Varning för otäcka bilder, ja, känsliga personer varnas, sådana ord brukar levereras i samband med vissa dramatiska journalfilmsbilder från världens oroliga hörn.

Genast blir man förstås nyfiken och alltid blir man snopen, de hemska sakerna kommer ju aldrig. Senare förstår man väl vad dom menade, jaså några döda människor i röriga situationer, oftast när den ivriga mobiltelefonfilmaren söker fånga allt med virriga kameraåkningar och därmed i praktiken döljer det mesta av all information.

Detta tycks vara amatörknäpparens obotliga fel, allt ska med, vicka objektivet hit och dit, få med allt här och där.

Ingen varning här inte

Men en sak varnar man inte för, det är en företeelse som jag upplever värre än det värsta, något som bara dyker upp i många medicinska filmsnuttar. Jag kan inte begripa att dom gör det, nämligen visar blder på injektionssprutor eller kanyler som sticks in i levande människor. Ofta närbilder dessutom, det är så att man hör den psykiska smärtan och skriken.

Nu är det ju så att massor med relevant information beträffande organismers väl och ve kommer via analyser av blodet, det är lätt att förstå, och det måste naturligtvis göras, men upplevelsen och tanken på obehaget att avsiktligt stickas med tjocka nålar är något som jag tror är definitivt inbyggt i våra gener, i varje fall mina. Jag har de senaste dekaderna blivit stucken mer än många och jag hatar det, i synnerhet som man så ofta drabbas av klantaschlen, i allra värsta fall kanske till och med sådana som gör det första gången.Jag har definitivt stickfobi.

Ligga på sjukan

En gång hade jag tur. Jag låg på ett militärsjukhus, automatiskt inlagd, då jag hade precis tillräckligt mycket feber för att definieras mogen för sjukhusvård. Termometern gick inte att lura, även om det var många bassar som försökte med olika metoder, som man hade hört talas om. Det var som sodan i maten, en myt som inte gick att få kål på, sodan skulle minska de vilda bassarnas könsdrift och göra dem lättare att ha med att göra.

Dags för blodprov

Vi låg i salar med sex patienter och jag låg i mitten till vänster när man kommer in genom dörren. Plötsligt öppnas dörren och in kommer ett antal personer med adekvat utrustning. Det var en sjuksköterska och en värnpliktig sjukvårdare som skulle lära sig för första gången.

Efter en kort stunds tvekan siktar sjuksköterskan in sig på mig och satte igång lektionen. Under lämplig verbal illustrering letade hon fram ett kärl på min vänstra arm, stasade, pratade och gjorde arbetet smidigt och professionellt. Sjukvårdaren såg på, det fanns en viss pirrighet i luften, provet togs om hand och jag fick väl en liten tuss med plåster, och så gick den lilla patrullen till andra sidan salen.

Nu var det den värnpliktiges tur, det var alltså allra första gången han stack, och det gick inte bra , nålen kom snett,

 han fick sticka igen och igen och den starke unge mannen i sängen kunde inte undertrycka sina stön av obehag och smärta. Mycket prat och dialog mellan lärare och elev.

Så gick det vidare salen runt och stämningen i salen var inte trevlig.

På den tiden hade man material som återanvändes och autoklaviserades, numera uteslutande engångsmaterial, men upplevelsen är densamma. Där upplever jag nog att någon form av inventiv modifiering borde sättas in, kanske det kommer en dag liksom allt annat inom modern sjukvård.

För det ÄR jobbigt. Jag är svårstucken och vet hyfsat väl vad som funkar och inte funkar, jag känner några Svenska mostrar, vana sjuksköterskor som är helt underbara, och det hjälper verkligen inte att drabbas av någon nybörjare som på bruten svenska försöker yttra något ursäktande i en brytning han uteslutande borde använda i det land han har smitit ifrån. Behövs det verkligen inte sjukvårdspersonal i dessa länder? Självklart behövs det, det är bara vår Svenska oikofobi som gör oss irrationella och motbjudande.

