Jag undrar faktiskt...

Jag tvivlar...

Har det hänt något?

Total, sömnig tomhet.

Lever jag?

Jag är osäker...

Jag orkar, jag hinner inte göra allt jag måste, dvs det jag själv har bestämt att jag måste.

Jag skapar, men kan inte hålla på hela tiden.

Jag har kommit en god bit in på ALFA, som verket idag blivit döpt till, ett arbetsnamn, inte för att det är det första, tvärtom, jag har redan skapat åtskilligt, och en del inte utan inkomster dessutom, nej, för att jag efter en kortare paus sansat mig en smula och kommit till en viss insikt om överblickarnas betydelse. Kompositionen kom för övrigt till under några timmar i höstas, ja, att skapa en sång går fort, det är efterarbetena som tar sådan tid.

Totalvyns betydenhet är jag säkert inte den första som har insett, nej, den erfarenheten är förborgad, varken för mig eller någon annan, det är bara det att man emellanåt måste samla ihop spillrorna, när röran hamnat i en förskingring som man helt enkelt måste åtgärda, dvs när entropin antagit oacceptabla värden.

Två särdeles negativa saker inträffade tyvärr igår.

Jag var nere på ICA Sankt Eriksplan för att köpa mina dagliga litrar mjölk, och finner då, att man ändrat det urgamla, trygga förpackningsformatet till en stor, klumpig låda med skruvlock. Det värsta problemet är att de gamla eleganta förpackningarna gick att enkelt komprimera ner till under trettio procent av förpackningsvolymen, medan dessa nya, om vilka man ínte fått höra den minsta varningssignal eller anmälan, upptar sin voymliter på ett klumpigt och stelt sätt. Det är förmodligen ingen som har tänkt på det, och jag för min del har ännu inte bestämt mej för vilken strategi jag ska välja.

Det andra var att jag ville köpa blodpudding, denna läckerhet som uppstekt i skivor med lingonsylt, inte så enkelt låter sig överskattas. Även här var problemet en ny, svåröppnad förpackning, som kanske har sina hygieniska och logistiska fördelar, men som ställd inför den oväntade situationen, fick mej skitsur.

Den gamla tidens blodpudding med läckra fettärningar och beprövad snaksättning är väl nu för evigt good-bye.

Ja, visst blir jag förbannad, men strängt taget kanske snarare ledsen. Det hela tyder på att jag har fel i mina stelnade uppfattningar och omgivningen tvekar att komma i konflikt. Jag förstår dem, men kvävs långsamt av det allmer minskande utrymmet. Hur skall detta få sin förlösning?

Men jag menar ju bara väl, det är alltid längtan efter lyckokänslan, som väl ändå måste vara det mest positiva av allting man kan komma i beröring med?

Livet är en oavbruten kedja av utifrån angripande förändringar, vilka man bara kan se konturerna av om man jämför med forna situationers drömlika former.

Vad ska komma härnäst?

Konstigt nog fungerar min DAW, och insikten om den får ett nytillskott nästan varje dag.

Men jämför själva, alla ni därute:

För trettio år sedan visste de flesta knappast vad datorer var överhuvudtaget, nu ska småbarnen indoktrineras från början, små bäbisar ser olika glatt färgade ytor, och trycker på dem utan eftertanke, i tron att det är någon ikon som leder till något roligt, om så bara ett tokigt ljud.

Det finns dock äldre människor som har lärt sig anpassning, ett häpnadsväckande exempel är Runa Enochsson, en prästfru i Västerås, som född 1910, vid 84 års ålder skaffar dator och producerar en helt professionell memoirbok på 340 sidor. Fattar ni? Det är helt jävla fantastiskt. Man tror knappast det är sant, som man säger.
 

Jag blir också sur på mig själv när jag inte klara att skriva ett rent och begripligt språk utan att lägga in fetstil eller kursivering. Quo vadimus?

Jag sitter här som en Samuel Ödman och tvingas till den enda kontakten med yttervärlden som finns, hajaru?

Jag har dock min rörelseförmåga ohämmad, och det är inte utan att min oerhörda beundran för till exempel Lasse Wester med sina båda amputerade ben, är en inspirerande tillgång.

