Rubriken står för att organisationsmetodiken måste genomarbetas och ses över, samt att jag nyss kom att tänka på en gammal bloggliknande uppsats som jag gjorde en gång om en resa med Roland till Uppsala, ett fantastiskt trevligt minne.

Länken till denna uppbyggliga resa hittar du här.

Nu har det börja bli så mycket skrivande här, att jag måste sammanfatta och rubricera, så att jag hittar.   

En av de stora, ja, rent väsentliga egenskaperna hos dessa HTML-dokument, är ju möjligheten att lägga in bilder, men framför allt möjligheten att länka.

Och så länge datamaskinerna fungerar och man har sitt material på någon server på Internet, är det ju enkelt och fiffigt att göra begripliga register, så att man blixtsnabbt kan finna det man söker.

Kan vara en applikation för ipodister!

Visserligen kommer man väl inte helt undan papperskopior,  man kan ju inte släpa med sig en datamaskin överallt, du har ju sett hur det går till, folk sitter som blinda idioter på buss och tunnelbana och klickar sig runt.

När man reser är det ju omgivningen man vill se, inte en bildskärm, om det så bara är den tillfälliga trafiken eller snygga medpassagerare.

Det har komiskt, men sant nog, rapporterats en ökande frekvens med fotgängarkollisioner, folk går på varandra, eller ut i gatorna och omkommer och kostar pengar för sjukhusfrekventerande. Det är så dumt.

Så är det en del coming ups:

- om vaktpost och cyklar mitt  i sommarnatten,

- om trumpetsignaler vid ett  besök av en regementschef
- om judarna och Hitler, och att andra världskriget faktiskt tog slut för sextio år sedan     Vi bör vara rädda om varandra!

- om en egendomlig syn med konsekvenser mitt ute på Ålandshav,

- om latinska namn på Stockholms alla tunnelbanestationer,

- om destruktion av pappkartonger och annat praktiskt och kul,

- om Manitoba Cream och hur man själv bakar gott bröd (om det går),

- om ett anatema om utländsk mat och i synnerhet italiensk,

- om fina upplevelser med trumpet och ensemblespel,

- und vieles mehr

Färgen kan ha varit något mellan smutsblå och ljust mellangul med inslag av vitgröna fäckar som skiftade åt sagobrunt. Kanske inte skiftade utan mera åt skimra, om ni förstår vad jag menar?

In genom vänstra blickfånget skymtade en mellanskär slinga av karamellgnistrande fläderfjun.

Fast jag vet inte riktigt om det verkligen var karamellgnistrande fjun, jag är lite osäker där, det kan ha varit dominanten också, med allt vad den innebär i sitt rätta sammanhang.

Jag brukade ju kalla den för det, och många ville absolut veta vad jag menade, dom skulle bara veta att den som ville veta mest av alla var den som sa det, alltså jag själv.

Dominanten upplevde jag nog mera som subdominant om jag ska vara ärlig. Ja, jag vill som alltid vara ärlig, hur ledsen jag än är. Det hjälper inte att rota för mycket i det. Efter ett tag kommer det alltid fram något som ligger och flyter där nere, med bara ett litet brunt hörn som sticker upp ovanför ytan. Vad som gömde sig i det stora mörka djupet därinunder vågar jag inte ens tänka på, någon framkastade möjligheten att det kunde vara en gammal militärrock från kriget, och att det fanns en död människa där inuti. Den skulle i så fall ha drivit många hundra gungande mil bland havsvågorna ända ifrån länderna där på andra sidan, där dom hade krigat.

Usch, va rädd jag blir när jag tänker på det.

Det var långt ute vid havsbandet och det blåste helt måttligt under dessa skrämmande dagar. Nätterna var värst, jag tror det var första gången i livet jag verkligen upplevde vad sömnlöshet vill säga. När det långsamt började ljusna kunde jag inte låta bli att glänta på rullgardinen och titta ner bort mot viken, där man såg den lilla trekantiga toppen sticka upp med vågorna guppande runtomkring och kanske, kanske något som skymtade där inunder.

Sömnlöshet i en bottenlös ångest, fast jag innerst inne ju visste att det inte var mitt fel.

Inte vågade jag fråga nån av de andra heller. För det första skulle dom inte begripa nånting, och dessutom skulle jag nog knappast klara av att beskriva vad jag verkligen menade. Jag menar, vem vet vad smutsblå och ljust mellangul med inslag av vitgröna fäckar är? Det finns nog sådana som tror att dom skulle förstå, men dom kunde lika gärna pluta med sina vackra, tjocka läppar och göra muljerande sexiga kyssrörelser, som man aldrig kunde vara säker på att dom verkligen menade innerst inne.

