I dag spelar AIK semifinal mot Skellefteå!

Sedan är det alltså Final!

För första gången på femton år kan AIK vinna elitserien i ishockey!

Som jag en gång nämnde, valde jag en gång när jag var liten AIK som det lag jag skulle bevaka och hålla ögonen på, och därmed är ju kvällens match något alldeles sjusärdeles.

Jo, jag samlade ihop den stora klippkovan och gick pirrande till Neda på utsatt tid. Han är i sanning rent översvallande i sina välkomstmanér, och vi började i stort sett på direkten. En god halv timme höll han på under lagom samtalande, var bor du, var bor jag, hur stor är lägenheten, när sker flytten, har du varit utomlands nåt, jag har varit i Paris.

Själv kunde jag meddela att jag aldrig varit i Paris, men faktiskt i Lima, Peru några månader.

Neda är en skicklig frissa, så nu är jag vacker som när jag var tjugo år, tänk att en proffesionell hårklippning kan betyda så mycket!

Fast jag är inte riktigt så säker på att jag var så vacker när jag var tjugo, här är dock en glad bild från Nilssons på Dalagatan, vilka trevliga år det var!

Oj, så mycket gitarrspelande det var på den tiden. Sång och spel och vin och fest. Alltid slips och alltid kavaj. Alltid.

Och jag kan inte påminna mig om att vi led det minsta av det .

Här alltså gitarren, ändå är mitt huvudinstrument trumpet, och det påminner mig om att jag vid tillfälle ska göra färdigt den långa förteckningen över alla spelningar jag har haft

Min pappa lärde mig, utan att tvinga sig på eller tjata eller vara särskilt betungande seriös, tre saker som han ansåg vara viktiga i livet:

1. Att vara hederlig och ärlig.

2. Att vara organiserad.

3. Att lämna andras kvinnor i fred.

Organiserandet har nog hjälpt under många besvärliga perioder. När allt ser trassligt ut, kan det verkligen löna sig att samla ihop verkligheten med ett djupt och beslutsamt andetag.

Jag har jag hållit hans regler utan tvekan, och det känns bra. Men kanske ligger däri några missade chanser eftersom jag handlat i en annan riktning när kursen kännts fel eller tvivelaktig.

Tjolahopp! 

Datorfanskapet frös igen.

Trodde jag skulle kunna luras genom filomdöpning.

Verkade gå bra inledningsvis.

Men sedan sprack det. Omstart från början.

Trist, jobbigt. Det blir att börja om från skratch, så j-a jobbigt, om det ens går...

Kan det vara därför man får huvudvärk, blir så trött, upplever allt så meninsgslöst och hopplöst?

Såg en blogg av en olycklig tjej.

Hon var djupt skadad i sin brustna kärlek. Så söt och evigt sorgsen, ligger och tittar in i oändligheten i sin bottenlösa olycka.

Det skulle aldrig gå över.

Ett ärr skulle ändå alltid finnas kvar.

Ja, man känner igen det där, så trist, så överväldigande deprimerande.

Livets mening har upphört.

Bara en blick och allt man byggt upp rasar samman.

Tiden läker alla sår.

Ånej, inte det här. Aldrig, aldrig!

Men jag älskar dej ändå, och vill dig inget ont.

Ändå går dom inte i sjön. Inte så ofta i varje fall. Kanske finns den undermedvetna känslan av
att något ändå kommer att bli annorlunda och bättre en dag. Fast det är omöjligt att tro nu, nej det är för evigt slut.

Råkade titta in i eposten och fick ett roligt mejl från Dalom apropå polygripen:

- Du kanske inte vet vad man här kallar polygrip?

  

Det här ett av många, där maskinen stannat mitt i.

Allt jag skrivit förlorat.

Är helt utom kontroll.

Det är frustrerande.

Bara att börja om, men nu med den latenta oron över när det ska hända nästa gång. Det är väl sånt som skapar stress, hjärtinfarkt, stroke, migränanfall, mjäll, om det nu finns några samband överhuvudtaget.

Tankarna flödar, det är bara att skriva.

Man oroar sig och gör sig löjlig över att andra oroar sig.

Inte vet man mycket, men ibland skyhögt mer än andra, ibland vet man ingenting.

Nu hade jag kommit in på det här med manualer.

Jag sparar dom, men har alldeles för många som är inaktuella. Dom är ändå i sig minnen. Några använde jag länge, det var bra köp, andra gick sönder, och är för länge sedan slängda.

Men ibland behövs dom.

Barnen vet bäst. Barnen vet att man inte läser manualer, barnen chansar, gissar, klickar på, och är datagenier.

