upp till tvåstrukna ess, enstaka toner upp till tvåstrukna G!

Känns bra. Jag envisas med att inte alls trycka instrumentet mot läpparna, och bara spela p eller pp.

Med sordin, och lita på att det inte stör alltför mycket.

Det har jag aldrig tidigare gjort.

Tanken har funnits, men i spelningarnas hetta har jag måst pressa för att komma upp i de ettriga leaden i slutchorusen, och så har det varit kört.

Vad ska jag nu med detta till? Ska jag börja spela trumpet igen, eller vad?

Nä, men det finns faktiskt två applikationer.

Den ena är att tillfredsställa ett önskemål om sampling av trumpettoner.

Då måste det ju dessutom låta vackert, då gäller det att ha sin ton.

Det andra är vissa inlägg i arr i Studio 2.

Om det senare längre fram i tiden kan bli något jammande i något sammanhang någonstans, så är det väl bara trevligt.

Jag hörde en trumpetare i kompisens TV som spelade attackfanfar, men det var ju helt fel,
han använde ingen dubbeltunga, vilket diskvalificerade hela saken totalt.

Nu måste jag stänga av, släcka ner, gå och lägga mig, och hoppas sova med nattens demoner som Ingmar Bergman hade så många namn på.

Jag sänder en varm och vänlig tanke till alla som berör mig och många fler än det.

Allt kommer att bli så bra, även om jag ännu inte har haft några uppiggande morgonnysningar.