Men jag SKA klara det, snälla...

Sedan när våren kommer, ska jag ut i dungarna och lyssna till fåglarnas jubelkvitter.

 I dag har jag gjort den godaste kyckling med ris och curry jag kanske någonsin gjort.

Använde ingen buljongtärning utan bara buljongen som blev av fågeln i kort spad med

- Gul lök

- Vitpepperkorn

- Kryddpepparkorn

- Svartpepparkorn

- Salt

- Lagerblad

  
Konsistens och smak: Riset färdigkokt, mjukt, salt och torrt, såsen lagom tjock med delikat smak, fågelköttet i lagom sälta ocn helt färdigkokt
En del av tallriken här utan sås, så att man ska kunna bära den utan att  bli kladdig.
Såsen av fräst smör o mjöl, buljong, citron o grädde.

Jag gjorde rikligt med sås, så att det gott räckte till en ask till frysen också.

Har mejlat Maggo om han var hemma, men jag fick inget svar, det är jobbigt.

Även Ola mejlad, inget svar.

Barnen borta, ingen svarar på meil eller SMS, en ganska mardrömslik situation, då jag inte har något otalt med någon.

Därför känner jag mig vilsen och osäker.

Midsomer murder på TV, men det är som jag tror; jag har nog sett alla program. Nu var det sagan om den dyrbara klockan, Rolex heter han visst.

Så jag ids inte titta färdigt på det, kom just ner från kompisen, tack för att jag får låna hans TV och får ha nycklarna till hans lägenhet.

.

Blogga, det är detta?

Till vad nytta och glädje?

Min enda ambition är att kunna vara till nytta och glädje för mina medmänniskor, men vad är meningen med det, när alla medmänniskorna har försvunnit, verkar det?

AK är i England, vet inte var, men han har mejlkontakt lite då och då i varje fall.

Har fortsatt med de långa pentatoniska tonerna, men så är det med trumpetambis, det går så oändligt långsamt och kan inte forceras på något sätt.

Huvudsaken är att man inte ger upp i längden, spela tyst. Tyst och tänka på tonerna innan man sätter an dem, blunda och inte trycka.

Tänk om jag hade en whisky! Eller lite vin åtminstone!

Hittade breven från Sydafrika, dvs, ett brev hade lyckligt passerat negerfingrarna och till och med blivit stämplat, det var från år tvåtusen, alltså snart tolv år sedan, kanske innan negrerna grep makten och allt blev kaos. Så sorgligt.

Det andra hade liksom fem syskon kommit på avvägar, de var från Arne. Devastating...

I stället hittade jag brevet från Nizza som han hade glömt att lägga på, så han satte på ett svenskt frimärke och la på lådan i Dalarna. Vykortstexten handlade bara just om att han hittat brevet i kavajfickan när han kom hem.

Roligt! Arne har en torr sarkastisk humor som är tilltalande.

Nej, jag känner mig vilsen, ledsen och ganska angripen, eftersom jag absolut inte gjort något ont mot någon någonstans någonsin.

Kanske det är felet?

Är jag så snäll, så att jag verkar rentav dum, så att ingen vill veta av mej?

En enda glimt av glädje då Siri hade gillat en kommentar jag gjort, han hade klickat på ”gilla” i Fejan.

Nä, jag kommer ingenstans, jag lägger av. Trist.

        ASIO SPDIF DAW VST

Iris träffar två tjejer som såg lite yngre ut och man börjar konversera.

De små tjejerna visste ingenting, men gjorde ett försök med sin lillebror, vilket dock omedelbart kontrades ner.

Iris: -Hur gamla är ni? Jag är sex år.

(paus)

Iris: -Vet ni vad min mamma heter?

Tjej 1: -Näe.

Iris: -Hon heter Kajsa. Vet ni vad min pappa heter?

Tjej 1: -Näe.

Iris: -Han heter Robert.

Tjej 2: -Jaha. (Paus) Vad heter din lillebror?

(Paus)

Iris: -Jag har ingen lillebror. Men jag har två storasystrar som är tusen år.

(Storasystrarna är Aurora 23 och Mira 18.)

Fritt efter Krukisbloggen.

