Hur är de människor beskaffade som ständigt gör sig skyldiga till kriminella handlingar genom att tillgripa olovliga objekt i sin tillvaro, må vara att dessa objekt understundom kan vara alltför frestande lättillgängliga?

Jag upplever djupt obehag, har aldrig lyckats eller ens åstundat att passera gränsen, vare sig det gäller varor i en butik eller andras emotionella ägodelar.

Jag förstår det helt enkelt inte.

Desto sorgligare upplever man det kränkande momentet av andras hänsynslösa beteende.

Det är så man häpnar, och undrar hur det är fatt.

Till denna genre måste jag räkna även brist på empati, men också underlåtenhet. Se även sista raden i den här uppsatsen.

Frågan är vad som är värst. Tacksam för kommentarer.

Jag måste gå och klippa mig. Mitt oordnade hårsvall har växt över alla breddar, men jag har inte råd ens till den billigaste rabattklippning.

Jag måste, borde, fara till IKEA och inhandla några småsaker som har upphört att fungera i hushållet.

Samtidigt kanske jag kunde inköpa en påse djupfrysta köttbullar, jag tror det är prisvärt, ja, jag vet att det är det.

Men jag har inte råd.

Denna månad är rekord i indragningar och åtdragen svångrem.

Jag har försökt att begränsa mig till inköp endast av sådant som räcker länge, och som kan anses vara maximerat prisvärt. I frysen finns några hamburgare, några kycklingben, några vittbrödbitar, i kylskåpet en bit parmesan att riva till lådorna.

Men de små resurserna krymper ändå.

I min förtvivlan städar jag. Just nyss diskat och gjort lite rent i kokvrån, men oerhör mycket återstår.

Det är det här med silkesmaskandet.

Man kryper fram bit för bit för bit för bit, sorterar, kastar, fördelar och registrerar.

Jag vågar knappt ens gå in och titta på mitt enda banksaldo. Den lilla återstående summan ska nu räcka i tretton dagar, det är rent löjligt att man i detta samhälle ska behöva begränsa sin totalkonsumtion till under femtio kronor per dag.

Hoppet står till någon fjärran efterlängtad inkomst, och nittio procent av min tid går åt till att bygga upp realiserbara resurser. Inkomst alltså.

I detta tillkommer en brist på förtröstan blandad med ett grumligt hopp, som virvlar omkring i en gröt av saknat självförtroende och ibland ren somatisk smärta. Migrän, klåda, blodprovtagning, värk, blodtappning, yrsel och trötthet. Det händer rätt ofta att jag slår i dörrposterna när jag vinglar till, det är löjligt,men lik förbannat gör det ont.

Att man inte ger upp?

Men just nu. Har diskat och gjort rent, en del åtminstone, hyser planer på att analysera möjligheterna till hårklippning och IKEA. Jag har gått med i IKEA family, och vet att jag blir bjuden på kaffe, om jag klarar att ta mig dit. En ännu oprövad resurs.

En möjlighet långt nere i det första trappsteget är ju att resa med IKEA gratistransporter i stället för tunnelbana och buss.

Jag har gjort det förut, men det sände inga bra vibrationer till Kamprad. Nästan alltid fullsatt, trots sjukdom måste man stå, och till råga på allt helvete bli överskvalad av en aldrig sinande, hysteriskt hurtig ström av reklam.

Ja, man får verkligen väga fördelar mot nackdelar.

Jag har sparat in på SL-kort denna månad. Tvingas köpa remsorna och visera, stämpla, stå i kö.

I stället sitter man här och bloggar. Det kostar inte mycket, så länge datamaskinen startar.

Spes est ultimum rerum adversarum solacium. Den ramsan sitter kvar sedan första terminens latinstudier i gymnasiet. Tack för dem!

Och varför kommer inte snön? Väderlekstjänsten ljuger.

Ja, lögnen hör väl också till det kriminella snatteriet.    

Hej igen, vad vill jag? Pyss!

Hur är de människor beskaffade som ständigt gör sig skyldiga till kriminella handlingar genom att tillgripa olovliga objekt i sin tillvaro, må vara att dessa objekt understundom kan vara alltför frestande lättillgängliga?

