Det tog inte många minuter att fundera, jag ringde Gösta och konfirmerade min kommande närvaro i det musikaliska templet (Gamla Ackis).

Klockan tre e.m skulle det börja,Trio Poseidon med Sara Trobäck-Hesselink(v), Claes Gunnarsson(vcl)  och Per Lundberg(p) .

Vilka musikanter!

För en gångs skull använde jag lite deodorant under skjortan, T till Fridhemsplan, byte mot Kungsträdgården. Den korta biten i det vansinniga vädret fick man ta, ingen entré, hur är det möjligt, och finns det något mera meningsfullt sätt att tillbringa sin livstid än att sitta på första bänk och uppleva dessa unga människor spela riktig musik på tre meters avstånd?

Det började alltså med Mozarts B-dur trio K 502, den hade jag inte hört förut, så elegant, så förtjusande vackert, och vilken vacker violinist, hon har så vackra läppar och spelade säkert och fint, alla tre hade för övrigt en behaglig och angenäm intonation som det kan bli när man hör levande musik i verkligheten på nära håll. Man kan förstå att Sara är konsertmästare i Göteborgsfilharmonikerna och om det finns mycket att läsa.

Sedan Bo Lindes triosonata op 38, faktiskt riktigt angenäm den också.

I pausen köpte Gösta kaffe och en muff, jag nöjde mig med vetskapen om att de vansinniga priserna skulle krossa all njutning vad pausförtäring beträffar. Annat var det på drottning Silvias födelsedag då vi blev bjudna på allt vi ville ha.

Sedan gjorde dom Brahms vackra c-durtrio, mycket brahmsig och välspelad, tre meter i från som sagt, tack för att jag fick vara med om detta!

Efter det var det stipendieutdelning och någon lyllo fick 100 000 för komposition av kammarmusik, i samband med utdelningen spelade en vacker flicka de mest betagande stycken på sopran- respektive altblockflöjt. Hela eftermiddagen avslutades med ytterligare en stipendiat som märkligt nog spelade Chopins väkända essdurnocturn på cello, kanske inte helt lyckat, när man har hört den på piano en miljon gånger.

Passerade ICA få hemvägen, köpte chicken nuggits igen och tyvärr en läbbig sötsur sås, sista biten hem var en synd på nåden, jag känner ännu kylan i öronen, vilket jävla väder.

Nu ska jag äta russin och dricka mjölk och sorgset begrunda meningen med att krossa ett många hundra år fungerande monopol, när det viktigaste numera finns att köpa i varenda livsmedelsaffär (extremt dyrt förstås).

Så hinner man nätt o jämnt höra om Rheinfelts dårsänktning av restaurangmomsen, varför inte ta bort all onödig skatt och bygga upp ett fungerande samhälle utan cancer och metastaser?

Ja, nu var det länge sedan jag skrev här i min blogg.

Snälla ni, kan ni förlåta mig, om det nu är någon som mot förmodan skulle tvinga sig igenom dessa svävande rader.

Egentligen borde jag skriva oftare, eftersom jag ju vet hur allting är. Sånt borde man dela med sig av.

Jag har frågat lite runt och funnit, att jag är tämligen ensam om denna gudomliga insikt.

Därmed inte sagt att mången går runt och klagar i onödan, även om man tycker att dom borde.

Jag har idag fått information från den vackra och glada informationsscentralen om, att mängder av individer i olika situationer, utan att skämmas det minsta, knappast klagar alls, utan tvärtom går omkring och är nöjda med både det ena och det andra.

Jag beundrar och vördar dem som uppbjuder sådana gigantiska energimängder åt att skicka ut goda vibrationer, trots denna stora avsaknad av insikt.

När insikten gradvis kom under en period av över femtio år, var det inte utan att en viss undran började förnimmas över om man inte borde bli oroad av den konsoliderande organiska kristallisationen.

Men så blev inte fallet, jag upplevde hela tiden samma trygghet och samma självförtroende som jag alltid haft.   

Jag har varit mycket sjuk ända sedan jag drabbades av försämrad akillesreflex och delvis känselbortfall på högra fotens utsida, och jag glömmer aldrig de enorma smärtorna som inte gick att dämpa med några medel. Jag minns hur jag tvingades halta och helst inte ville röra mig alls. När det så småningom gick över, begrep jag först långsamt varför detta skedde, och min glädje och min förnöjdhet över denna mångomtalade visshet, spred en välbehövlig värme också i den kärvaste oväderlek.

Idag däremot finns inget alls att klaga på, och därmed inte heller något att skriva om.

Utom möjligen om de mänskliga stupida namnändringarna som mer eller mindre förvirrade hjärnor tydligen känner sig tvingade att prestera, ja, då vet ni vad jag tänker på, så då behöver jag inte mera ta upp det här.

Sommarregn, sommarregn, underbara sommarregn: droppe, drippe, drippe, dropp, solen bakom molnen...

På Gamla Ackis erbjuds idag en vacker gratiskonsert klockan femton (Mozart trio i B-dur , Brahms trio i C-dur) och jag har fått en invit, hur tycker jag att jag ska göra? Orkar jag?

Har ni hört dagens dummaste? Den nya virriga, stackars ledningen har börjat kalla Gamla Ackis för Musikaliska, fullt i klass med Hagastan och Kungsholmsgallerian, nej, förlåt Västermalmsgallerien, det låter finare.   

Varför inte lyssna på Envoys på Spotify? Det är grabbarna som vet hur man spelar rock-and-roll.

Söndagen den femtonde är det Arméns musikkår, om dom spelar Badenweiler kommer jag med glädje.

Hör av dej om du läser detta, Annika!

Om nu mot förmodan någon har en fråga? Ställ den då, så svarar jag!