Varning för otäcka bilder, ja, känsliga personer varnas, sådana ord brukar levereras i samband med vissa dramatiska journalfilmsbilder från världens oroliga hörn.

Genast blir man förstås nyfiken och alltid blir man snopen, de hemska sakerna kommer ju aldrig. Senare förstår man väl vad dom menade, jaså några döda människor i röriga situationer, oftast när den ivriga mobiltelefonfilmaren söker fånga allt med virriga kameraåkningar och därmed i praktiken döljer det mesta av all information.

Detta tycks vara amatörknäpparens obotliga fel, allt ska med, vicka objektivet hit och dit, få med allt här och där.

Ingen varning här inte

Men en sak varnar man inte för, det är en företeelse som jag upplever värre än det värsta, något som bara dyker upp i många medicinska filmsnuttar. Jag kan inte begripa att dom gör det, nämligen visar blder på injektionssprutor eller kanyler som sticks in i levande människor. Ofta närbilder dessutom, det är så att man hör den psykiska smärtan och skriken.

Nu är det ju så att massor med relevant information beträffande organismers väl och ve kommer via analyser av blodet, det är lätt att förstå, och det måste naturligtvis göras, men upplevelsen och tanken på obehaget att avsiktligt stickas med tjocka nålar är något som jag tror är definitivt inbyggt i våra gener, i varje fall mina. Jag har de senaste dekaderna blivit stucken mer än många och jag hatar det, i synnerhet som man så ofta drabbas av klantaschlen, i allra värsta fall kanske till och med sådana som gör det första gången.Jag har definitivt stickfobi.

Ligga på sjukan

En gång hade jag tur. Jag låg på ett militärsjukhus, automatiskt inlagd, då jag hade precis tillräckligt mycket feber för att definieras mogen för sjukhusvård. Termometern gick inte att lura, även om det var många bassar som försökte med olika metoder, som man hade hört talas om. Det var som sodan i maten, en myt som inte gick att få kål på, sodan skulle minska de vilda bassarnas könsdrift och göra dem lättare att ha med att göra.

Dags för blodprov

Vi låg i salar med sex patienter och jag låg i mitten till vänster när man kommer in genom dörren. Plötsligt öppnas dörren och in kommer ett antal personer med adekvat utrustning. Det var en sjuksköterska och en värnpliktig sjukvårdare som skulle lära sig för första gången.

Efter en kort stunds tvekan siktar sjuksköterskan in sig på mig och satte igång lektionen. Under lämplig verbal illustrering letade hon fram ett kärl på min vänstra arm, stasade, pratade och gjorde arbetet smidigt och professionellt. Sjukvårdaren såg på, det fanns en viss pirrighet i luften, provet togs om hand och jag fick väl en liten tuss med plåster, och så gick den lilla patrullen till andra sidan salen.

Nu var det den värnpliktiges tur, det var alltså allra första gången han stack, och det gick inte bra , nålen kom snett,

 han fick sticka igen och igen och den starke unge mannen i sängen kunde inte undertrycka sina stön av obehag och smärta. Mycket prat och dialog mellan lärare och elev.

Så gick det vidare salen runt och stämningen i salen var inte trevlig.

På den tiden hade man material som återanvändes och autoklaviserades, numera uteslutande engångsmaterial, men upplevelsen är densamma. Där upplever jag nog att någon form av inventiv modifiering borde sättas in, kanske det kommer en dag liksom allt annat inom modern sjukvård.

För det ÄR jobbigt. Jag är svårstucken och vet hyfsat väl vad som funkar och inte funkar, jag känner några Svenska mostrar, vana sjuksköterskor som är helt underbara, och det hjälper verkligen inte att drabbas av någon nybörjare som på bruten svenska försöker yttra något ursäktande i en brytning han uteslutande borde använda i det land han har smitit ifrån. Behövs det verkligen inte sjukvårdspersonal i dessa länder? Självklart behövs det, det är bara vår Svenska oikofobi som gör oss irrationella och motbjudande.

.

.

.

.

.

.

Detta kan ingen annan läsa som inte har lösenordet.

Men jag vet inte hur man gör. Ännu.

Minnena kanske falnar, men går aldrig ur. Bilder av lyckliga år och tusen små vardagliga saker, händelser och platser.

Såg Stjärnorna på slottet där en Lois berättade om ett trauma med sin älskade som helt plötsligt och oväntat bytte ut henne som hon uttryckte saken. Det gjorde henne djupt deprimerad och sjuk i många år.

Jag skriver mer sedan, när jag har lärt mig att det här fungerar, dvs både att använda lösenord och att redigera.

Jag var fruktansvärt orolig för att inte orka upp. Svåråtkommen tid klockan 8.15, men jag klarade det, och var där redan kvart i sju, jävligt trött förstås, men andra har det värre.

Redan 07.55 kom doktorn och kallade in mej, eftersom jag var registrerad i så god tid.

Undersökningen klar 8.30, noggrant test på syrsättningen, blodtryck, EKG, ultraljud, fantastiskt imponerande.