Nej, det är så många det är synd om, och just nu är jag nog den mest sorgsna i hela världen.

Hajar du?

Jag satt o tittade lite snett neråt åt vänster på kollegieblocket som låg på bordet nedanför kompisens TV.

Någon har ritat fyra stycken oregelbundna cirklar, som tydligen ramar in några uttalanden, som de ansåg viktiga i det ögonblicket de kom till.

Långsamt gick jag ut i köket, tände lampan och begrundade alla skåp och hyllor ovanför gasspisen med sin elektriska ugn, som fastighetsskötaren animerat upplyste om var det enda som skulle fungera, vilket alla tydligen medgav utan den minsta protest, fick jag veta en dag när jag var uppe och drack choklad med vispgrädde..

På en av hyllorna fanns ett paket mannagryn, vilket gjorde mig helt lycklig.

Mannagryn är det finaste ur vetekornen, som man lyckats tillverka dessa läckra gryn av. Jag känner ännu den ljuvliga smaken av mannagrynspuddingen med den söta, välsmakande saftsåsen vi fick på Operakällaren, när vi var där med Oswald för tolv år sedan. Det är sådant som gör livet värt att leva.

Jag har aldrig snattat.

Ja, det är sant, jag har aldrig passerat gränsen, även fast jag har haft möjligheter.

I have never felt that it would be worth the risk that will always be there also if it is just the question of the most insignificant thing..

I det sammanhanget kanske ni vill veta att jag heller aldrig har twittrat, så nu vet ni det, men den dagen kommer har jag en irriterande känsla av. STOP.

Det har kommit på modet att skriva ren infinitiv och jag förvånar mig över att jag blir så irriterad av detta. Förmodligen har det att göra med de nya andefattiga metoderna för kommunikation.

Man utelämnar infinitivmärkena för att spara ett litet ord, men jag tycker nog att det ser mest löjligt ut. Det ser ut som gammaldags infödingspråk, visst kan man spara in på mycket och ändå behålla andemeningen, men förr eller senare spricker det, liksom med de enfaldiga särskrivningarna.

Jag utbildar mej till sjuk sköterska. Sedan liten har jag älskat lever i alla former med någon lämplig potatis och gräddsås. Min förvåning accelererade när jag fick veta att kalv lever med kul potatis.

Det är engelskans fel och lärarnas.

Lärarna får inte rätta eleverna, för då får de anmärkning av föräldrarna, som naturligtvis inte vill att deras älskade telningar inte ska vara bäst i klassen i modersmålet, och aldrig någonsin göra något fel i provskrivningarna, som enligt mamma och pappa egentligen aldrig borde få finnas, eftersom eleverna kan bli ledsna och därmed prestera sämre i klassen än vad de ju innerst inne önskar att de skulle göra.

Pappret ligger kvar framför kompisens TV, men apparaten är avstängd, eftersom det inte finns något att titta på, så jag funderar på att gå och köpa Mills remouladsås med fiskpinnar och någon form av djupfrysta grönsaker.

Jag tänker på båten som ligger så ensam i mörkret omgiven av det stilla, iskalla vattnet. Undras om värmen är på? Åtminstone tillräckligt för att inte kyl-och vattensystemet ska frysa för det vore inte alls bra, det kan spricka och det vet man ju hur det skulle kunna bli, om olyckan vore framme.

Vad är övernaturligt? Finns det verkligen något utifrån vår egen medvetandesfär som har en egen kraft att påverka oss levande organismer på denna enda plats i universum?

Allt vi vet talar emot det, men det är lätt att drabbas av Oslosyndromet, det klassiska exemplet inom psykoanalysen där en ovetande person till exempel hävdar att huvudstaden i Norge faktiskt heter Köpenhamn.

Är det möjligt?

Kan det verkligen inträffa att någon luras att yttra något mot allt bättre vetande?

Det är tämligen enkelt att ställa upp försöket. Tillräckligt många invigda får instruktioner, men det är endast den ovetande som studeras.

Frågor ställs och alla får svara  högt inför samtliga.

Så kommer ett påstående som märkligt nog genererar ett felaktigt svar – vad heter huvudstaden i Norge?

– Köpenhamn, svarar den ena efter den andra.

När den ovetande och intet ont anande försökspersonen får frågan, händer det på grund av grupptryck och situationens verklighetsprägel, att han väljer att svara som de övriga, Norges huvudstad är Köpenhamn.

Kanske för att slippa problem, kanske för att han tvivlar på sig själv i den konkreta situationen.

