Enkelt men mycket invecklat.

Jag sitter i skymningen och spelar långsamma pentatoniska skalor i klingande D-dur omväxlande med klingande E-dur och dessutom i några b-tonarter emellanåt.

 Målsättningen är att få tillbaka lite av tonen. För att bygga upp den vackra tonen måste man träna så att man hela tiden håller tonen flödande igång, och trycka munstycket så lite som möjligt mot läpparna, det är läpparna som ska arbete, inte trycket.

Sven undrade en gång om jag hade en särskild ton, men det hade jag faktiskt, det var många som kommenterade den tonen, och den fanns med redan från början, men jag vet inte riktigt varför, det bara blev så, tack för det.

Tonen är ju viktigare än man tror mången gång, det finns såklart en standardfin ton som väl nästan alla professionella trumpetare har, liksom förstås alla blåsare, ja alla som spelar någonting överhuvudtaget.

Jag minns en gång när jag skulle leda Kårsdraget i en repetition, där vi skulle försöka oss på lite improvisativt material, och var och en fick spela lite utan noter över något ackord. En av klarinettisterna fullkomligt lyste med sin professionella ton, det var en kille som varit verksam i symfoniorkestrar.

Det gäller att domptera läpparna, lyssna noga på sig själv om man kan, och inte vika en millimeter från den rätta vägen.

Det går inte på en dag, nej, det tar mycket lång tid, och inte minst som i mitt fall nu, när jag relativt sett har gjort ganska mycket uppehåll i spelandet under flera år.

Efter en stund var jag tvungen att olja ventilerna, jag märkte att tonen långsamt påverkades negativt, liksom att ventilarbetet nästan kärvade, ett typiskt tecken.

Ventilerna måste ju i sitt ventilhus vara helt och tätt omgivna av en tunn film av lågviskös olja av högsta kvalitet.

När man tar ut ventilerna drar man försiktigt rakt upp, droppar på oljan så att ett tunt oljeskikt fördelas över alla ytor. Sedan för man försiktigt in ventilen igen, och ser till att det lilla spåret hamnar på rätt ställe i ventilhusets motsvarande urfasning. Ser du spåret i den vita hårdplasten?

Nemas problemas, ventil ett klar, sedan ventil nummer två och slutligen den tredje ventilen, den som sitter längst bort från munstycket räknat.

Ventilerna rör sig tusentals gånger i sitt hus, och så småningom inträder förändringar, det är helt enkelt så att metallen i framför allt ventilerna slits, och med tiden bäddar för alltmer läckage.

Samtidigt med förslitningen märker man att ventilerna i vissa lägen börjar kärva. Det är intrikata och känsliga mekaniska objekt, som kräver stor kunskap och mikrometerprecision vid tillverkningen.

Ett billigare instrument fungerar utmärkt i början, men kan efter några års användning bli ganska så svårhanterligt.

Monelmetall

Så kom man då på att använda en av de hårdaste legeringar man känner, nämligen monelmetall. Den slits obetydligt, men är förstås å andra sidan mycket svårbearbetad, maskinerna som ska slipa och fasa i denna hårda metall måste ju vara om möjligt ännu hårdare, och blir därför oerhört dyrbara.

Monelmetallen består av 70% nickel och 30% koppar, och så fiffigt har naturen ordnat det, så att just ungefär denna fördelning finns i vissa malmer, ur vilka man således kan framställa den hårda metallen direkt genom rostning och reduktion. Metall i denna betydelse är alltså inte ett grundämne som vanliga metaller, utan just en legering.

Så hade jag smörjt mina ventiler, och skulle börja med mina pentatoniska skalor igen, men ljudet blev bara ett egendomligt gnyende, jaha, någon av ventilerna sitter fel.

Jag visste att jag inte hade råkat blanda ihop några ventiler, jag hade tagit ur, smort och satt tillbaka dem en och en, återstår möjligheten att någon ventil inte hamnat i rätt läge mellan klack och urfasning, alltså var en aning felroterad.

Kollade tredje ventilen, nej allt var OK, klacken rätt men samma gny, tog så den andra, allt var OK, men samma gnyende ljud, alltså låg felet i den första ventilen, som jag tog ur och noga granskade i starkt ljus, varvid jag observerade att klacken satt några millimeter roterad från urfasningen, alltså fick jag vrida rätt och montera.

Man får vara ytterst noga, så att de fina gängorna i ventilhuslocket passar exakt, när de passar rör de sig lätt och elegant, och man kan helt korrekt fixera ventilen i sitt hus,

Provade igen, OK, ljudet passerade utan anmärkning. Halleluja.

Samma fenomen kan inträffa om man råkar blanda ihop några ventiler, vilket hände mig precis just innan en spelning uppe vid Bergbanan på Skansen med Svenska Messextetten för många år sedan.

Svenska Messextetten i en spelning på Fårösund 1988

 Stressig sistasekundensmörjning

Jag var lite sen, och måste smörja ventilerna på ett ögonblick, övriga orkestermedlemmar liksom arrangörerna väntade kallt avvaktande.

Så var jag klar och räknade in den första låten. Inte ett ljud kom ur trumpeten.

Så j-a pinsamt, jag måste göra om proceduren under mängdens återhållsamt irriterande väntan. Fy sjutton så jobbigt, detta är sådant som en vanligtvis diskret och blygsam person upplever som värsta tänkbara, det att en stund helt oönskat vara centrum för allas uppmärksamhet, usch.

I det här fallet kunde jag dock snabbt konstatera vilken ventill som satt fel genom den stansade numreringen som motsvarar platserna ett, två, tre.

Men sedan var det OK, och det blev väl bra, men den där upplevelsen glömmer jag då aldrig.