Med lätthet kan dom få ett helt datasystem att haka upp sig så att det aldrig mer går att använda. Bara att köpa nytt. Enkelt.

Men det är en balansgång som så mycket annat.

I många manualer står det massor av vettig information, som det bara inte går att gissa sig till, men framförallt massor med saker som man aldrig kommer att använda, därför att man inte visste att resursen fanns.

Nu var det de fjärrstyrda hörlurarna, många gånger helt suveräna. Mycket praktiskt att kunna röra sig utan sladdar.

Om dom fungerar, ja.

Det är mycket som ska klaffa, kanalerna rätt inställda, batterierna laddade, on eller offknappar rätt ställda.

 
Men vad  betyder det om charginglampan blinkar...

Manualen är på 20 språk, bara det. Så otroligt mycket onödigt papper i distributionen.

Var ska man ha dom, bruksanvisningarna?

I en särskild mapp, i bokstavsordning? I inköpsdatumordning? Efter kategori?

Nej kategorier är dåligt, ibland gör det saken omöjlig, man vet ordet, men kan inte i hastgheten lista sig till under vilken kategori jag nu har stoppad dom...

I anslutning till objektet själv? Om dammsugarmanualen borde ligga under locket på dammsugarens tillbehörsutrymme, men inte ligger där, när man behöver den? Man kanske vill slå upp hur man kom åt att öppna just locket till tillbehören?

Framför allt bry sig så lite som möjligt, det säger sig själv, att man skulle kunna ägna hur mycket tid som helst åt manualorganisationshantering. Förr i tiden hade man väl folk avdelat åt varenda möjlig åtgärd, det har man inte nu.

Ja, jag älskar långa ord. I Finskan finns det jättelånga ord, och det tycks inte bekymra någon. I Sverige har någon språkvårdande myndighet fått för sig att långa ord förminskar läsförståelsen. TRAMS!!! Varför ska just TRAMSARNA få så mycket onödig makt? Ja, det kan man ju fråga sig.

Vi är mitt inne i kampen för tillvaron och slåss mot oss själva, eller helst inte slåss mot någon. Vi vill alla älska alla och inte ha några ovänner eller veta om några som lider, vi vill vapenvägra men inser att det är omöjligt.

I dagens kamp blir vi blinda för vad det verkligen gäller, vi saknar logiska fiender, men har fördelen framför alla tidigare evolutionära element att vi har begåvats med tidsuppfattning, det är vi först med, det är vi ensamma om, det är vi dessutom helt ensamma om i hela universum, hur mycket vi än längtar och trängtar och hoppas och tror.

Tänker på lilla N som har födelsedag den här veckan enligt ett meddelande från Fejan. Jag funderar på att skicka en hälsning. Det är verkligen en människa som har betytt väldigt mycket för mig under många år, ja sen han föddes faktiskt. Dotter till en av mina spelkompisar.

Nu var det så här, att, vad jag förmodar är laddningslampan på de trådlösa lurarna, hade börjat blinka. Ett rent hysteriskt blinkande utan begriplig anledning. Det var rent av störande, och jag ville naturligtvis veta vad det berodde på. Alltså finna manualen. Den fanns inte, så jag beslöt lägga det till handlingarna med baktanken, att om manualen dök upp, skulle jag passa på och kolla.

I dag dök den upp, jasså var det här den låg, dags att kolla,  tja, kanske inte helt ologiskt. Jag bläddrade.

Som sagt var, tjugo språk, även Svenska, men där stod bara en löjligt torftig kommentar, ska vi kalla det felsökningsschema, är batterierna laddade osv. Ingenting om vad en blinkande lampa betyder. Så var det med det.

Jaha, nu har jag vräkt ur mig några rader onödig text igen, fast det var minst tjugo sidor jag hade bort skriva, det får bli andra småuppsatser.

Jag är orolig och ledsen och känner min otillräcklighet, nära ångest över hur fan jag ska hinna med när det ena efter det andra går sönder eller försvinner bakom ryggen på mig.

Ensamheten ökar, löjliga egoistiska tankar över hur ful man är, och skrattar rått åt andras liknande tankar, de flesta som oroar sig på bloggen är ju vackra i sin ungdom, och gör sig enbart löjliga.

Ibland inser man det svåra då framtiden för dem synes mörk eller i varje fall sannolikt svår. Kanske ska man tycka synd om dom då, men vad hjälper det?

Sorg & elände, men sista ordet kan inte vara sagt.

Det är så fel, så mycket.

Märker ni inget?

Verkligen?

Psykopater är inte nödvändigtvis så farliga som beteckningen antyder, faran kan ligga på ett annat plan, och de är mästare i att till hundra procent motívera sina ogärningar, så att dessa framstår som fullkomligt logiska, tillåtna, legala och till och med enda rätta alternativen.