Jag upplever djupt obehag, har aldrig lyckats eller ens åstundat att passera gränsen, vare sig det gäller varor i en butik eller andras emotionella ägodelar.

Jag förstår det helt enkelt inte.

Desto sorgligare upplever man det kränkande momentet av andras hänsynslösa beteende.

Det är så man häpnar, och undrar hur det är fatt.

Till denna genre måste jag räkna även brist på empati, men också underlåtenhet. Se även sista raden i den här uppsatsen.

Frågan är vad som är värst. Tacksam för kommentarer.

Jag måste gå och klippa mig. Mitt oordnade hårsvall har växt över alla breddar, men jag har inte råd ens till den billigaste rabattklippning.

Jag måste, borde, fara till IKEA och inhandla några småsaker som har upphört att fungera i hushållet.

Samtidigt kanske jag kunde inköpa en påse djufrysta köttbullar, jag tror det är prisvärt, ja, jag vet att det är det.

Men jag har inte råd.

Denna månad är rekord i indragningar och åtdragen svångrem.

Jag har försökt att begränsa mig till inköp endast av sådant som räcker länge, och som kan anses vara maximerat prisvärt. I frysen finns några hamburgare, några kycklingben, några vittbrödbitar, i kylskåpet en bit parmesan att riva till lådorna.

Men de små resurserna krymper ändå.

I min förtvivlan städar jag. Just nyss diskat och gjort lite rent i kokvrån, men oerhör mycket återstår.

Det är det här med silkesmaskandet.

Man kryper fram bit för bit för bit för bit, sorterar, kastar, fördelar och registrerar.

Jag vågar knappt ens gå i och titta på mitt enda banksaldo. Den lilla återstående summan ska nu räcka i tretton dagar, det är rent löjligt att man i detta samhälle ska behöva begränsa sin totalkonsumtion till under femtio kronor per dag.

Hoppet står till någon fjärran efterlängtad inkomst, och nittio procent av min tid går åt till att bygga upp realiserbara resurser. Inkomst alltså.

I detta tillkommer en brist på förtröstan blandad med ett grumligt hopp, som virvlar omkring i en gröt av saknat självförtroende och ibland ren somatisk smärta. Migrän, klåda, blodprovtagning, värk, blodtappning, yrsel och trötthet. Det händer rätt ofta att jag slår i dörrposterna när jag vinglar till, det är löjligt,men lik förbannat går det ont.

Att man inte ger upp?

Men just nu. Har diskat och gjort rent, en del åtminstone, hyser planer på att analysera möjligheterna till hårklippning och IKEA. Jag har gått med i IKEA family, och vet att jag blir bjuden på kaffe, om jag klarar att ta mig dit. En ännu oprövad resurs.

En möjlighet långt nere i det första trappsteget är ju att resa med IKEA gratistransporter i stället för tunnelbana och buss.

Jag har gjort det förut, men det sände inga bra vibrationer till Kamprad. Nästan alltid fullsatt, trots sjukdom måste man stå, och till råga på allt helvete bli överskvalad av en aldrig sinande, hysteriskt hurtig ström av reklam.

Ja, man får verkligen väga fördelar mot nackdelar.

Jag har sparat in på SL-kort denna månad. Tvingas köpa remsorna och visera, stämpla, stå i kö.

I stället sitter man här och bloggar. Det kostar inte mycket, så länge datamaskinen startar.

Spes est ultimum rerum adversarum solacium. Den remsan sitter kvar sedan första terminens latinstudier i gymnasiet. Tack för dem!

Och varför kommer inte snön? Väderlekstjänsten ljuger.

Ja, lögnen hör väl också till det kriminella snatteriet.    

Vad kom först, hönan eller ägget?

Vet man bara vilken höna och vilket ägg är saken klar, frågan är alltså felställd helt enkelt. Så var det med det.

My name is Bond, Graham Bond

Så har man gråtit sig igenom Svansjön på Operan igen. Det är så otroligt fantastiskt med denna totalshow, som inte går att komma ens i närheten av på film eller TV.

