Hur är de människor beskaffade som ständigt gör sig skyldiga till kriminella handlingar genom att tillgripa olovliga objekt i sin tillvaro, må vara att dessa objekt understundom kan vara alltför frestande lättillgängliga?

Jag upplever djupt obehag, har aldrig lyckats eller ens åstundat att passera gränsen, vare sig det gäller varor i en butik eller andras emotionella ägodelar.

Jag förstår det helt enkelt inte.

Desto sorgligare upplever man det kränkande momentet av andras hänsynslösa beteende.

Det är så man häpnar, och undrar hur det är fatt.

Till denna genre måste jag räkna även brist på empati, men också underlåtenhet. Se även sista raden i den här uppsatsen.

Frågan är vad som är värst. Tacksam för kommentarer.

Jag måste gå och klippa mig. Mitt oordnade hårsvall har växt över alla breddar, men jag har inte råd ens till den billigaste rabattklippning.

Jag måste, borde, fara till IKEA och inhandla några småsaker som har upphört att fungera i hushållet.

Samtidigt kanske jag kunde inköpa en påse djupfrysta köttbullar, jag tror det är prisvärt, ja, jag vet att det är det.

Men jag har inte råd.

Denna månad är rekord i indragningar och åtdragen svångrem.

Jag har försökt att begränsa mig till inköp endast av sådant som räcker länge, och som kan anses vara maximerat prisvärt. I frysen finns några hamburgare, några kycklingben, några vittbrödbitar, i kylskåpet en bit parmesan att riva till lådorna.

Men de små resurserna krymper ändå.

I min förtvivlan städar jag. Just nyss diskat och gjort lite rent i kokvrån, men oerhör mycket återstår.

Det är det här med silkesmaskandet.

Man kryper fram bit för bit för bit för bit, sorterar, kastar, fördelar och registrerar.

Jag vågar knappt ens gå in och titta på mitt enda banksaldo. Den lilla återstående summan ska nu räcka i tretton dagar, det är rent löjligt att man i detta samhälle ska behöva begränsa sin totalkonsumtion till under femtio kronor per dag.

Hoppet står till någon fjärran efterlängtad inkomst, och nittio procent av min tid går åt till att bygga upp realiserbara resurser. Inkomst alltså.

I detta tillkommer en brist på förtröstan blandad med ett grumligt hopp, som virvlar omkring i en gröt av saknat självförtroende och ibland ren somatisk smärta. Migrän, klåda, blodprovtagning, värk, blodtappning, yrsel och trötthet. Det händer rätt ofta att jag slår i dörrposterna när jag vinglar till, det är löjligt,men lik förbannat gör det ont.

Att man inte ger upp?

Men just nu. Har diskat och gjort rent, en del åtminstone, hyser planer på att analysera möjligheterna till hårklippning och IKEA. Jag har gått med i IKEA family, och vet att jag blir bjuden på kaffe, om jag klarar att ta mig dit. En ännu oprövad resurs.

En möjlighet långt nere i det första trappsteget är ju att resa med IKEA gratistransporter i stället för tunnelbana och buss.

Jag har gjort det förut, men det sände inga bra vibrationer till Kamprad. Nästan alltid fullsatt, trots sjukdom måste man stå, och till råga på allt helvete bli överskvalad av en aldrig sinande, hysteriskt hurtig ström av reklam.

Ja, man får verkligen väga fördelar mot nackdelar.

Jag har sparat in på SL-kort denna månad. Tvingas köpa remsorna och visera, stämpla, stå i kö.

I stället sitter man här och bloggar. Det kostar inte mycket, så länge datamaskinen startar.

Spes est ultimum rerum adversarum solacium. Den ramsan sitter kvar sedan första terminens latinstudier i gymnasiet. Tack för dem!

Och varför kommer inte snön? Väderlekstjänsten ljuger.

Ja, lögnen hör väl också till det kriminella snatteriet.    