Något liknande händer i samband med historieberättande. Om situationen är suggestiv och berättaren skicklig, kan han få ett helt sällskap att tankfullt medge de mest orealistiska upplevelser.

Jag minns en kväll under en geologexkursion i kvällens samkväm, en medlem som med lågmäld röst och i självsäker trygghet berättade, avslöjade för guppen, det fantastiska att han en gång under sina fjärran skogsvandringar till sin obegränsade förvåning en sen kväll med egna ögon sett en liten man, bara några decimeter lång, iklädd en egendomlig, ålderdomlig hög hatt sitta vid en bäckfåra och titta ner i vattnet. 

Allt var tyst och stilla och den lille mannen märkte inte att han var iakttagen.

Berättaren råkade röra på sig och knäckte en liten kvist, vilket var tillräckligt för att den lille gubben i hatten snabbt såg sig omkring, upptäckte att han var iakttagen, och blixtsnabbt försvann mellan träden i den täta skogen.

När berättaren var klar efterlämnade han en tystnad och stämning, som tydde på att samtliga i sällskapet verkade ha trott vartenda ord.

Det är inte lätt att återföra situationen till verkligheten, folk vill helt enkelt tro på övernaturliga ting lite då och då.

Jag kände det hela dagen, det var en diffus känsla av något overkligt obehagligt. Det var något som fattades, något som inte stod rätt till, något som bäddade in alla mina rörelser och tankar. Det gick inte att komma över det, den faktiska upplevelsen hindrade mig effektivt.

Jag hade vaknat mycket tidigt, alldeles för tidigt, klockan var knappt fyra på morgonen, jag resignerade inför tvivlet på att snabbt kunna somna om, gick upp och gjorde min lilla standardkopp med kaffe och gjorde en liten smörgås.

Jag läste vidare en stund på boken jag påbörjat kvällen innan, men det var svårt med koncentrationen.

Jag hittade inte mina glasögon, och gick fram och startade upp datorn.

Den ville inte starta, stod bara och hackade, på något sätt gick ett knäppande ut i högtalarna, jag tryckte på startknappen, men inget hände.

Till slut bröt jag strömmen igen och började om.

Först efter nära tio minuter visades den vackra skrivbordsbilden och startsignalerna gick igenom.

Oron och obehaget fanns kvar. Det är något fel, något allvarligt fel, vad är fel?

Till slut somnade jag om några timmar, vaknade med samma känsla av tomhet och obehag.

Gjorde kaffe igen, läste vidare en stund, men till slut gav jag upp.

Letade efter glasögonen, nej dom var fortfarande borta.

Detta är obehagligt, jag brukade ta av mig glasögonen och lägga dem på antingen hurtsen eller någon av hyllorna på andra sidan.

Men där fanns dom inte.

De är ju rätt stora och lätta att se på långt håll, men icke.

OK, det är bara att leta lite mer systematiskt, gå som en silkesmask igenom alla ställen i närheten av sängen där de kunde vara.

Till slut bestämde jag mig för reservglasögonen, jag vet var dom finns, andra lådan uppifrån i kroppslådan, dvs lådan med allt sånt som har med perceptionerna att göra.

Men inte ens dem kunde jag finna. Nu började det kännas riktigt fel, inga glasögon, jag hämtade terminalglasen vid datorn, de är perfekta när man tittar på bildskärmen, men på längre avstånd blir allt ju alltför suddigt.

Jag tog ett krafttag och sansade mig. Glasögonen kan ju helt enkelt inte vara försvunna. Jag la dom ifrån mig just när jag skulle somna i går kväll, alltså måste dom finnas i omedelbar närhet av sängen.

Reservglasen i sin tur måste ja bara ligga i kroppslådan, det var faktiskt inte särskilt länge sedan jag haft dem framme, högst någon månad, det var i samband med funderingarna på att skaffa nytt,

Till slut fann jag reservglasen. I ett grönt tygfodral, tack och lov.

Jag testade dem, åjo man ser väl, men lite för suddigt, klart jag måste ha mina ordinarie, men var i fridens namn är dom?

Jag måste  göra det totalt. Då ingår också dammsugning under, bakom, sängen, dra fram allting, sortera upp allting, titta i alla möjliga lådor och platser där de kunde ha hamnat, när jag la dem ifrån mig.

Jag gick igenom allt, dammsög, slängde, sorterade, som just denna silkesmask arbetade jag mig igenom varenda möjlig plätt, drog ut lådor där de hade kunnat ramla ner, gick igenom varenda pinal vid datorn, där fanns en del böcker som jag stoppade tillbaka på sina platser. Jag diskade och städade i köket, i badrummet, lyfte på allt, och allt började verkligen se alltmera städat ut.

