Datorfanskapet frös igen.

Trodde jag skulle kunna luras genom filomdöpning.

Verkade gå bra inledningsvis.

Men sedan sprack det. Omstart från början.

Trist, jobbigt. Det blir att börja om från skratch, så j-a jobbigt, om det ens går...

Kan det vara därför man får huvudvärk, blir så trött, upplever allt så meninsgslöst och hopplöst?

Såg en blogg av en olycklig tjej.

Hon var djupt skadad i sin brustna kärlek. Så söt och evigt sorgsen, ligger och tittar in i oändligheten i sin bottenlösa olycka.

Det skulle aldrig gå över.

Ett ärr skulle ändå alltid finnas kvar.

Ja, man känner igen det där, så trist, så överväldigande deprimerande.

Livets mening har upphört.

Bara en blick och allt man byggt upp rasar samman.

Tiden läker alla sår.

Ånej, inte det här. Aldrig, aldrig!

Men jag älskar dej ändå, och vill dig inget ont.

Ändå går dom inte i sjön. Inte så ofta i varje fall. Kanske finns den undermedvetna känslan av
att något ändå kommer att bli annorlunda och bättre en dag. Fast det är omöjligt att tro nu, nej det är för evigt slut.

Råkade titta in i eposten och fick ett roligt mejl från Dalom apropå polygripen:

- Du kanske inte vet vad man här kallar polygrip?

  

Det här ett av många, där maskinen stannat mitt i.

Allt jag skrivit förlorat.

Är helt utom kontroll.

Det är frustrerande.

Bara att börja om, men nu med den latenta oron över när det ska hända nästa gång. Det är väl sånt som skapar stress, hjärtinfarkt, stroke, migränanfall, mjäll, om det nu finns några samband överhuvudtaget.

Tankarna flödar, det är bara att skriva.

Man oroar sig och gör sig löjlig över att andra oroar sig.

Inte vet man mycket, men ibland skyhögt mer än andra, ibland vet man ingenting.

Nu hade jag kommit in på det här med manualer.

Jag sparar dom, men har alldeles för många som är inaktuella. Dom är ändå i sig minnen. Några använde jag länge, det var bra köp, andra gick sönder, och är för länge sedan slängda.

Men ibland behövs dom.

Barnen vet bäst. Barnen vet att man inte läser manualer, barnen chansar, gissar, klickar på, och är datagenier.

Med lätthet kan dom få ett helt datasystem att haka upp sig så att det aldrig mer går att använda. Bara att köpa nytt. Enkelt.

Men det är en balansgång som så mycket annat.

I många manualer står det massor av vettig information, som det bara inte går att gissa sig till, men framförallt massor med saker som man aldrig kommer att använda, därför att man inte visste att resursen fanns.

Nu var det de fjärrstyrda hörlurarna, många gånger helt suveräna. Mycket praktiskt att kunna röra sig utan sladdar.

Om dom fungerar, ja.

Det är mycket som ska klaffa, kanalerna rätt inställda, batterierna laddade, on eller offknappar rätt ställda.

 
Men vad  betyder det om charginglampan blinkar...

Manualen är på 20 språk, bara det. Så otroligt mycket onödigt papper i distributionen.

Var ska man ha dom, bruksanvisningarna?

I en särskild mapp, i bokstavsordning? I inköpsdatumordning? Efter kategori?

Nej kategorier är dåligt, ibland gör det saken omöjlig, man vet ordet, men kan inte i hastgheten lista sig till under vilken kategori jag nu har stoppad dom...

I anslutning till objektet själv? Om dammsugarmanualen borde ligga under locket på dammsugarens tillbehörsutrymme, men inte ligger där, när man behöver den? Man kanske vill slå upp hur man kom åt att öppna just locket till tillbehören?

Framför allt bry sig så lite som möjligt, det säger sig själv, att man skulle kunna ägna hur mycket tid som helst åt manualorganisationshantering. Förr i tiden hade man väl folk avdelat åt varenda möjlig åtgärd, det har man inte nu.

Ja, jag älskar långa ord. I Finskan finns det jättelånga ord, och det tycks inte bekymra någon. I Sverige har någon språkvårdande myndighet fått för sig att långa ord förminskar läsförståelsen. TRAMS!!! Varför ska just TRAMSARNA få så mycket onödig makt? Ja, det kan man ju fråga sig.

Vi är mitt inne i kampen för tillvaron och slåss mot oss själva, eller helst inte slåss mot någon. Vi vill alla älska alla och inte ha några ovänner eller veta om några som lider, vi vill vapenvägra men inser att det är omöjligt.

I dagens kamp blir vi blinda för vad det verkligen gäller, vi saknar logiska fiender, men har fördelen framför alla tidigare evolutionära element att vi har begåvats med tidsuppfattning, det är vi först med, det är vi ensamma om, det är vi dessutom helt ensamma om i hela universum, hur mycket vi än längtar och trängtar och hoppas och tror.

Tänker på lilla N som har födelsedag den här veckan enligt ett meddelande från Fejan. Jag funderar på att skicka en hälsning. Det är verkligen en människa som har betytt väldigt mycket för mig under många år, ja sen han föddes faktiskt. Dotter till en av mina spelkompisar.

Nu var det så här, att, vad jag förmodar är laddningslampan på de trådlösa lurarna, hade börjat blinka. Ett rent hysteriskt blinkande utan begriplig anledning. Det var rent av störande, och jag ville naturligtvis veta vad det berodde på. Alltså finna manualen. Den fanns inte, så jag beslöt lägga det till handlingarna med baktanken, att om manualen dök upp, skulle jag passa på och kolla.

I dag dök den upp, jasså var det här den låg, dags att kolla,  tja, kanske inte helt ologiskt. Jag bläddrade.

Som sagt var, tjugo språk, även Svenska, men där stod bara en löjligt torftig kommentar, ska vi kalla det felsökningsschema, är batterierna laddade osv. Ingenting om vad en blinkande lampa betyder. Så var det med det.

Jaha, nu har jag vräkt ur mig några rader onödig text igen, fast det var minst tjugo sidor jag hade bort skriva, det får bli andra småuppsatser.

Jag är orolig och ledsen och känner min otillräcklighet, nära ångest över hur fan jag ska hinna med när det ena efter det andra går sönder eller försvinner bakom ryggen på mig.

Ensamheten ökar, löjliga egoistiska tankar över hur ful man är, och skrattar rått åt andras liknande tankar, de flesta som oroar sig på bloggen är ju vackra i sin ungdom, och gör sig enbart löjliga.

Ibland inser man det svåra då framtiden för dem synes mörk eller i varje fall sannolikt svår. Kanske ska man tycka synd om dom då, men vad hjälper det?