Vi satt på övre tredje raden och hörde, alltså till och med jag i mitt j-a sus, hörde varenda svagaste ton däruppe och såg varenda lilla rörelse och varenda lilla detalj på scenen utan kikare, men löjligt nog, så här efteråt när man just har upplevt det, hyste jag små dubier och en liten oro över att det skulle vara för jobbigt, vilket det alltså på intet sätt var.

Hemifrån kvart över sex, hemma klockan 23, tack för denna underbara upplevelse, en födelsedagspresent från en älskad dotter.

Men jag, vad hände mej i min falska grundtrygghet i allt kollande vid avresan, nycklar, näsduk, mobil etc, jo jag kom fram till konserthuset i den djupaste trygghet och glädje över att vara i så god tid, att man nu skulle kunna gå runt och mingla litet, och se alla vackra människor som sökt sig till denna suveräna festlighet?

Jo, där var mörkt, tyst och kallt. HELVETE, det var ju OPERAN jag skulle till, hur kommer man dit, vad gör man, tunnelbanan en hållplats till, kom jag  på efter en stund, fyra minuter till nästa tåg, var stiga av, jaja jo i slutet, gå på perrongen, kom så tåget, av vid Sergels torg, sneddade över plattan in i Gallerian, där i andra ändan kunde man visst komma ut till Kungsträdgårdens östra tunnelbanenedgång, sorg och förtvivlan äver denna löjliga tabbe, varför, kanske för att jag nästan alltid åker till konserthuset, fanns ingen utgång, stressigt, hög puls, bara en stor mörk restaurang med en stor kristallkrona i entrén , på sidan fann jag efter några dyra sekunder en rulltrappa ner, trasig förstås, jobbigt mitt i en skock tjattrande utlänningar, därnere utgång, drog ner mot Slottet, Operan i sikte, åtta minuter kvar, vi skulle ha träffats senast 18:45, flera undrande SMS, puh, jobbig promenad, välkommen hej, vi hinner jättebra, det är OK, alla glada! Puss o kram. Fanns hiss upp till tredje raden, nu var det tjockt med folk, in i dörren, fann platserna, man får sitta med benen åt sidan, långt avstånd är det inte mellan raderna, det är därför man alltid längtar efter de ljuva logerna på första raden, som jag dock fått njuta av några gånger.

Men upplevelsen är enorm. Ska man tycka synd om dem som inte får gå på sånt här?

Man skäms å dessa vägnar, vars kultur begränsas av tramsiga skutt och meningslösa melodier i TV under en schlagerfestival.

Vad kommer det sig att man sitter där i mörkret och gråter? Är det upplevelsens storhet mixad med förgänglighetens sorgliga spöke i den relativa rörelsens magi? Alltså nostalgin och vemodet i tidens flykt?

Det är inga problem med att applådera, om och om igen i öppen ridå för alla pas de deux, pas de trois, pas de quatre (de fyra småsvanarnas dans i andra akten, som jag själv har arrat en gång), och även de vackra ensemblerna, mera tårar, ingen obehaglig känsla.

Denna känsla sitter i länge, länge, när blir det nästa gång, hur länge sedan var det senast?

Det var en tid när man hade försänkningar och fick fribijetter, några år kände vi hovkapellmästaren, en underbar man som hade kultur och generositet, och vars dotter länge senare i många år jobbade som inspicient på Operan.

Vi fick de bästa platser på den ena föreställningen efter den andra, ibland satt vi längst fram på parketten, och kunde sitta och titta rakt ner på musikanterna i orkesterdiket och dirigenten på bara någon meters avstånd.

Nu hette han alltså Graham Bond. En glad och trevlig engelsman, utbildad vid Royal College of Music London (piano, trombon, cello och dirigering). Accademia Chigiana, Siena för Peter Maag. Född i Storbritannien.

Graham Bond är för närvarande 1:e gästdirigent för balett på Operan i Stockholm.

Vilken snubbe!