Kaffe med liten macka

Jobbigt, går upp och gör en kopp kaffe med frukostbröd och champignonost.

Frukostbrödet är gott, men har den märkliga egenheten att det obevekligen går av på mitten när det känner beröringen av smörkniven. Det är bara att acceptera, och här visas hur man gör en liten, men delikat macka till kaffet:

 
En liten mise en place med smör, avgådd frukostbrödbit och den grymma smörkniven.

  
Så jämnt som möjlig brett med smör.

Så en liten släng med champignonosten direkt  ur tuben:

  
Den senaste varianten av champignonosttub anas i bildens överdel. Denna läckra lilla smörgås doppas i det söta kaffet som har en och en halv sockerbit snabblösligt bitsocker och mycket mjölk.

Champignonost
Denna ost har liksom så mycket annat degraderat; fetthalten är nu nere i ynka sexton procent, vilket är långt under gränsen för vad en acceptabel ost, av vilket slag det än vara månde, borde hålla, något man kan lära sig ur den förnämliga gamla Norstedtsboken ”Om ost” från 1959,

där det tydligt redan på sidan 20 meddelas angående ostars fetthalt:

Gräddost minst 60% fett.

Helfet ost 45% fett i torrsubstansen

Halvfet ost 30%

Ostar med lägre fetthalter förekommer under normala förhållanden mycket sällan

Min lilla magra nattbit får väl duga ändå, tja, vad ska man göra?

Det mest tragiska är, att det är just smaken som fått stryka på foten.  Utan obehagliga emulsions-, stabiliserings-, färg- och konsistensgivare går de magra produkterna inte att tillverka, men massorna tror att det är vägen till den slanka linjen, en linje som i sig för de flesta bara är motbjudande, och definitivt inte kan angripas genom denna politikerkonstruerade väg med fettskrämsel.

Politiker ska inte lägga sig i privatliv, det visste redan Gröfaz, der Grösste Feldherr aller Zeiten som alltid, till och med in i det sista, var noga med att massorna inte skulle bli alltför lidande av krigsföretagen. Rustningsminister Speer hade ett jäkla jobb med att framhålla de kostsamma sparåtgärdenas äventyrande av krigsframgången.

Pensionärsorkestern Exdraget

Läste att Xdraget ska ha en slags konsert i dag i Gamla Ackis.

Jag kollade upp biljettpriserna och fick världens chock, parketten utsåld, parketten sida nästan likaså, möjligen kunde man boka biljett på läktarna.Bra med publik, men chocken gäller priset:

Alla platser betingar samma pris,  håll i er hårt – ett kvarts tusen kronor! Ja, det är sant! Tvåhundrafemtio kronor för en biljett, vare sig det är på parketten eller på lyssnarplats långt bak på läktaren.

Det är som Kårsdragets konserter, med den skillnaden att massorna hos dem naivt  indelas i studerande och arbetande. Pensionärer har inte i sammanhanget att göra. Den lille studenten må ha hört talas om sådana människor, men han har ingen som helst idé om hans ekonomiska omständigheter, utan utgår väl ifrån att de likvida medlen är obegränsade som hos alla arv- tanter eller onklar.

Den lilla studenten har hört om kamrater som fått arbeten och en något högre inkomst än under studietiden, varefter han tycker sig kunna våga ta ut ett högra belopp av sådana som arbetar.

Jag har på konsertlokalens webbsidor inte lyckats utröna vad lokalhyran ligger på, men antar den är rätt hög, eftersom Kårsdraget numera inte tycker sig ha råd att uppträda på detta Gamla Ackis grundat av gamle konung Oscar den andre.

Men den frestande reklamparollen är av kul reklambyråslag, en typisk Peter Kvantkonstruktion:

 ”Vår(k)offer(t)” – Exdragets vårkonsert med ständigt inaktuell musik på lagom låg nivå i kampen mot musikens pärlor.

Exdraget är en orkesterförening av spelberoende, äldre medlemmar ur klassiska studentblåsorkestern Kårsdraget.

Jag har varit med där själv, men blivit ytterligt illa behandlad, så jag nöjer mig med att numera betrakta verksamheten på avstånd. Dessutom kan jag väl räknas som pensionär, och sådana läskiga petrifikat som inte har obegränsade resurser, är knappast välkomna.