Jag var trött, men kände en slags tillfredställelse över arbetet, även fast det inte gav det önskade resultatet: glasögonen.

Vid dammsugningen hade jag blivit påtagligt uppmärksam på att jag behövde byta dammsugarpåse, hittade två askar med dammsugarpåsar på sin riktiga plats i garderoben, men båda var tomma.

OK, jag klär mig, byltar på mig och ger mig iväg för att finna dammsugarpåsar.

Vid datorn kunde jag köpa via Internet, men tyckte att det blev för dyrt, så jag tog beslutet att fara iväg nånstans, kanske nåt varuhus, Åhléns eller PUB eller så.

Tunnelbanan ner till stan. Satt inbyltad och såg hållplatserna glida förbi. Märkte snart att dessa reservglas var helt bristfälliga. Det var progressiva glas med reflexbehandling, så förutom att ge en alltför skum syn, blir de snabbt skitiga.

Oron och obehaget smög sig närmare. Jag hade letat överallt. Absolut överallt, i varenda plätt i sovrummet, men inga glasögon. Det var nu jag började få denna känsla av något mer än det vanliga.

Kanske inte direkt övernaturligt, men något ovanligt fel var det ju.

Kunde jag ha gått i sömnen? Sånt händer ju.

Att man faktiskt gör saker fast man sover, kanske drömmer och minns sedan inte ett dugg.

Nere på Åhléns var det mycket folk, jag tittade på skyltar med varuförteckningar. Inget är sig likt, allt genomkommersialiserat, det verkar som om en mängd företag köpt in sig i de olika våningsplanen.

Hela överblicken var borta, husgeråd fanns inte alls, och det mesta verkade koncentrerat på dammode, en kafeteria med ett annat namn tog upp en del av ett våningsplan, säkert läckra produkter, men var i helvete kan mina glasögon vara?

Dessa reservglas duger inte alls, jag började känna en ström av obehag eftersom jag inte kunde finna någon som helst logisk förklaring, och inte heller någon vettig strategi, allt syntes bearbetat och testat, oftast brukar man ju ha någon liten glimt av en teoretisk möjlighet, den där högen med kläder, den där lådan med skruvar, den där...

Nä, inte har jag väl gått i sömnen, jag brukar inte gå i sömnen. En gång när jag var mycket liten hade jag gått i sömnen och sprungit runt ett varv mitt i natten till alla vakna vuxnas undran och löje. Jag hade vistats hos släktingar i en annan stad, det var ett engångstillfälle och själv mindes jag absolut ingenting, jag var kanske sju år eller så, och fick det berättat för mig nästa dag.

Inte fanns det några dammsugarpåsar på PUB, inte heller på Åhléns, jag promenerade runt några kvarter och retade mig på att jag såg suddigt och eländigt.

Till slut fann jag en liten butik som sålde dammsugare, Mièle och Nilfisk, men jag skulle ha Siemens.

Gubben i butiken hade faktiskt, och jag kom faktiskt ihåg typnumret VS07 G1842, ack dessa vår tids eviga siffergrupper och kombinationer, utan vilka man inte klarar sig, dörrkod, kontokortskod, men var är mina glasögon?

På vägen hem i tunnelbanan funderingar på den totala italienska klantigheten med lyxkryssaren som väl snart glider av klipporna och försvinner i djupet, över trettio döda, några väl kvar där i det kalla medelhavsvattnet

Åter hemma fortsätter jag letandet. Letar fram en genomskinlig plastask att ha på en av hyllorna vid sängen, att ha pennor i sedan jag vid dammsugningen upptäckte ett antal pennor som ramlat ner bakom sängen.

Om man lägger dem i denna plastask, kanske de inte rullar ner så lätt?

Kan någon ha varit inne i min lägenhet medan jag sov? Nej, det är helt orimligt, omöjligt. Men glasögonen bara måste ju finnas i samma rum där jag tog dem av mig?

Känslan av overklighet blir starkare, det är obehagligt, läskigt.

 Hade jag slut på den medicinen, fanns det mer att ta ut på recept?

Samtidigt skulle jag ju lägga på brevet till Surftown som låg frankerat och adresserat framme vid datorn.

Tvättmedel måste jag ju också ha inför morgondagens bokade tvättid klockan 14 – 18.

Kanske man skulle köra fläskkotletten till middag, den med lök-tomat-salvia enligt Tore Vretman, en stor favorit. Fläskkotlett lämpligen i någon större livsmedelsaffär, en affär där man inte skurit bort det goda som ofta är fallet.