Jag tackar för att jag i så tidiga år fick komma i kontakt med detta underbara, visst tittar jag på musikprogrammen i TV, men det är ingenting emot verkligheten, så bara är det, stackars, stackars...

Såg ni förresten det sagolikt ärtiga programmet med de söta systrarna Elfbjörg och Ragnhild Hemsing om Ole Bull? Vilka brudar!

Hade tvättstugan i morse, och hann till och med att leta rätt på texten till Västmanlandssången, vi ska nog finna melodin också vad det lider.

Så duttig, så duttig.

Lånade på SSB Kungsholmen.

Bok från ICA bokförlag 2008

av professorn i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet Charlotte Erlanson-Albertsson och alkoholterapeut Anna Wingren också mest verksam i lund.

Klart spännande, men som vanligt saknar jag ett index, det kunde dom väl ha kostat på sig.

Inte minst därför att ett antal viktiga kemiska substanser och substansgrupper beskrivs, som man kanske snabbt vill återfinna, såsom opiater, serotonin, dopamin och acetylkolin.

Så kastar jag mig över sidantalet, en relativt liten bok c:a 115 sidor.

Så Innehåll.

Där ser man ett antal rubriker som för en helt oskolad användare snarast verkar tämligen lika varandra

Referenserna, som sig bör med en professor inblandad, är omfattande i korrekt, vedertagen vetenskaplig form och avslutas dessutom med några aktuella webbadresser om olika beroendeformer Alkohol, Narkotika, socker, sex- och spelberoende. Men texten under adressen om sexberoende är väldigt religionapterad av någon anledning, för att bli av med sitt sexberoende ska man vara i jämvikt med Gud, vilket förstås inte är bokförfattarnas fel.

Man får gissa sig till vem som har skrivit vad, det framgår inte enkelt av kapitelrubrikerna, undantag är Annas berättelse som är en av de saker man först läser, trevligt skriven och medryckande ur det verkliga livet.

Boken är klart intressant, och kommer säkert att användas som kurslitteratur inom vissa tillämpliga ämnesområden.

Ja, det här var ingen recension i vanlig mening, incitamentet till att leta upp skriften var av alldeles ovanligt och privat slag. Det är alltid kul att stöta på oväntade sammanhang i livet.

Nu ska jag laga en liten purjolåda med parmigiano reggiano som det heter nuförtiden.

När hände det?

Länge, länge under många år sa man Parmesan helt enkelt, men det var väl inte tillräckligt utländskt förstås.

Samma tönt som med kaffe latte som är så dumt att man skäms. Latte är mjölk på italienska, sic!

Fast i ärlighetens namn kan man konstatera, att ordet Parmesan inte är utrotat från den här förpackningen.

Sedan blir det Operan och Svansjön, underbart, hoppas man får räkna fouttéer!

Är det någon som observerat det ovanligt barnsliga och andefattiga programmet om robotar och riktiga människor?

Samma gamla koncept sedan någon kom på tanken redan på 1930-talet.

Man ser det i ögonen - aha detta är en robot, även han har blivit omvandlad, robotarna tar över, ohyggligt.

Men verkligheten finns ju alltid - defateismen - tron eller otron, vad lite man vet, det finns mer än man tror och så vidare.

Under kalla krigets dagar var förmodligen en majoritet av Sveriges befolkning övertygade om att det inte var någon idé. Hemligheter lönar sig inte, dom vet allt dom behöver veta etc.

Trots att vi med facit många gånger om vet att det inte stämmer.

Det handlar om samma gamla tidsuppfattning eller brist därpå.

Nu har vi skrotat hela försvaret, tacka fan för att dom kommer och tar över!

Och det finns alltid någon som har sett något som inte finns. Sagor och troll, vättar, oknytt, tomtar och i värsta fall häxor. Datamaskiner. I-fåner.

Ett rungande HE!

Så trött efter Wasaloppet, så ledsen och orolig. Heja Ranelid!

Vad händer?

Jag känner ännu den obehagliga skärpan från de syrliga Clementinerna. HE!

Lycka till!

Ja , detta är ju nåt.

