Vad är övernaturligt? Finns det verkligen något utifrån vår egen medvetandesfär som har en egen kraft att påverka oss levande organismer på denna enda plats i universum?

Allt vi vet talar emot det, men det är lätt att drabbas av Oslosyndromet, det klassiska exemplet inom psykoanalysen där en ovetande person till exempel hävdar att huvudstaden i Norge faktiskt heter Köpenhamn.

Är det möjligt?

Kan det verkligen inträffa att någon luras att yttra något mot allt bättre vetande?

Det är tämligen enkelt att ställa upp försöket. Tillräckligt många invigda får instruktioner, men det är endast den ovetande som studeras.

Frågor ställs och alla får svara  högt inför samtliga.

Så kommer ett påstående som märkligt nog genererar ett felaktigt svar – vad heter huvudstaden i Norge?

– Köpenhamn, svarar den ena efter den andra.

När den ovetande och intet ont anande försökspersonen får frågan, händer det på grund av grupptryck och situationens verklighetsprägel, att han väljer att svara som de övriga, Norges huvudstad är Köpenhamn.

Kanske för att slippa problem, kanske för att han tvivlar på sig själv i den konkreta situationen.

Något liknande händer i samband med historieberättande. Om situationen är suggestiv och berättaren skicklig, kan han få ett helt sällskap att tankfullt medge de mest orealistiska upplevelser.

Jag minns en kväll under en geologexkursion i kvällens samkväm, en medlem som med lågmäld röst och i självsäker trygghet berättade, avslöjade för guppen, det fantastiska att han en gång under sina fjärran skogsvandringar till sin obegränsade förvåning en sen kväll med egna ögon sett en liten man, bara några decimeter lång, iklädd en egendomlig, ålderdomlig hög hatt sitta vid en bäckfåra och titta ner i vattnet. 

Allt var tyst och stilla och den lille mannen märkte inte att han var iakttagen.

Berättaren råkade röra på sig och knäckte en liten kvist, vilket var tillräckligt för att den lille gubben i hatten snabbt såg sig omkring, upptäckte att han var iakttagen, och blixtsnabbt försvann mellan träden i den täta skogen.

När berättaren var klar efterlämnade han en tystnad och stämning, som tydde på att samtliga i sällskapet verkade ha trott vartenda ord.

Det är inte lätt att återföra situationen till verkligheten, folk vill helt enkelt tro på övernaturliga ting lite då och då.

Jag kände det hela dagen, det var en diffus känsla av något overkligt obehagligt. Det var något som fattades, något som inte stod rätt till, något som bäddade in alla mina rörelser och tankar. Det gick inte att komma över det, den faktiska upplevelsen hindrade mig effektivt.

Jag hade vaknat mycket tidigt, alldeles för tidigt, klockan var knappt fyra på morgonen, jag resignerade inför tvivlet på att snabbt kunna somna om, gick upp och gjorde min lilla standardkopp med kaffe och gjorde en liten smörgås.

Jag läste vidare en stund på boken jag påbörjat kvällen innan, men det var svårt med koncentrationen.

Jag hittade inte mina glasögon, och gick fram och startade upp datorn.

Den ville inte starta, stod bara och hackade, på något sätt gick ett knäppande ut i högtalarna, jag tryckte på startknappen, men inget hände.

Till slut bröt jag strömmen igen och började om.

Först efter nära tio minuter visades den vackra skrivbordsbilden och startsignalerna gick igenom.

Oron och obehaget fanns kvar. Det är något fel, något allvarligt fel, vad är fel?

Till slut somnade jag om några timmar, vaknade med samma känsla av tomhet och obehag.

Gjorde kaffe igen, läste vidare en stund, men till slut gav jag upp.

Letade efter glasögonen, nej dom var fortfarande borta.

Detta är obehagligt, jag brukade ta av mig glasögonen och lägga dem på antingen hurtsen eller någon av hyllorna på andra sidan.

Men där fanns dom inte.

De är ju rätt stora och lätta att se på långt håll, men icke.

OK, det är bara att leta lite mer systematiskt, gå som en silkesmask igenom alla ställen i närheten av sängen där de kunde vara.

Till slut bestämde jag mig för reservglasögonen, jag vet var dom finns, andra lådan uppifrån i kroppslådan, dvs lådan med allt sånt som har med perceptionerna att göra.

Men inte ens dem kunde jag finna. Nu började det kännas riktigt fel, inga glasögon, jag hämtade terminalglasen vid datorn, de är perfekta när man tittar på bildskärmen, men på längre avstånd blir allt ju alltför suddigt.

Jag tog ett krafttag och sansade mig. Glasögonen kan ju helt enkelt inte vara försvunna. Jag la dom ifrån mig just när jag skulle somna i går kväll, alltså måste dom finnas i omedelbar närhet av sängen.