Om man tar trean ner till Kungsholmstorg, kan man slå två flugor i en smäll.

In på ICA, fann kotletterna, naturligtvis minst två, men dock en förpackning med två tämligen små, tänkte med vanligt vemod på en tid när man köpte all mat över disk av professionella handlare.

Så gick jag vidare in i butiken, fanns mycket att titta på, en fantastiskt välsorterad delikatessdisk, med mycket läckert färdiglagat, jag stod och stirrade fascinerad, en glad flickröst kvittrade något bakom disken, jag måste förklara  att jag bara kollade vad som fanns, men kläckte ur mig att jag sökte tomater, vanliga tomater .

Hon nästan rusade  ut från disken och menade att hon skulle visa mej, jag mumlade nåt om att det var väl trevligt att hon fick lite omväxling i diskförsäljningen. Hon sprang fram genom nästan hela butiken, stannade och pekade längst bort, -det är dom där röda, -menar du det, mera kvittrande när hon återvände till sin disk.

Hon måste tyckt att jag såg väldigt attraktiv och sexig ut och som alla gubbar säkert hade gott om Viagra ifall det skulle behövas, vilka märkliga tankar som skymtar förbi, i nästa ögonblick var jag förstås tillbaka till du ska inte tro att du är nåt.

Sedan vid kassan, herregud vad trångt det är i dessa butiker, smala kanaler mellan infartsgångarna till kassorna, ingen överblick, jag smet iväg till den bortersta av fyra kassor, där fanns endast en kund före mig och dessutom med bara en liten vara, det var snart min tur och jag fick ett otroligt vackert IM-leende, det är nästan straffbart att placera ut dessa varelser i butikskassorna.

Så standarddialogen, är det bra så, ja jättebra kostade jag på mig och stoppade in kortet i kortläsarspringan, nästan hela automaten åkte ner flera centimeter, ytterligare lite kvittrande och så frågan kvitto? Jag nickade.

Nu skulle jag alltså till apoteket i den diametralt placerade hörnan, lite folk, faktiskt rent av tomt framme vid diskarna, satte mig ner med min nummerlapp, en man i vit rock kom fram och meddelade att datasystemet låg nere, ännu ett av de privata omständigheterna fallerade.

Närmaste inrättning uppe vid Fridhemsplan, tre bussar att välja på, sextiotvåan kom först. I detta apotek fungerade datorerna och jag behövde inte vänta länge, tittade på min lista och konstaterade att det inte var något jag behövde, får väl skriva efter mer via mina vårdkontakter.

Nu märkte jag att jag glömt köpa mina två liter standardmjölk och tvättmedel, satans.

T till Sankt Eriksplan, rulltrappan lik förbannat trasig, under reparation, snart klar. Däremot hade jag märkt att busstidskkärmarna fungerade idag, alltid något litet ljus i stressmörkret!

Slank in på det hatade ICA, tog mjölk och billigaste tvättmedlet. Tänk att de flesta förpackningarna kostar nära fyrtio kronor! Det är hela dagsbudgeten för mat. Men jag fann ett ECA standart för tjugo och ställde mig i kassan.

Nu var det kö, en ny tjej i kassa ett, av någon anledning gick det ovanligt trögt.

I ett bokställ fanns boken ”Med Hitler till slutet” av hans betjänt Heinz Linge, en liten pocketbok som jag inte sett färut, får väl läsa den någon gång, det är ju inte säkert att detta är någon av de vanliga antinazistiska klagosångerna som drabbat mänskligheten i över sextio år.

Så hem, ännu inte alltför trött märkligt nog, av med de finska stövlarna och den tunga vinterjackan, gjorde kaffe, pulver i koppen, en sockerbit, fram till datorn för att starta den, och finner det frankerade brevet till Surftown där framme.

Hå hå ja ja, på med ytterkläderna, ner till stationen och stoppade brevet i lådan, vid återkomsten hem var klockan fem i fem, brevet kommer således iväg idag, uppdraget genomfört.   

Knappen är expert.

Säger han.

Han skroderar vitt och brett.

Knappen vet.

En gång påpekade han "det måste gå ut där på framsidan också".

Visst kan flickornas ben vara en oerhört stark dragmagnet vid första anblicken.

Mer än bröst definitivt.

Men det är som Knappen säger "Man måste se dom".

Det duger inte med jeans, och nakna fötter är det jävligaste som finns.

Knappen har varit med väldigt många tjejer, men aldrig någon med nakna fötter och i synnerhet aldrig med nakna tår.

