- Ge aldrig upp!

- Varför skulle jag ge upp?

- Har jag sagt att du skulle ge upp?

- Ja, du tittar på mig och vrålar "Ge aldrig upp!".

- Jag tittade inte på dej, jag tittade på TV.

- Ja, det är därför jag undrar varför jag skulle ge upp.

- Amen, jag sa ju just att jag inte avser dej, när jag säger det jag säger.

- Avser och avser, jag tycker det är dålig stil att ge upp.

- Vem ger upp då, menar du?

- Vad har du med det att göra, mind your own business.

- Jag gillar inte din stil, håll dig till ämnet. Om du kan, alltså.

- Ge aldrig upp!

- Jag tycker inte om att ge upp, därför ger jag inte upp, och uppmanar dej att inte göra det.

- Nähe, där ser du själv.

- Vad ser jag, menar du? Jag tänker inte ge upp, men jag undrar om inte du borde.

- Borde vaddå?

- Ge upp.

- Jaså, jaha. aldrig.

- Nej, just det.

- Du ljuger.

- Kanske det, kanske.

- Du erkänner alltså?

- Nej aldrig i livet.

- Du sa kanske, det är väl delvis att hålla med och erkänna?

- Så du ger upp nu då i alla fall?

- Nej.

- Jo.

- Nej.

- Jo.

- Aldrig.

- Ge aldrig upp.

- Trams.

- Ha-ha, jag visste det, jag visste det, ha-ha, ho-ho,  jag förstod det direkt jag såg dig! Ha-ha! Just det!

- Jag ger upp.

En gång under min lärarvikarieperiod fick jag höra om en elev i klassen som tydligen hade utmärkt sig på något intressant sätt.

En trevlig kollega i lärarrummet berättade, att jag i min klass hade en elev som alla kände tilll som "Bullerby-Lasse".

Bullerbyn var inget känt begrepp för mig, jag var ju sedan många år ute i svängen, pluggade på universitetet, spelade och var med i studentorkestern Kårsdraget.

Jag måste alltså ha haft denna Bullerby-Lasse under många lektioner.

Jag tror det var i vårens tid, solen tittade allt oftar fram på dagarna, och man hade den där speciella känslan av det kommande vårljuset.

Det var en klass i mellanstadiet tror jag, kanske en femma, och skolan låg en bit norrut från Stockholm räknat, jag minns enbart positiva vibrationer.

Det var något alldeles speciellt det där med att vicka som lärare. Man fick komma i kontakt med många lärarrum i många skolor, och kunde göra jämförelser som ingen annan.

Oftast fick man vara i fred, alla var vänliga, ganska kravlöst, det var en kamp mellan mig och barnen, oftast utan problem.

Så idag sätter jag mig uppe hos kompisen och äter några skivor läcker blodpudding, och knäpper förstås på TV.

Av alla kanaler hamnade jag i en barnkanal, och det var rakt in i "Alla vi barn i Bullebyn", lustigt nog ett avsnitt som jag sett förut för många, många år sedan. Det var det där med den "elake" skomakaren som kom ut och "räddade" alla barnen ute på den lilla ön i den lilla skogstjärnen. De hade tagit sig ut genom att stiga på några plankor de hade hittat, och väl där lekte de, att de blivit skeppsbrutna, och var på väg att svälta och törsta ihjäl i typist Astrid Lindgrenstil. Dom tjöt och skrek av fasa, ropade på hjälp, men tystnade förstås på ett ögonblick när skomakaren kom fram vid stranden. Och så vidare.

När kan den filmen ha gjorts?

Jag försökte nu framför kompisens TV hålla utkik efter Lasse och kunde inte heller låta bli att undra vem som spelade skomakaren, och vad det blev av dem allesammans.

Den filmen jag såg visade sig vara inspelad så tidigt som 1960! Utan synkronljud men med voice-overljud av barnen själva, och med musik av och med Charles Redland.

Det var alltså över fyrtio år sedan och Lasse, som spelades av Thomas Johansson måste nu vara över femtio. Vem som spelade skomakaren framgår inte av de rollistor som jag kan hitta.

Charles Redland har en annan liten kontaktglimt i mitt liv. En gång, innan vi själva hade börjat spela något musikinstrument, men när det nyvaknade musikintresset redan hade blommat upp, vågade vi oss in i en musikaffär i Gamla stan och bad att få titta på en trombon, kanske kolla priset.

Priset var skyhögt över våra ens teoretiska resurser, flera hundra kronor minst, men jag minns att försäljaren en passent meddelade, att just detta instrument av någon anledning var reserverat för den för oss komplett obekante Charles Redland.

Detta är min farfars far Carl Johan Bergh
 

och här står han i grinden på vårt älskade Sofieberg
på Björnholmen i Stockholms vackra skärgård
 

Här är hans begravningsannons
 

och här är en liten nekrolog i Dagens Nyheter några dagar senare
 

Jag tänker på dej, Carl Johan!

Precis som jag så fasansfullt insåg redan från början, betraktas nu herkulesplanet som totalkraschat.

Det verkar som om hela den stora maskinen och deras passagerare sönderdelats till bitar av ett A4-pappers storlek. Man måste ju ha känt till att de skulle flyga över ett av Sveriges högsta fjälltoppar och borde haft stor säkerhetsmarginal.

Men man brakar alltså rakt in i en bergvägg i den usla sikten, i full fart.