Reservglasen i sin tur måste ja bara ligga i kroppslådan, det var faktiskt inte särskilt länge sedan jag haft dem framme, högst någon månad, det var i samband med funderingarna på att skaffa nytt,

Till slut fann jag reservglasen. I ett grönt tygfodral, tack och lov.

Jag testade dem, åjo man ser väl, men lite för suddigt, klart jag måste ha mina ordinarie, men var i fridens namn är dom?

Jag måste  göra det totalt. Då ingår också dammsugning under, bakom, sängen, dra fram allting, sortera upp allting, titta i alla möjliga lådor och platser där de kunde ha hamnat, när jag la dem ifrån mig.

Jag gick igenom allt, dammsög, slängde, sorterade, som just denna silkesmask arbetade jag mig igenom varenda möjlig plätt, drog ut lådor där de hade kunnat ramla ner, gick igenom varenda pinal vid datorn, där fanns en del böcker som jag stoppade tillbaka på sina platser. Jag diskade och städade i köket, i badrummet, lyfte på allt, och allt började verkligen se alltmera städat ut.

Jag var trött, men kände en slags tillfredställelse över arbetet, även fast det inte gav det önskade resultatet: glasögonen.

Vid dammsugningen hade jag blivit påtagligt uppmärksam på att jag behövde byta dammsugarpåse, hittade två askar med dammsugarpåsar på sin riktiga plats i garderoben, men båda var tomma.

OK, jag klär mig, byltar på mig och ger mig iväg för att finna dammsugarpåsar.

Vid datorn kunde jag köpa via Internet, men tyckte att det blev för dyrt, så jag tog beslutet att fara iväg nånstans, kanske nåt varuhus, Åhléns eller PUB eller så.

Tunnelbanan ner till stan. Satt inbyltad och såg hållplatserna glida förbi. Märkte snart att dessa reservglas var helt bristfälliga. Det var progressiva glas med reflexbehandling, så förutom att ge en alltför skum syn, blir de snabbt skitiga.

Oron och obehaget smög sig närmare. Jag hade letat överallt. Absolut överallt, i varenda plätt i sovrummet, men inga glasögon. Det var nu jag började få denna känsla av något mer än det vanliga.

Kanske inte direkt övernaturligt, men något ovanligt fel var det ju.

Kunde jag ha gått i sömnen? Sånt händer ju.

Att man faktiskt gör saker fast man sover, kanske drömmer och minns sedan inte ett dugg.

Nere på Åhléns var det mycket folk, jag tittade på skyltar med varuförteckningar. Inget är sig likt, allt genomkommersialiserat, det verkar som om en mängd företag köpt in sig i de olika våningsplanen.

Hela överblicken var borta, husgeråd fanns inte alls, och det mesta verkade koncentrerat på dammode, en kafeteria med ett annat namn tog upp en del av ett våningsplan, säkert läckra produkter, men var i helvete kan mina glasögon vara?

Dessa reservglas duger inte alls, jag började känna en ström av obehag eftersom jag inte kunde finna någon som helst logisk förklaring, och inte heller någon vettig strategi, allt syntes bearbetat och testat, oftast brukar man ju ha någon liten glimt av en teoretisk möjlighet, den där högen med kläder, den där lådan med skruvar, den där...

Nä, inte har jag väl gått i sömnen, jag brukar inte gå i sömnen. En gång när jag var mycket liten hade jag gått i sömnen och sprungit runt ett varv mitt i natten till alla vakna vuxnas undran och löje. Jag hade vistats hos släktingar i en annan stad, det var ett engångstillfälle och själv mindes jag absolut ingenting, jag var kanske sju år eller så, och fick det berättat för mig nästa dag.

Inte fanns det några dammsugarpåsar på PUB, inte heller på Åhléns, jag promenerade runt några kvarter och retade mig på att jag såg suddigt och eländigt.

Till slut fann jag en liten butik som sålde dammsugare, Mièle och Nilfisk, men jag skulle ha Siemens.

Gubben i butiken hade faktiskt, och jag kom faktiskt ihåg typnumret VS07 G1842, ack dessa vår tids eviga siffergrupper och kombinationer, utan vilka man inte klarar sig, dörrkod, kontokortskod, men var är mina glasögon?

På vägen hem i tunnelbanan funderingar på den totala italienska klantigheten med lyxkryssaren som väl snart glider av klipporna och försvinner i djupet, över trettio döda, några väl kvar där i det kalla medelhavsvattnet

Åter hemma fortsätter jag letandet. Letar fram en genomskinlig plastask att ha på en av hyllorna vid sängen, att ha pennor i sedan jag vid dammsugningen upptäckte ett antal pennor som ramlat ner bakom sängen.

Om man lägger dem i denna plastask, kanske de inte rullar ner så lätt?

Kan någon ha varit inne i min lägenhet medan jag sov? Nej, det är helt orimligt, omöjligt. Men glasögonen bara måste ju finnas i samma rum där jag tog dem av mig?

Känslan av overklighet blir starkare, det är obehagligt, läskigt.