Dessutom är stympade kroppsdelar något avskyvärt för Knappen.

Rakade ben är det värsta han vet. Knappen älskar sex över allt på jorden, och varför ta bort allt sexigt genom att göra benen till rakade grissvålar.

Knappen undrade ofta varför idrottstjejer sällan har sexiga ben. Utom fotbollstjejen Kara Lang. Tycker Knappen.

Att sexmomentet hos flickeben är stort kan jag intyga med denna lustiga lilla historia.

Studentkarneval i Stockholm, många år sedan.

Det var ett år när många studentorkestrar med tillhörande baletter för ovanlighetens skull deltog, ett år när man inte hade dubbelbokat studentorkesterfestivaler samtidigt med studentkarnevalen.

Jag stod i hörnan av Valhallavägen och Sturegatan, detta var sista femhundra meterna på det långa karnevalståget som alltid lockar väldiga mängder publik om vädret tillåter.

Framför mig stod en liten familj, mamma, pappa och några småbarn.

Plötsligt utropar den unga modern högt  "nu blir det balett, då blir det ben, då blir pappa glad".

Många leenden i omgivningen.   

Ja, det man minst av allt har tid med, det är att sitta och se på 'TV, spela dataspel, städa, handla mjölk, men ändå måste man det.

Nu har jag några timmar suttit och grunnat på närmaste vägval och disposition av tid.

Bland annat har  jag suttit och slumpat fram bloggar ur alla tiotusentals som en slumpgenerator väljer ut på den här webbsiten bloggplatsen.se.

Man skulle kunna sitta med pennan i hand och dela in folk i kategorier efter vilka dom är.

99 % småtjejer, bara att bläddra till nästa,

hästar, hundar marsvin, kaniner och råttor - nästa,

nygifta - nästa,

ensamstående småbarnsmammor - nästa,

registrerad så sent som senaste månaden - nästa,

olycklig kärlek (oftast småtjejer) - nästa, osv osv.

Typexempel, en liten tjej från Perstorp, gläd henne med lite extra statistik!

Någon enstaka gång läser man något skojígt, det kan vara någon som skriver hyfsat och som upplevt något vardagligt klantigt. Som tjejen som blivit bjuden av sambon på potatisgragäng, lite av gratängen hade runnit ner på ugnsbottnen, nästa dag hade hon fått lust att baka och det hela resulterade i att brandvarnaren (som satt alltför högt) drog igång, lägenheten fylldes med stinkande rök etc.

Mina strategival är än så länge privata, delvis initierade av fåniga glimtar av program i kompisens TV, delvis av hur jag ska disponera tiden mellan komponerandet och oväntade vändningar i kretsen av människor jag känner.

Det senaste är uppdraget att arrangera "Mein kleiner grüner Kaktus" som jag i så fall måste ta ut från originalet med

Max Raabe, jag tror dom fixar en sångare som kan göra den svenska texten av Lasse Wester rätt bra. Men vilket jobb, uj, uj, uj, oj, oj, oj

Men ur senaste Skavlan glädjer jag mig åt att jag tycker rätt om vad som får antas tillåtet eller helt fel, otrohet mm, ja otrohet är en oförlåtlig synd, den som går det begår ett svårt brott, inte minst berörs jag av Lois Hofsten som en gång helt utan varning blev utbytt, som hon uttryckte saken i ett annat TV-program.

Jag har själv varit med om det, varför känner man skam och förnedring förutom oändlig sorg och vemodig hopplöshet?

Likaså det där med kvinnors bröst, helt ointressanta, det är helt andra saker som intresserar, alltid har intresserat och alltid kommer att intressera. Kvinnor däremot tycks vara bröstfixerade och deras miljonimplantat är helt sjukt obegripliga. Samt förstås det där med att dom stympar sig genom att raka benen. när man någon sällsynt gång ser de små volymskapande fjunen drar reläerna igång, ofrånkomligen...

Av nån jävla anledning ska alla som kommenterar detta omedelbart koppla in på ordet ludna som enda enfaldig kontrast till finfjunig, ostympad och mest likande skållade grissvålar. Vari ligger det  upphetsande med skållade, blankade grissvålar?

Vad det är som intrresserar just mej säger jag inte, för det finns alltid någon idiot till kvinna som genast måste koppla över till protesten att till synes betraktas som ett sexobjekt. 

Men anblicken av något individuellt tilltalande sitter i i dagar, veckor. Jag såg något i kväll, när jag varit ute och handlat revbensspjäll på Daglivs, hon stod lördagsklädd i kortkort framför Handelsbankens bankomat. Man konstaterar för sig själv i en lätt temperaturstegring "dom finns!".

