AIK vann alltså!

Inte många hade föreställt sig det. Bortaplan mot Skellefteå.

Men där fanns en klarhet och kanske ett lyckligt skimmer, spelet var klart till AIKs fördel under en stor del av matchen.

Och Niklas Vikegård! Äsch, jag tog en bild från kompisens TV-ruta, men jag hittar inte. Alla vet väl hur Niklas Vikegård ser  ut! Han med blicken och det intensiva, övertygande leendet.

Hur går det nu med alla olyckliga kärlekar?

Vi som varit med, vet vad det handlar om.

Kanske det viktigase är just det där elementet som man så lätt hoppar över.

Det där som knappast har någon riktigt självklar etikett.

Livet är ju så otroligt underbart, om man får chansen att bli medveten om det.

Tro inte att livet förminskar sin värme, bara för att några inte riktigt kunde greppa det.

Miljonernas millijoner, miljoner. Avsiktligt felstavad.

Livet är till för de levande, har jag för mig att någon har yttrat, förmodligen redan under den så kallade antiken.

Alla ni olyckliga, alla ni som tycker er förgås i er bottenlösa olyckliga förtvivlan.

Varför inte göra ett besök i Antiken?

Varför inte göra ett besök hos likasinnade som levde för många tusen år sedan?

Eller om inte det passar för ögonblicket, gör ett besök hos kompisarna om tusen år, eller mer.

Dom kommer ju också att finnas, och ingen har rätt eller fel.

Bara fundera litet, bara bli lite fundersam.

Aldrig lämnar jag tacksamheten över att jag verkligen fick läsa latin, men det var väl på ett hår.

Aldrig glömmer jag klasskamraterna, kommentarerna, våra halvlärda kommentarer, leendet när vi yttrade vårt Salve och Vale!

He-he AIK vann. Så barnsligt att bli glad över något se extremt efemärt!

Men, så är det faktiskt.

Är det lyckan?

Liksom den eviga, underbara, obegripligt enkla och fundamentala kärleken.

Vecko-Revyn.

Spillerill!

I dag spelar AIK semifinal mot Skellefteå!

Sedan är det alltså Final!

För första gången på femton år kan AIK vinna elitserien i ishockey!

Som jag en gång nämnde, valde jag en gång när jag var liten AIK som det lag jag skulle bevaka och hålla ögonen på, och därmed är ju kvällens match något alldeles sjusärdeles.

Jo, jag samlade ihop den stora klippkovan och gick pirrande till Neda på utsatt tid. Han är i sanning rent översvallande i sina välkomstmanér, och vi började i stort sett på direkten. En god halv timme höll han på under lagom samtalande, var bor du, var bor jag, hur stor är lägenheten, när sker flytten, har du varit utomlands nåt, jag har varit i Paris.

Själv kunde jag meddela att jag aldrig varit i Paris, men faktiskt i Lima, Peru några månader.

Neda är en skicklig frissa, så nu är jag vacker som när jag var tjugo år, tänk att en proffesionell hårklippning kan betyda så mycket!

Fast jag är inte riktigt så säker på att jag var så vacker när jag var tjugo, här är dock en glad bild från Nilssons på Dalagatan, vilka trevliga år det var!

Oj, så mycket gitarrspelande det var på den tiden. Sång och spel och vin och fest. Alltid slips och alltid kavaj. Alltid.

Och jag kan inte påminna mig om att vi led det minsta av det .

Här alltså gitarren, ändå är mitt huvudinstrument trumpet, och det påminner mig om att jag vid tillfälle ska göra färdigt den långa förteckningen över alla spelningar jag har haft

Min pappa lärde mig, utan att tvinga sig på eller tjata eller vara särskilt betungande seriös, tre saker som han ansåg vara viktiga i livet:

1. Att vara hederlig och ärlig.

2. Att vara organiserad.

3. Att lämna andras kvinnor i fred.

Organiserandet har nog hjälpt under många besvärliga perioder. När allt ser trassligt ut, kan det verkligen löna sig att samla ihop verkligheten med ett djupt och beslutsamt andetag.

Jag har jag hållit hans regler utan tvekan, och det känns bra. Men kanske ligger däri några missade chanser eftersom jag handlat i en annan riktning när kursen kännts fel eller tvivelaktig.

Tjolahopp!