Aber, vänta bara! När jag får min första, stora hit, kan jag åtminstone skicka min betjänt att kolla det musikaliska läget.

God natt och sov gott, det här är skrivet i gränslandet!

Under den långa utvecklingshistorien har många, många platser ändrat karaktär och omdanats, byggts över, eller bara gått under i den allmänna utvecklingen.

Pålsjö ängar...   

Bara namnet, i en bilatlas över Sverige från 1925, har jag funnit en karta över Lund där faktiskt namnet Pålsjö finns med på sin riktiga plats. Hittar du den?

Sedan kom ett tegelbruk, men ängarna fanns kvar, tills man totalröjde och byggde tekniska högskolan.

Jag vet inte mycket om det (ännu), men begreppet Pålsjö ängar levde åtminstone i början på 1950-talet.

Jag har också en karta från år 1879 med de då viktigaste gatorna och förstås domkyrkan i centrum. Jag fann den faktiskt på SSB både i original och i faksimil, texten i fraktur, så fantastiskt vackert.

Boken  heter "LUND. Korta anteckningar om staden och dess omgivning" och är skriven av E.W Berling (Edward Wilhelm)

Här lite av texten som handlar om domkyrkan i Lund:

Och här är kartan från 1879, inte så gammal, men man ser verkligen hur staden har vuxit.

Jag har också tittat i Generalstabskartan från 1870, men där finns inte tillräckligt mycket detaljer för att Pålsju skulle vara utsatt med namn och byggnader.

För en person som har vuxit upp i denna underbara stad, vars namn stammar från vikingatiden (Honi soit qui mal y pense), då där fanns en offerlund som omslöt de tre högarna  prydda med Odens, Tors och Friggas bilder, måste det finnas åtskilligt att erinra sig i denna karta.

Men här finner man inte mitt Pålsjö, så jag söker vidare.

På Lantmäteriet finns kartor, men det är rätt knepigt att ringa in, när det gäller ett såpass välbebyggt område som en stad. Dock fann jag, och klippte ut en bit, ur den Häradsekonomiska kartan från 1910-15, alltid något.

För en person som var där på sin tid, borde det finnas ett och annat.

Pålsjö finns en bit NO om domkyrkan. 

När jag läste boken om LUND från 1878, noterade jag att man använder namn på museer och institutioner utan försvenskade bestämda former. Skönt! Låt oss återinföra det! Nu tycker jag att vi går på Rixmuseum.

Var vissa om att det kommer mer om detta högnostalgiskt intressanta ämne!

Tänk att Lunds domkyrka faktiskt kom till på 1000-talet!

Enkelt men mycket invecklat.

Jag sitter i skymningen och spelar långsamma pentatoniska skalor i klingande D-dur omväxlande med klingande E-dur och dessutom i några b-tonarter emellanåt.

 Målsättningen är att få tillbaka lite av tonen. För att bygga upp den vackra tonen måste man träna så att man hela tiden håller tonen flödande igång, och trycka munstycket så lite som möjligt mot läpparna, det är läpparna som ska arbete, inte trycket.

Sven undrade en gång om jag hade en särskild ton, men det hade jag faktiskt, det var många som kommenterade den tonen, och den fanns med redan från början, men jag vet inte riktigt varför, det bara blev så, tack för det.

Tonen är ju viktigare än man tror mången gång, det finns såklart en standardfin ton som väl nästan alla professionella trumpetare har, liksom förstås alla blåsare, ja alla som spelar någonting överhuvudtaget.

Jag minns en gång när jag skulle leda Kårsdraget i en repetition, där vi skulle försöka oss på lite improvisativt material, och var och en fick spela lite utan noter över något ackord. En av klarinettisterna fullkomligt lyste med sin professionella ton, det var en kille som varit verksam i symfoniorkestrar.

Det gäller att domptera läpparna, lyssna noga på sig själv om man kan, och inte vika en millimeter från den rätta vägen.

Det går inte på en dag, nej, det tar mycket lång tid, och inte minst som i mitt fall nu, när jag relativt sett har gjort ganska mycket uppehåll i spelandet under flera år.