Samtidigt som det ofrivilligt pirrar i hela kroppen som ett automatiskt relä klick-klick-klick, grips man av tanken på det oåtkomliga och den ljuva längtan, kanske dock förenat med ambitionen att göra en utökad insats för sin personliga positiva framtoning.

Men livet har så oerhört mycket vackert och intressant, som Horace nämnde, vad vore livet utan att dagligen söka förkovra sig? Redan Annika betonade det på sin tid, om livets mening, förkovran, förkovran, förkovran, vare sig det gäller historia, musikteori, litteratur eller bakteriologi.

Det senaste jag lärde mig var om apoptos, escherichia coli och hjärtats kamrar och deras funktion i kroppens cirkulation, det senare så levande beskrivet av överläkaren på Thorax den trötta morgonen.

TV-reklam borde kanske förbjudas igen?

Den stora massmediala trögheten eliminerar effektivt varje överföring av fakta.

Man skulle ju tro att det var tvärtom i den moderna teknikens utvecklade värld, men det är fel.

Når jag går upp och tittar på kompisens TV, drabbas jag till mycket stor del av reklam, och frågan är om bildreklam i den här formen alls är acceptabelt.

Det som förvånar mig är människors indolens och totala likgiltighet för tokflimret.

Allra värst är de reklamfria kanalerna.

Hur kan man säga så?

Jo, när jag slår på TV:n, är det ofta något mycket intressant som fångar uppmärksamheten, men som snart visar sig vara reklam för ett lockande program som sänds om en vecka eller så. Grrrrr...

Det är ständiga undermedvetna adrenalinduschar som gynnar en oönskad stress, hela metabolismen dallrar och dessutom försvinner ytterligare några värdefulla minuter ur livet.

Jamen, skit i TV:n då, säger någon, javisst, men det är nu en gång en underhållsfaktor som ingår i vårt moderna liv, och man kan inte sitta och göra samma saker jämt.

Jag läser mycket, flera böcker i veckan, är ständigt på jakt efter information som kan underbygga insikten, och jag är på god väg, men stressmomenten sätter ständigt käppar i hjulet. När reklamen kommer stänger jag blixtsnabbt av ljudet till en början, sedan TV:n och så är man avklippt från all koncentration.

Så bra, då kan man gå på muggen, koka kaffe, göra annat man inte hade tänkt sig, men nej, det är sjukt om man tänker efter, vad styr egentligen mitt liv?

Horace Engdahl, Svenska akademin

Med stor förväntan såg jag Skavlan i går (den 13/1 2012), och med särskilt stor förväntan Horace Engdahl. Med några få raka meningar analyserade han dagens situation Tyskland-Sverige.

Tyskarna älskar Sverige, Svenskarna vet inte vad Tyskland är. Tyska tidningar innehåller utvecklade analyser av olika viktiga ämnen, Svenska tidningar visar bilder på enkla dramatiska skeenden i fattig språkdräkt.

Om Adolf Hitler och hitlerfobi     

Det finns Svenskar vars enda oanalyserade information om Hitler är att han anses ha varit ond, men ingen vet ett dyft om Hitler och alla många positiva saker hans samtidiga rörelse gav upphov till.   

Vad man vet är något diffust om judeproblematiken, och där vet jag inte mycket, men har en känsla av att det är mycket hysch-hysch och outtalade uppfattningar. Jag tror det är samhällets i västeuropas judiska mekanismer och organisationer som till stor del håller den bilden vid liv. I Afrika, Asien och andra icke-västerländska länder saknar judendomen inflytande. Tror jag, men jag vet inte.

Det varma positiva judiska inflytandet strömmar ju framförallt via filmer och en del böcker. Jag har för mig att det judiska inflytandet i Hollywood är mycket stort, och de flesta stora amerikanska kändisar och skådespelare är ju judar. Många vill tala tyst om det, som till exempel Bob Dylan, som ändrade namn från sitt judiska Zimmerman. Men vem hade brytt sig?

Hur många Svenskar har överhuvudtaget läst Mein Kampf från 1923? Den lär lånas flitigt på biblioteken med långa beställningsköer, men jag tvivlar på att så många skulle begripa den om de fick chansen, även om den är översatt till Svenska.

Mein Kampf anses vara vår tids mest omtalade och lästa bok, men de flesta som vill behandla den menar att de helt enkelt inte har orkat läsa ”smörjan”. Just detta med ”smörjan” är signifikativt. Man kliver ner på dagisnivå och säger att någon man inte tycker om är dum, eller ful eller något annat som inte har med saken att göra.