Se bara på den berömda Breivik, där man dock länge kommer att diskutera sjukdomsbilden, eller vad det är.

Personligen känner jag märkligt nog en psykopat, hans gärningar ligger i ett helt annat plan, och jag har sällan känt någon störra fara i tillvaron trots åtskilliga egendomliga utspel, som jag borde ha tolkat annorledes och med större aktsamhet, trots att mängder av indikationer fanns på logiskt-irrationellt beteende.

Jag borde ha anat sjukdomsbilden långt tidigare, det var först i samband med Annas bok jag fick tankegångar i rätt riktning. Gemensamt för dem är deras oförmåga att skilja på rätt och fel, vilket rättfärdigar att man aldrig kan tycka synd om dem.

Apropås plan, jag såg uppe hos kompisen ett TV-program om orsaken till stora flygkollisioner, där man om och om och om igen tjatade om att maskinerna befann sig i olika sektorer. Vet inte dessa taffliga individer vad en sektor är? Det tillhör väl ändå det mest elementära i skolundervisningen? Dom menade förstås olika plan i luftrummet, möjligen skulle man kunna använda ordet skikt. Men inte sektorer, det är sannerligen något helt annat.

Studio 1 ligger i en enda röra efter genomgång av bussar och kopplingsmöjligheter, det kommer att ta sin tid, men det kommer att lösa sig även om Karin Ehlers en gång i sina trevliga små Keismer menade, att det enda som löser sig är en buljongtärning. Hur blev det förresten med den begåvningen senare?  

Tja, det vet jag just nu inte, han lever väl sitt rättskaffens liv någonstans i Sverige med make, barn och hund, men det du gav mig kommer jag aldrig att glömma. Aldrig någonsin! Karin, du vet inte vilka varma känslor jag hyste för dej i många år!

Så var det Pyttsi Flodquist, som jag äntligen kommit på var europamästarinna i bridge är 1993, rätta mig om jag har fel. Min syster blev förstås nyfiken, eftersom ett av hans stora intressen är just bridge.

Så måste jag tacka Arne för hans trevliga vykort med Johan Olof Wallin, som  inkom redan måndagen den 12 dennes. Det var i samband med de försvunna vykorten från Sydafrika. Nu fick jag ett från Stora Tuna och Torsång i stället, med frimärke som dock av det slappa svenska degenererade postverket inte ens var stämplat.

En duktig man, men troligen obekant för alltför många. Jajaja, vi får se hur det går.

Jag lyckades hitta en rimligt liten (0,38 liter) burk vattenbaserad svart lackfärg på Flügger på Torsgatan 66 i Stockholm, en söt liten negerflicka med tindrande ögon önskade trevlig helg så här på lördagen.

Tack Flügger, jag rekommenderar er varmt!

Nu gäller det att hålla locket helt torrt och skíljt från innehållet, och se till att burken står plant och ifred, så länge som man vill kunna använda den.

Färgen är för övrigt fantastisk. Den torkar snabbt, blir stenhård och går inte att lösa upp med några medel.

Jag använder den till att bättra några svarta möbelobjekt. Men så länge den rinner, går den lätt att tvätta i vatten, inga problem med penslarna om man gör rent dem på stört.

Den förra burken hade jag lyckats lämna plant och rent men, visade det sig, med en minimal glipa mella lock och burk. Så hela innehållet hade stelnat till, ja vaddå, något stenhårt, svart, blankt och  oformligt.

Jag såg i något program hur en skicklig analytiker redovisade omdömen om Pippi Långstump, med ledning av några av hennes irrationella beteenden. Sinnesjukdom eller psykopati, javisst, men uteslöt inte inslag av narkotisk påverkan. Stort skratt när sanningen avslöjades.

Nä, nu ska jag koppla ihop saker. Om jag orkar.

Jag försöker, men det är svårt.

Tog idag ut en hamburgare och ett hamburgerbröd ur frysen.

Tinade och värmde.

Hade på lite ketchup, lite senap, lite remouladsås.

Andra har det värre, det är min stora tröst.

Kollade TV-programmet på datorn.

INGENTING alls i kväll. INGENTING.

I ettan Skavlan med tristaste gäster, nej idag går jag inte upp till kompisen.

Har kommit på ett sätt att öppna de nya mjölkförpackningarna:

Det gäller alltså att ha bra verktyg. Stora polygripen!

Dom gamla kunde man i varje fall KLIPPA upp om det var svårt att riva.

Men OK, dom nya går ofta att öppna för hand utan problem, men inte alltid.