Hej igen, vad vill jag? Pyss!

Hur är de människor beskaffade som ständigt gör sig skyldiga till kriminella handlingar genom att tillgripa olovliga objekt i sin tillvaro, må vara att dessa objekt understundom kan vara alltför frestande lättillgängliga?

Jag upplever djupt obehag, har aldrig lyckats eller ens åstundat att passera gränsen, vare sig det gäller varor i en butik eller andras emotionella ägodelar.

Jag förstår det helt enkelt inte.

Desto sorgligare upplever man det kränkande momentet av andras hänsynslösa beteende.

Det är så man häpnar, och undrar hur det är fatt.

Till denna genre måste jag räkna även brist på empati, men också underlåtenhet. Se även sista raden i den här uppsatsen.

Frågan är vad som är värst. Tacksam för kommentarer.

Jag måste gå och klippa mig. Mitt oordnade hårsvall har växt över alla breddar, men jag har inte råd ens till den billigaste rabattklippning.

Jag måste, borde, fara till IKEA och inhandla några småsaker som har upphört att fungera i hushållet.

Samtidigt kanske jag kunde inköpa en påse djufrysta köttbullar, jag tror det är prisvärt, ja, jag vet att det är det.

Men jag har inte råd.

Denna månad är rekord i indragningar och åtdragen svångrem.

Jag har försökt att begränsa mig till inköp endast av sådant som räcker länge, och som kan anses vara maximerat prisvärt. I frysen finns några hamburgare, några kycklingben, några vittbrödbitar, i kylskåpet en bit parmesan att riva till lådorna.

Men de små resurserna krymper ändå.

I min förtvivlan städar jag. Just nyss diskat och gjort lite rent i kokvrån, men oerhör mycket återstår.

Det är det här med silkesmaskandet.

Man kryper fram bit för bit för bit för bit, sorterar, kastar, fördelar och registrerar.

Jag vågar knappt ens gå i och titta på mitt enda banksaldo. Den lilla återstående summan ska nu räcka i tretton dagar, det är rent löjligt att man i detta samhälle ska behöva begränsa sin totalkonsumtion till under femtio kronor per dag.

Hoppet står till någon fjärran efterlängtad inkomst, och nittio procent av min tid går åt till att bygga upp realiserbara resurser. Inkomst alltså.

I detta tillkommer en brist på förtröstan blandad med ett grumligt hopp, som virvlar omkring i en gröt av saknat självförtroende och ibland ren somatisk smärta. Migrän, klåda, blodprovtagning, värk, blodtappning, yrsel och trötthet. Det händer rätt ofta att jag slår i dörrposterna när jag vinglar till, det är löjligt,men lik förbannat går det ont.

Att man inte ger upp?

Men just nu. Har diskat och gjort rent, en del åtminstone, hyser planer på att analysera möjligheterna till hårklippning och IKEA. Jag har gått med i IKEA family, och vet att jag blir bjuden på kaffe, om jag klarar att ta mig dit. En ännu oprövad resurs.

En möjlighet långt nere i det första trappsteget är ju att resa med IKEA gratistransporter i stället för tunnelbana och buss.

Jag har gjort det förut, men det sände inga bra vibrationer till Kamprad. Nästan alltid fullsatt, trots sjukdom måste man stå, och till råga på allt helvete bli överskvalad av en aldrig sinande, hysteriskt hurtig ström av reklam.

Ja, man får verkligen väga fördelar mot nackdelar.

Jag har sparat in på SL-kort denna månad. Tvingas köpa remsorna och visera, stämpla, stå i kö.

I stället sitter man här och bloggar. Det kostar inte mycket, så länge datamaskinen startar.

Spes est ultimum rerum adversarum solacium. Den remsan sitter kvar sedan första terminens latinstudier i gymnasiet. Tack för dem!

Och varför kommer inte snön? Väderlekstjänsten ljuger.

Ja, lögnen hör väl också till det kriminella snatteriet.