Tänker på Harriet Löwenhielm som dog i tuberkulos 1918, stackars flicka, bara trettio år, hon skrev en del dikter också under sjukdomsperioden, som gavs ut postumt av hennes vänner. "Är jag intill döden trött", "Tag mig, Håll mig, smek mig sakta...".

Men hon är ju mest känd för den vackra och vemodiga Beatrice Aurore, tonsatt av Gustaf den femtes livmedicus, där ser man.

Jag hörde den i min barndom, någon av de yngre släktingarn sjöng den till gitarr, kan ha varit Gunnar.

Alla älskar den. Jag hittar ingen bra version på Spotify, bara en rockig, blasfemisk verison med munspel.

Knäppt.

Jag måste gå ut till Daglivs o köpa kaffe och lite basvaror, höll på att tappa fattningen när jag såg kvittot: 134 kronor, ja faktiskt ETTHUNDRA TRETTIOFYRA KRONOR!

Jag blev så ledsen. Det är bara den sista januari idag och de 700 jag har kvar måste räcka till den nittonde. Visst går det, men det blir fruktansvärt kärvt.

Det blir inga resor den här månaden. Trist.

Men just så här ska man inte göra, inte tycka synd om sig, ingen självömkan, bara vara glad och trotsa smärtorna, det finns många som har det värre, och många som haft det värre i tusentals, ja, miljoner år. Äta eller ätas.

Varför så trött? Det är väl den allt kärvare  levnaden i marodören Rheinfeldts spår. Och alla metastaser.

Det finns mycket mer att ojja om, men jag skiter i det.

Har trots allt lyckats installera PROGRAMMET på KUNGSTON, tack AK med Brumberhill Brigadoon!

Nej, jag måste ta tabletterna nu.

IKEA har en lagom stor byrå som jag skulle kunna ha i Varum, den skulle underlätta utrymmesbristen högst avsevärt, MEN DEN KOSTAR över 600 kronor...

Dock är jag tacksam för att ha fått leva i denna tid, med sina vansinniga omställningar och sinnessjuka yttringar. Det senaste är att en del överklasskolor har börjat låta eleverna använda datorer i undervisningen.

Det slutar väl med att vi får ett folk av analfabeter. När strömmen tar slut tystnar inte bara elgitarrerna, utan även alla mänskliga organismer, vad ska dom då ta sig till? Käka råa råttor, kanske någon kan tillaga dom?

En elev i sjuårsåldern utryckte den lyckliga kommentaren att det ju var så bra, man hade tillgång till Youtube och diverse dataspel. Ett bevis för att hela internetsyndromet är ett enda stort dataspel. Men duktiga vid tangentbordet är dom.

Jag gick en skrivmaskinskurs på Facit sommaren, tja, när var det egentligen?

Då fick jag lära mig att skriva utan att se på tangenterna, och att skriva med båda händerna, det var en lycklig tid, jag minns ett glatt återseende med den storväxte och lätt rodmosige fanjunkare Roos på Norrmalmstorg, dom var trevliga mina befäl på T1.

När ger man upp?

Ingen snö heller, tristare väder man aldrig har sett.