Några turister i närheten hörde smällen, utan att kunna se nånting i ett siktavstånd på 10 - 20 meter i snöstorm och dimma. Vad hade turisterna där att göra, frågar man sig nyfiket. Vem roar sig med att stiga upp i fjällen i mitten på mars, i dåligt väder dessutom?

Flygplanet följdes av några jaktplan som en symbolisk gest i den pågående norska krigsmanövern.

Kanske tyckte man att det skulle vara spännande att flyga så nära att man såg toppen, med hjälp av de supermoderna instrumenten i det nya planet.

När man såg berget var det för sent. Det var inte under utan framför.

En snabb och smärtfri död.

Jag minns den där DC trean som störtade under inflygning till Bromma flygplats efter nedisning i stabilisatorerna på 1970-talet.

Totalkrasch efter plötslig dykning rakt ner i marken.

På inspelningen i svarta lådan hör man piloternas sista konversation.

Någon meddelade ett värde, sedan blev det tyst i flera sekunder innan kraschen och inspelningen upphörde.

Skräckadrenalinet hindrar alla vrål eller normala hollywoodreaktioner.

Alla blev bara tysta i insikten om den kommande döden.

Att bli ihjälslagen i kamp är nog ett bra sätt att dö, och den moderna dubbelbottnade inställningen till krig och död är bara bekämmande. Liksom för övrigt till andra viktiga saker, men det tar vi inte här.

Nästa fråga är ju vad i fridens namn norska stridsenheter har på Svenskt territorium att göra?

Har vi inte längre en krigsmakt, som kan tillvarata sina egna intressen?

Också det en kränkning mot alla de som stolt fullgjort sin värnrätt i förakt för dem, som fegt dragit sig ur med allehanda förvändningar.

Värnplikten och alla minnen förknippade med den är utan tvekan min finaste upplevelse i livet.

Det kräver många kapitel med beskrivningen av så många stora upplevelser av vår största kultur, som nu krackelerar.

Nu är det ju så att en vapenvägrare är en dålig soldat, men har han verkligen rätt att fullt ut delta i det samhälle han tillhör? I Finland talade man mycket och länge om "skogsgardisterna", vilka syntes smita undan krigshandlingarna för sin egen feghets och ynklighets skull. Ändå finns det märkliga motiveringar som talar för dessa element, och i Finland lät man dem helt enkelt vara trots sin förverkade rätt.

Människans diffusa funktioner är i sanning oöverskådliga, och krigsföraktet har väl aldrig varit större än nu, när vi alla hjälplöst störtar samman under trycket av sjuttiotusen fler individer varje dygn, i vilket den  afrikanska diasporan är värst av allt.

Jag gråter inom mig i medvetandet om den fruktansvärda sanningen.

Luleå - AIK tredje slutspelsmatch!

Vilken ovanligt vacker symbol detta är!

Efter många om och men och sökande bland kunnigt folk och Internet, finner jag till slut att dena dramatiska ödesmatchen mellan Luleå och AIK faktiskt sänds i kompisens TV klockan kvart över tre idag på söndagseftermiddagen!

Hur ska man fira det? Vågar man ens titta?

Jag minns en vacker vårdag när jag var liten och gick för mig själv nerför Grevgatan förbi dåvarande posten ner mot Strandvägen, ett ögonbick som utan andra märkvärdigheter fick mej in på tankegången att jag från och med nu skulle hålla på AIK.

Jag visste absolut ingenting om de olika lagen eller klubbarna, men från och med nu skulle jag i resten av livet hålla ett öga på denna klubb, och kolla hur det gick för dem.

Jag måste väl ändå ha börjat skolan, men helt säkert är inte ens det. Bara ett minne.

Några laddade celler i hjärnan som bevarat upplevelsen utan sammanhang i övrigt.

Alltså detta

Det måste väl finnas några kommentarer också nånstans, men risken är, att om man söker finner man massor, alltför mycket, om denna viktiga händelse.

Man hoppas ju på Niklas Wikegård som kommentator, han brukar ju vara engagerad i TV fyrans verksamhet.

Tacksam för tips!

Arbetet i STUDIO 2 går vidare i gladaste  fläng:

Här ser du den nya dagboken jag köpte hos Clas i Sjön i förrgår, och de konturer jag fann på vägen hem när tåget nått sin slutstation vid Odenplan, glömmer man då inte i första taget.

På skärmen min DAW i ett intrikat redigerande.

Tänk att man numera kan göra så mycket med ljud! Det är roligt, och det är imponerande att kunna modifiera på alla sätt och vis, klippa, klistra, ändra frekvens, fyllighet, styrka, färg, ja, allt!

Middag, middag, middag

Jag börjar komma underfund med att man måste ha omväxling i näringsintaget.

Jag mår inte bra av att äta samma måtider gång på gång på gång, man måste ha omväxling.

Denna månad har jag hysteriskt försökt skära ner utgifterna till ett minimum, genom att proppa frysfacket fullt, men nu är det i stort sett slut.

Liksom pengarna.

Det är bedrövligt och ångestskapande, det är endast hoppet i STUDIO 2 som för mig framåt. 

Ja, jag är medveten om att mången har det sämre än jag, strängt taget gäller det hela mänskligheten, men jag inser också vad jag lärt mig, och försöker dra de riktiga konsekvenserna och slutsatserna efter det.

Ge mig makten och jag ska rädda jorden, jag har kunskapen utan tvekan!