Jag undrar faktiskt...

Jag tvivlar...

Har det hänt något?

Total, sömnig tomhet.

Lever jag?

Jag är osäker...

Jag orkar, jag hinner inte göra allt jag måste, dvs det jag själv har bestämt att jag måste.

Jag skapar, men kan inte hålla på hela tiden.

Jag har kommit en god bit in på ALFA, som verket idag blivit döpt till, ett arbetsnamn, inte för att det är det första, tvärtom, jag har redan skapat åtskilligt, och en del inte utan inkomster dessutom, nej, för att jag efter en kortare paus sansat mig en smula och kommit till en viss insikt om överblickarnas betydelse. Kompositionen kom för övrigt till under några timmar i höstas, ja, att skapa en sång går fort, det är efterarbetena som tar sådan tid.

Totalvyns betydenhet är jag säkert inte den första som har insett, nej, den erfarenheten är förborgad, varken för mig eller någon annan, det är bara det att man emellanåt måste samla ihop spillrorna, när röran hamnat i en förskingring som man helt enkelt måste åtgärda, dvs när entropin antagit oacceptabla värden.

Två särdeles negativa saker inträffade tyvärr igår.

Jag var nere på ICA Sankt Eriksplan för att köpa mina dagliga litrar mjölk, och finner då, att man ändrat det urgamla, trygga förpackningsformatet till en stor, klumpig låda med skruvlock. Det värsta problemet är att de gamla eleganta förpackningarna gick att enkelt komprimera ner till under trettio procent av förpackningsvolymen, medan dessa nya, om vilka man ínte fått höra den minsta varningssignal eller anmälan, upptar sin voymliter på ett klumpigt och stelt sätt. Det är förmodligen ingen som har tänkt på det, och jag för min del har ännu inte bestämt mej för vilken strategi jag ska välja.

Det andra var att jag ville köpa blodpudding, denna läckerhet som uppstekt i skivor med lingonsylt, inte så enkelt låter sig överskattas. Även här var problemet en ny, svåröppnad förpackning, som kanske har sina hygieniska och logistiska fördelar, men som ställd inför den oväntade situationen, fick mej skitsur.

Den gamla tidens blodpudding med läckra fettärningar och beprövad snaksättning är väl nu för evigt good-bye.

Ja, visst blir jag förbannad, men strängt taget kanske snarare ledsen. Det hela tyder på att jag har fel i mina stelnade uppfattningar och omgivningen tvekar att komma i konflikt. Jag förstår dem, men kvävs långsamt av det allmer minskande utrymmet. Hur skall detta få sin förlösning?

Men jag menar ju bara väl, det är alltid längtan efter lyckokänslan, som väl ändå måste vara det mest positiva av allting man kan komma i beröring med?

Livet är en oavbruten kedja av utifrån angripande förändringar, vilka man bara kan se konturerna av om man jämför med forna situationers drömlika former.

Vad ska komma härnäst?

Konstigt nog fungerar min DAW, och insikten om den får ett nytillskott nästan varje dag.

Men jämför själva, alla ni därute:

För trettio år sedan visste de flesta knappast vad datorer var överhuvudtaget, nu ska småbarnen indoktrineras från början, små bäbisar ser olika glatt färgade ytor, och trycker på dem utan eftertanke, i tron att det är någon ikon som leder till något roligt, om så bara ett tokigt ljud.

Det finns dock äldre människor som har lärt sig anpassning, ett häpnadsväckande exempel är Runa Enochsson, en prästfru i Västerås, som född 1910, vid 84 års ålder skaffar dator och producerar en helt professionell memoirbok på 340 sidor. Fattar ni? Det är helt jävla fantastiskt. Man tror knappast det är sant, som man säger.
 

Jag blir också sur på mig själv när jag inte klara att skriva ett rent och begripligt språk utan att lägga in fetstil eller kursivering. Quo vadimus?

Jag sitter här som en Samuel Ödman och tvingas till den enda kontakten med yttervärlden som finns, hajaru?

Jag har dock min rörelseförmåga ohämmad, och det är inte utan att min oerhörda beundran för till exempel Lasse Wester med sina båda amputerade ben, är en inspirerande tillgång.

Men jag SKA klara det, snälla...

Sedan när våren kommer, ska jag ut i dungarna och lyssna till fåglarnas jubelkvitter.