Efter en stund var jag tvungen att olja ventilerna, jag märkte att tonen långsamt påverkades negativt, liksom att ventilarbetet nästan kärvade, ett typiskt tecken.

Ventilerna måste ju i sitt ventilhus vara helt och tätt omgivna av en tunn film av lågviskös olja av högsta kvalitet.

När man tar ut ventilerna drar man försiktigt rakt upp, droppar på oljan så att ett tunt oljeskikt fördelas över alla ytor. Sedan för man försiktigt in ventilen igen, och ser till att det lilla spåret hamnar på rätt ställe i ventilhusets motsvarande urfasning. Ser du spåret i den vita hårdplasten?

Nemas problemas, ventil ett klar, sedan ventil nummer två och slutligen den tredje ventilen, den som sitter längst bort från munstycket räknat.

Ventilerna rör sig tusentals gånger i sitt hus, och så småningom inträder förändringar, det är helt enkelt så att metallen i framför allt ventilerna slits, och med tiden bäddar för alltmer läckage.

Samtidigt med förslitningen märker man att ventilerna i vissa lägen börjar kärva. Det är intrikata och känsliga mekaniska objekt, som kräver stor kunskap och mikrometerprecision vid tillverkningen.

Ett billigare instrument fungerar utmärkt i början, men kan efter några års användning bli ganska så svårhanterligt.

Monelmetall

Så kom man då på att använda en av de hårdaste legeringar man känner, nämligen monelmetall. Den slits obetydligt, men är förstås å andra sidan mycket svårbearbetad, maskinerna som ska slipa och fasa i denna hårda metall måste ju vara om möjligt ännu hårdare, och blir därför oerhört dyrbara.

Monelmetallen består av 70% nickel och 30% koppar, och så fiffigt har naturen ordnat det, så att just ungefär denna fördelning finns i vissa malmer, ur vilka man således kan framställa den hårda metallen direkt genom rostning och reduktion. Metall i denna betydelse är alltså inte ett grundämne som vanliga metaller, utan just en legering.

Så hade jag smörjt mina ventiler, och skulle börja med mina pentatoniska skalor igen, men ljudet blev bara ett egendomligt gnyende, jaha, någon av ventilerna sitter fel.

Jag visste att jag inte hade råkat blanda ihop några ventiler, jag hade tagit ur, smort och satt tillbaka dem en och en, återstår möjligheten att någon ventil inte hamnat i rätt läge mellan klack och urfasning, alltså var en aning felroterad.

Kollade tredje ventilen, nej allt var OK, klacken rätt men samma gny, tog så den andra, allt var OK, men samma gnyende ljud, alltså låg felet i den första ventilen, som jag tog ur och noga granskade i starkt ljus, varvid jag observerade att klacken satt några millimeter roterad från urfasningen, alltså fick jag vrida rätt och montera.

Man får vara ytterst noga, så att de fina gängorna i ventilhuslocket passar exakt, när de passar rör de sig lätt och elegant, och man kan helt korrekt fixera ventilen i sitt hus,

Provade igen, OK, ljudet passerade utan anmärkning. Halleluja.

Samma fenomen kan inträffa om man råkar blanda ihop några ventiler, vilket hände mig precis just innan en spelning uppe vid Bergbanan på Skansen med Svenska Messextetten för många år sedan.

Svenska Messextetten i en spelning på Fårösund 1988

 Stressig sistasekundensmörjning

Jag var lite sen, och måste smörja ventilerna på ett ögonblick, övriga orkestermedlemmar liksom arrangörerna väntade kallt avvaktande.

Så var jag klar och räknade in den första låten. Inte ett ljud kom ur trumpeten.

Så j-a pinsamt, jag måste göra om proceduren under mängdens återhållsamt irriterande väntan. Fy sjutton så jobbigt, detta är sådant som en vanligtvis diskret och blygsam person upplever som värsta tänkbara, det att en stund helt oönskat vara centrum för allas uppmärksamhet, usch.

I det här fallet kunde jag dock snabbt konstatera vilken ventill som satt fel genom den stansade numreringen som motsvarar platserna ett, två, tre.

Men sedan var det OK, och det blev väl bra, men den där upplevelsen glömmer jag då aldrig.