Det är inte utan att man med stor spänning ser fram emot den delen i Karl Ove Knausgårds mäktiga roman "Min kamp" som på inte mindre än 800 sidor behandlar just Hitlers Mein Kampf.

Hitler och rysk kaviar      

Hitler bjöds en period under den lyckliga tiden på trettiotalet rysk kaviar till måltiderna, det var väl någon i hans ambitiösa kökspersonal som ville åstadkomma en omväxling. Mannen var ju en renlevnadsman, som inte nyttjade droger, var stor djurvän, konstnärligt och musikaliskt begåvad långt över genomsnittet, vegetarian, vänlig och verbal, men utan problem accepterande avvikande meningar hos personer i sin omgivning, dock ofta undslippande sig kommentarer av typen likätare om dem som åt kött.

Han var säkert en mycket besvärlig person att ha att göra med, särskilt som han i sin höga maktposition omgavs av en svärm av insmickrande lismare.

Ja, rysk kaviar är ju mycket gott, så Adolf gladde sig åt mathållningen. Efter en kort tid, kanske några veckor, efter välbehagligt kaviarätande fick han dock reda på vad det kostade, och bestämde direkt att kaviarserveringen vid hans bord skulle avslutas tvärt.

Det var således en mycket klok och riktig åtgärd, som dock knappast sparade in annat än ytterst marginellt med medel till hans tredje rike.

Men det var inte inte bra, att peka på något positivt som Hitler gav upphov till, föranledde omedelbart en hitlerallergiker att mena att det var inte bara dumt utan, i rent dagisidiom, det dummaste han hade hört.

Förvånansvärt många andra kommentarer handlar däremot om att det fanns bara en enda man som hade chansen att rädda mänskligheten, och det var denne Adolf Hitler.

Men Hitlers reella inflytande dalade snabbt när kriget hade varat några år, hans åsikter övertogs och missbrukades av tusentals underhuggare och svassande jasägare. Själv trodde han sig nära nog in i det sista ha full kontroll, auktoriteten bestod formellt, individer i omgivningen med avvikande uppfattningar avskedades och ersattes med trognare ja-sägare. Tredje riket vältrade sig vidare likt en herrelös sol i universum.

När judeförföljerserna tog fart, var Hitlers inflytande slut, och de Amerikanska bombplanen med Churchill i ledningen krossade för lång tid Europas högst stående kultur.

Loppet var kört, och till sist tvingades Hitler ta livet av sig, en fruktansvärd tragik och ett ohyggligt levnadsöde.

Sedan tog segrarmakterna över och styrde utvecklingen, det måste vara en utveckling som vi idag väl ser tydliga spår av.

Vae victis! Ve de besegrade!

Dumma, dumma, så dumt, så dumt

Ja mycket dumt finns, men ofta är det så kallade dumma inte alls dumt utan bara obekvämt och sant.

För den som kan Tyska finns mycket att läsa i den här frågan, jag återkommer till det.

Utländsk TV i Sverige

Det finns nära hundra Tyska TV-kanaler men knappast någon utbjuds på den Svenska marknaden. Det är som ett vattentätt skott ner till vår nära största granne i söder, som till råga på allt älskar oss högt, ser oss som sitt finaste sommarland och köper in sig i våra ödetorp och gamla skogsfastigheter. Tyvärr utan begrepp eller förmåga att vidmakthålla det de älskar, de flesta bebor sina hus endast några veckor på sommaren, större delen av öret förblir det öde och växer igen i stor utsträckning, gamla lador och uthus förfaller, vägar växer igen, nyinvesteringar nära nog obefintliga.

Man kan dock på datorn se tyska TV-program, men de är oftast långtråkiga och svåra att ta till sig, eftersom de ofta håller sig på en rätt hög intellektuell nivå. Och man måste definitivt kunna dagens tyska språk vilket få svenskar kan, sedan den tidigare dominerande tyskundervisningen abrupt avbröts i skolorna år 1945 till förmån till den något billigare engelska.  Här är dock en länk till möjlig kontakt. Men andra egenheter är mycket reklam och mycket egendomligheter av karaktären siare och spåkvinnor, på nätterna halvporrutbud av ett slag som är ganska enfaldigt och ointressant.

Engelskspråkiga kanaler däremot dominerar, med allt vad det innebär av våld, pop, rock och trams. Jag måste dock erkänna att någon enstaka gång förekommer musikprogram i en av de ”reklamfria” kanalerna men dessa är helt säkert ytterst sparsamt besökta.

Nä, nu ska jag ut och leta revbensspjäll, det ni!