.

.

.

.

.

.

Detta kan ingen annan läsa som inte har lösenordet.

Men jag vet inte hur man gör. Ännu.

Minnena kanske falnar, men går aldrig ur. Bilder av lyckliga år och tusen små vardagliga saker, händelser och platser.

Såg Stjärnorna på slottet där en Lois berättade om ett trauma med sin älskade som helt plötsligt och oväntat bytte ut henne som hon uttryckte saken. Det gjorde henne djupt deprimerad och sjuk i många år.

Jag skriver mer sedan, när jag har lärt mig att det här fungerar, dvs både att använda lösenord och att redigera.

Jag var fruktansvärt orolig för att inte orka upp. Svåråtkommen tid klockan 8.15, men jag klarade det, och var där redan kvart i sju, jävligt trött förstås, men andra har det värre.

Redan 07.55 kom doktorn och kallade in mej, eftersom jag var registrerad i så god tid.

Undersökningen klar 8.30, noggrant test på syrsättningen, blodtryck, EKG, ultraljud, fantastiskt imponerande.

Doktorn, en överläkare, trevlig och kunde sina saker. Med ultraljudet tar man fem millimeters snitt som sedan kan studeras på bildskärm bit för bit i alla dimensioner, han tittade på lungorna också. Det hela såg bra ut, tendens till arytmik och en ficka i vänster kammare men inget värt att åtgärda, mina mediciner ska skydda, och jag är tacksam för det. Doktor Per ville gärna ha mitt Pjåscusdokument och det fick han. Undrar vad dom gör av sådana dokument, skannar, sparar eller slänger?

Sedan buss 3 hemåt och då kom naturligtvis flimmermigränet, passerade ICA Sankt Eriksplan o köpte en muff, jag menar, muffins är väl pluralis?

Biten hem sedan kallt o blåsigt, frysa, migrän, kissnödig, det är nog inte länge man skulle klara sig om man inte kom in i värmen.

Jaha, så nu är det klart, och får gå i normala banor, tyvärr huvudvärk förstås och ett jäkla öronsus.

Känns lite tomt och ödsligt. Jag ska ta ställning till efterfrågad arrskrivning att foga till övriga projekt som är i gång, vet inte just nu vilket jag ska prioritera, nä, först vilar jag lite, det är inte migrändämpande att sitta vid tangentbord o bildskärm.

Kanske inte är den trettonde idag, jo, förresten det är fredag den trettonde idag, kul!   

Om man tar reda på vilken veckodag den trettonde dagen är i varje månad för låt oss säga fyrahundra år, så finner man att söndagar är 687, måndag 685, tisdag 685, onsdag 687, torsdag 684, lördagar blir 684 stycken, men faktiskt fredagar vanligast med hela 688 stycken under denna tidsperiod.

Fredagen den 13 är således lite vanligare än till exempel torsdag den trettonde med sina futtiga 684 trettonde, och händer det något djävulskap så är det kanske oftast fredagar den 13, eftersom den kombinationen är vanligast i vår kalender.

Men folktron och vidskepelsen (SKROCK) tolkar naturligtvis den stackars trettonde fredagen som själva ORSAKEN till händelser av oönskad art, det läser man i massor av bloggar, "jag ska idag göra si och så, men eftersom det är fredag den 13, kommer det naturligvis att gå åt pipan".

Detta lästa jag i Rådes "Sannolikhetslära och statistik" redan på den tiden man tog sin examen.

Råde kommenterar lustigheten med att "Observera att sannolikheten är störst för fredag, vilket ger en viss belysning åt en vanlig vidskeplig föreställning".

Vaken före fyra och man är förstås jävligt trött, så nu är det kaffe, kaffe, kaffe, Wasa sport med Edamer och iväg till Thorax klockan sju. Tack för all hjälp!

Lennart Råde (1925 - 1999) var docent i matematisk statistik på Chalmers tekniska högskola i Göteborg.