För en gångs skull kan man alltså med säkerhet konstatera att det var bättre förr!

Framtiden är AIK - Skellefteå, på måndag tror jag!

Samt Neda dessförinnan, ska gnälla på hennes löjligt höga priser.

Människan det sista utskottet på evolutionens radda. Vad skulle nästa bli?

Ett arbetsnamn borde väl vara övermänniskan, man kan ju inte prata om nslkdjfsden för något som följer på människan i denna långa kedja.

Men någon övermänniska har vi ännu inte sett till.

Eller har vi?

Det råder ju en stor ångest och desperation därute numera, människan, dvs vi, har ju kommit på att läget är lite kritiskt, man försöker skylla på krig och elände, men det är nog snarare krigshatarna som ligger illa till. Vi vill eliminera lidandet, eller rättare sag närlidandet, vi vill inte se det, vi skyr det och söker tröst i att slösa pengar åt världens barn. Så urbota tveksamt, det ändå är!

Men bilder på små barn som får armarna avslitna i bilolyckor sållar vi bort, nej krig och elände vill vi se som orsaken till det hemska.

Desperados som skjuter små barn gillar vi skarpt, det går runt och tar in massor av pengar till nyhetskassorna.

Har människan blivit dum i skuggan av de avskyvärda vindkraftverken?

Vad som är synd om, vill vi inte diskutera.

Titta, är det inte en borderterrier?

Hittade jag i en blogg hos samma som min bloggvärd! Han har hittat nåt i en fallen tall, så skojigt så skojigt.

Voff! Grrrr!

Kanske en stackars larv som snart ser sitt liv komma till ände.

kraschpo seruvskij! Tjoppa doj!

Jag har beslutat mig för att gå till Neda, ringde henne på mobilen, han är ju alltid glad och trevlig, men åt helvete för dyr.

Det säger alla jag har pratat med. Alla.

Han borde ta 270, men har mage att ta 300, men som sagt var fanskapet är duktig,  han är van att klippa mej och gör det bra, så han ska få chansen igen. På måndag.

Han är ju söt och glad och klär ovanligt bra i korta kjolar.

Till dess måste jag alltså spara, och spara mycket.

Jag började med Birkahallen, stans dyraste ICA. Jag känner olust inför besök där, men den butiken ligger ju närmast.

Jag har nu helt slutat med det förhatliga ICA sankt Eriksplan, trots Lilla Indian och Den Vackraste.

Jag la ärterna i blöt i går kväll, men saknade löken, så jag var ju tvungen att skaffa en:

Kvinnan i kassa 01, säljaren 355, är samma som jobbat där i många år. Han har lärt sig att vara restriktiv i konversationen, men är alltid glad och artig.

Han har en dotter som jobbade i butiken i många år. Han hette Anna, och var den typen som alltid utan undantag måste se sur ut, när han kom i närheten av mig.

Han slutade för säkert tio år sedan efter en kort period med sagolik uppstajling följd av graviditet, en gång lyckligt uppvisande av krullhårigt barn och sedan försvinnande.

Nu investerade jag således en hel krona i gul lök tilll dagens ärtsoppa, gudamaten.

Jag hoppas att detta blir dagens enda köp, jag har Slottssenap, timjan, mejram och mjölk, men inser att jag nog måste ner och köpa ett kollegieblock av god kvalité. Tyvärr.

Men måndag hos Neda alltså.

Det är samma dag som AIK möter Skellefteå i semifinalspel, det ska verkligen bli spännande, något att se fram emot. Verkligen.

En fråga i ämnet Analys i flera variabler på KTH:
 

Och svaret:
 

Mänskligheten har börjat tappa egeninsikt i sitt evolutionära sammanhang.

Det är obehagligt, störande och väldigt farligt.

Det kommer inte att lösa sig av sig själv.

Alldeles för tidigt.

Ja, det är för tidigt att hålla  på. Hållit på sen sex.

Borde ha sovit mer, men har den där stela obehagliga trötthetskänslan som hindrar allting.

Har dock fått Vokodaren att fungera:
 

Ett audioljud kan få melodi genom en midistyrning!

Nu gäller det att tänka ut applikationer.

"Kaffet smakar gott idag", hur ska man bäst tonsätta den lilla ramsan?

Tills vidare början på gitarrsolot jag skrev till ALFA10, det ringer inom mej hela tiden och är tillräckligt suggestivt för att kunna levereras.

Nej usch, är trött, sömnig; otrevligt, obehagligt; lyckokänslan långt borta.

Utvecklingen i världen och Sverige i synnerhet är beklämmande.

Jag får väl lov att städa, antar jag.