Färgen kan ha varit något mellan smutsblå och ljust mellangul med inslag av vitgröna fäckar som skiftade åt sagobrunt. Kanske inte skiftade utan mera åt skimra, om ni förstår vad jag menar?

In genom vänstra blickfånget skymtade en mellanskär slinga av karamellgnistrande fläderfjun.

Fast jag vet inte riktigt om det verkligen var karamellgnistrande fjun, jag är lite osäker där, det kan ha varit dominanten också, med allt vad den innebär i sitt rätta sammanhang.

Jag brukade ju kalla den för det, och många ville absolut veta vad jag menade, dom skulle bara veta att den som ville veta mest av alla var den som sa det, alltså jag själv.

Dominanten upplevde jag nog mera som subdominant om jag ska vara ärlig. Ja, jag vill som alltid vara ärlig, hur ledsen jag än är. Det hjälper inte att rota för mycket i det. Efter ett tag kommer det alltid fram något som ligger och flyter där nere, med bara ett litet brunt hörn som sticker upp ovanför ytan. Vad som gömde sig i det stora mörka djupet därinunder vågar jag inte ens tänka på, någon framkastade möjligheten att det kunde vara en gammal militärrock från kriget, och att det fanns en död människa där inuti. Den skulle i så fall ha drivit många hundra gungande mil bland havsvågorna ända ifrån länderna där på andra sidan, där dom hade krigat.

Usch, va rädd jag blir när jag tänker på det.

Det var långt ute vid havsbandet och det blåste helt måttligt under dessa skrämmande dagar. Nätterna var värst, jag tror det var första gången i livet jag verkligen upplevde vad sömnlöshet vill säga. När det långsamt började ljusna kunde jag inte låta bli att glänta på rullgardinen och titta ner bort mot viken, där man såg den lilla trekantiga toppen sticka upp med vågorna guppande runtomkring och kanske, kanske något som skymtade där inunder.

Sömnlöshet i en bottenlös ångest, fast jag innerst inne ju visste att det inte var mitt fel.

Inte vågade jag fråga nån av de andra heller. För det första skulle dom inte begripa nånting, och dessutom skulle jag nog knappast klara av att beskriva vad jag verkligen menade. Jag menar, vem vet vad smutsblå och ljust mellangul med inslag av vitgröna fäckar är? Det finns nog sådana som tror att dom skulle förstå, men dom kunde lika gärna pluta med sina vackra, tjocka läppar och göra muljerande sexiga kyssrörelser, som man aldrig kunde vara säker på att dom verkligen menade innerst inne.

Nej, det är så många det är synd om, och just nu är jag nog den mest sorgsna i hela världen.

Hajar du?

Jag satt o tittade lite snett neråt åt vänster på kollegieblocket som låg på bordet nedanför kompisens TV.

Någon har ritat fyra stycken oregelbundna cirklar, som tydligen ramar in några uttalanden, som de ansåg viktiga i det ögonblicket de kom till.

Långsamt gick jag ut i köket, tände lampan och begrundade alla skåp och hyllor ovanför gasspisen med sin elektriska ugn, som fastighetsskötaren animerat upplyste om var det enda som skulle fungera, vilket alla tydligen medgav utan den minsta protest, fick jag veta en dag när jag var uppe och drack choklad med vispgrädde..

På en av hyllorna fanns ett paket mannagryn, vilket gjorde mig helt lycklig.

Mannagryn är det finaste ur vetekornen, som man lyckats tillverka dessa läckra gryn av. Jag känner ännu den ljuvliga smaken av mannagrynspuddingen med den söta, välsmakande saftsåsen vi fick på Operakällaren, när vi var där med Oswald för tolv år sedan. Det är sådant som gör livet värt att leva.

Jag har aldrig snattat.

Ja, det är sant, jag har aldrig passerat gränsen, även fast jag har haft möjligheter.

I have never felt that it would be worth the risk that will always be there also if it is just the question of the most insignificant thing..

I det sammanhanget kanske ni vill veta att jag heller aldrig har twittrat, så nu vet ni det, men den dagen kommer har jag en irriterande känsla av. STOP.

Det har kommit på modet att skriva ren infinitiv och jag förvånar mig över att jag blir så irriterad av detta. Förmodligen har det att göra med de nya andefattiga metoderna för kommunikation.

Man utelämnar infinitivmärkena för att spara ett litet ord, men jag tycker nog att det ser mest löjligt ut. Det ser ut som gammaldags infödingspråk, visst kan man spara in på mycket och ändå behålla andemeningen, men förr eller senare spricker det, liksom med de enfaldiga särskrivningarna.

Jag utbildar mej till sjuk sköterska. Sedan liten har jag älskat lever i alla former med någon lämplig potatis och gräddsås. Min förvåning accelererade när jag fick veta att kalv lever med kul potatis.

Det är engelskans fel och lärarnas.

Lärarna får inte rätta eleverna, för då får de anmärkning av föräldrarna, som naturligtvis inte vill att deras älskade telningar inte ska vara bäst i klassen i modersmålet, och aldrig någonsin göra något fel i provskrivningarna, som enligt mamma och pappa egentligen aldrig borde få finnas, eftersom eleverna kan bli ledsna och därmed prestera sämre i klassen än vad de ju innerst inne önskar att de skulle göra.

Pappret ligger kvar framför kompisens TV, men apparaten är avstängd, eftersom det inte finns något att titta på, så jag funderar på att gå och köpa Mills remouladsås med fiskpinnar och någon form av djupfrysta grönsaker.

Jag tänker på båten som ligger så ensam i mörkret omgiven av det stilla, iskalla vattnet. Undras om värmen är på? Åtminstone tillräckligt för att inte kyl-och vattensystemet ska frysa för det vore inte alls bra, det kan spricka och det vet man ju hur det skulle kunna bli, om olyckan vore framme.