Så  här på morgonen orkade jag mig ändå upp en stund till kompisen för att kolla inledningen av dagens ENORMA Wasalopp.

Och drabbas av en verklig obehaglighet.

I TV 1 är det i stället för Wasan ett av de mer odrägliga och meningslösa TV-program som existerar.

Jag tror det heter Antikrundan.

Det handlar om människor som får gamla saker besiktigade, eftersom de tydligen inte själva kan avgöra vad de tycker om, och troligen känner ett pirr av att kanske disponera något som är värt pengar.

Människor är sig lika.

Ett antal besserwisserstukade experter ger utlåtanden som ska låta vederhäftiga, men som jag inte tror på för fem öre.

Ibland har de visserligen uppenbarligen tjyvläst in sig på bokliga kunskaper, och ibland stöter de ju onekligen på vissa obestridliga fakta, som man inte kommer runt. Men hur så då?

Så ska de komma med ett omdöme om objektets status, är det till exempel amatörmässigt lagat, eller har det under trycket av någon moderörelse rent av vandaliserats till oigenkänlighet? Typexempel är ju gamla föremål som rent kemiskt har frätts sönder i avsikter av rengöring och jag vet inte vad.

Nog om detta, hur kan någon vara intresserad, när verkligheten ju är fylld av fakta från litteratur och historia, mer faschinerande än någon dikt eller profit?

Usch.    

Just nu är det många tusen som sover oroligt eller inte alls, i drömmen eller i befintligheten upptagna av dagens stora betydelse.

Ja, det ÄR onekligen en grej.   

Bevakningen är ju enorm.

Flygmaskiner, helikoptrar, snöscootrar, TV-reportrar, kontrollrum,TV, korvsmörgåsar, blåbärssoppa och studios.

För min del är det nog ändå blåbärssopporna, den trolska naturen i Dalarna, och namnen..

Jag var med en gång, men inte på skidor utan på trumpet. Det var en gång när studentkårens i Stockholm ordförande Nils Hermansson skulle åka, och jag med Bosse Erlander piffade upp hasandet med diverse trumpetsignaler här och var. Vi hade en spelning med Kårsdraget i Uppsala och åkte bil därifrån på natten till Sälen. Att man orkade. Det året var imponerande rekord i deltagarantal: ettusenfemhundra åkare! Idag är det tio gånger fler, tror jag. Att dom klarar organisationen!

Sedan låg vi över i en liten fäbod vid Siljan som hette Pickbo, eldade i stora, öppna spisen, men det var tillräckligt kallt ändå.

Gaget skulle varit någon liten fest på Kåren, men därav blev intet, liksom föga av feedback, men minnet går aldrig ur, och det är gott nog.

Äter nu sura, hårda Clementiner med kärnor. Trodde inte det fanns, men på ICA Sankt Eriksplan fanns det i varje fall.

Antingen

Gå o handla, kyckling, mjölk, citron, ris, peppar, lager, salt, hönsbuljongtärning

koka kycklingen i vatten med buljongtärning.

ta fram lager, vitpeppar, kryddpeppar och salt och lägg i grytan.

Fräs en stor klick smör med en stor matsked vetemjöl.

Tillsätt två teskedar currypulver.

koka kycklingen i 40 minuter.

Sila av buljongen.

Tillsätt buljongen till såsen under lätt vispning

Skär upp en bit av citronen, stick i några tag med en gaffel och kläm ner en matsked citronsaft i såsen.

Koka upp en dryg halvliter vatten och tillsätt en tesked salt

Mät upp en deciliter ris och kasta i det kokande vattnet.

Smaka av såsen med en matsked vispgrädde.

Skär kycklingen i bitar, lägg bitarna i såsen och koka upp.

Tag upp några korn ris med en gaffel och kläm kornen mellan tumme och pekfinger.

När riset är lagom mjukt, sila bort vattnet och lägg riset snyggt på en tallrik.

Tillsätt några bitar kyckling med sås.

Häll upp ett stort glas mjölk och bär in i Varum.

Eller

Fröken, en höns med ris o curry, tack!