Doktorn, en överläkare, trevlig och kunde sina saker. Med ultraljudet tar man fem millimeters snitt som sedan kan studeras på bildskärm bit för bit i alla dimensioner, han tittade på lungorna också. Det hela såg bra ut, tendens till arytmik och en ficka i vänster kammare men inget värt att åtgärda, mina mediciner ska skydda, och jag är tacksam för det. Doktor Per ville gärna ha mitt Pjåscusdokument och det fick han. Undrar vad dom gör av sådana dokument, skannar, sparar eller slänger?

Sedan buss 3 hemåt och då kom naturligtvis flimmermigränet, passerade ICA Sankt Eriksplan o köpte en muff, jag menar, muffins är väl pluralis?

Biten hem sedan kallt o blåsigt, frysa, migrän, kissnödig, det är nog inte länge man skulle klara sig om man inte kom in i värmen.

Jaha, så nu är det klart, och får gå i normala banor, tyvärr huvudvärk förstås och ett jäkla öronsus.

Känns lite tomt och ödsligt. Jag ska ta ställning till efterfrågad arrskrivning att foga till övriga projekt som är i gång, vet inte just nu vilket jag ska prioritera, nä, först vilar jag lite, det är inte migrändämpande att sitta vid tangentbord o bildskärm.

Kanske inte är den trettonde idag, jo, förresten det är fredag den trettonde idag, kul!   

Om man tar reda på vilken veckodag den trettonde dagen är i varje månad för låt oss säga fyrahundra år, så finner man att söndagar är 687, måndag 685, tisdag 685, onsdag 687, torsdag 684, lördagar blir 684 stycken, men faktiskt fredagar vanligast med hela 688 stycken under denna tidsperiod.

Fredagen den 13 är således lite vanligare än till exempel torsdag den trettonde med sina futtiga 684 trettonde, och händer det något djävulskap så är det kanske oftast fredagar den 13, eftersom den kombinationen är vanligast i vår kalender.

Men folktron och vidskepelsen (SKROCK) tolkar naturligtvis den stackars trettonde fredagen som själva ORSAKEN till händelser av oönskad art, det läser man i massor av bloggar, "jag ska idag göra si och så, men eftersom det är fredag den 13, kommer det naturligvis att gå åt pipan".

Detta lästa jag i Rådes "Sannolikhetslära och statistik" redan på den tiden man tog sin examen.

Råde kommenterar lustigheten med att "Observera att sannolikheten är störst för fredag, vilket ger en viss belysning åt en vanlig vidskeplig föreställning".

Vaken före fyra och man är förstås jävligt trött, så nu är det kaffe, kaffe, kaffe, Wasa sport med Edamer och iväg till Thorax klockan sju. Tack för all hjälp!

Lennart Råde (1925 - 1999) var docent i matematisk statistik på Chalmers tekniska högskola i Göteborg.

Kan någon begripa vad det är för idioter som låter operera in stora klumpar på framsidan av kroppen?

Vad är meningen? Ett implanterat bröst ammar väl inte bättre än ett naturligt, även om det är litet eller obefintligt?

Hur kan man lägga ut pengar på sådant?

Varför gör dom det? Det är sjukt, och varifrån kommer pengarna till sådana totalt onödiga ingrepp?

Folk e inte kloka.

Bröst är äckliga utbuktningar som möjligen vissa infantila skolgossar tycker är trevliga, men de kvinnliga lockelserna ur sexuell synpunkt sitter sannerligen inte i brösten, utan i HELT andra ställen.

När implantatens bristfälligheter dessutom görs till riksnyhet börjar man verkligen undra hur det står till.

Uj, uj, uj, uj, uj.   

Gjorde kyckling i Schlemmertopfen, vilken läckerhet!

Lägg lergryta och lock i vatten några minuter.

1. Gnid in djuret med rikligt med salt både invändigt och utvändigt.

2. Skala en lök och klipp den i bitar.

3. Vrid av och klipp en kruka persilja, och blanda alltsammans med hundra gram gott smör.

4. Stoppa in i kycklingen och lägg i lergrytan.

5. En och en halv timme i nära 250 graders ugn.

Oh my!

Idag är jag för trött och har annat att göra, så idag skriver jag inget inlägg i min blogg, hur intressant det än säkerligen skulle vara för resten av världen.

Jag åt i morse en clementin!

Funderade på denna märkliga, men oftast söta och goda citruskorsning. Nästan aldrig kärnor och förmodligen steril som sådana konstruktioner ofta är.

Men jag köper clementiner ibland om det finns, inte mycket att göra saft på, men lätta att skala och rätt lagom att förtära.

Apelsiner kan man inte lite på, och de hör definitivt inte till var Svenska kultursfär. Man undrar vad det är för människor som pallar med att dricka apelsinsaft på morgonen, det är raka vägen till magsår, varför vill folk ha magsår?

Jag har haft det en period och det var bland det sjukaste jag har varit, en molande tyngd och värk som sätter ned allmäntillståndet till långt under det acceptabla. Det drabbade mig under en period som kemivick i Nacka gymnasium, blev alldeles matt, drack sju glas mjölk till lunchen i lärarrummet, orkade knappt stå upprätt i bussen på hemresan, la mig genast jag kom hem och sov till sex nästa morgon, ringde sjukvårdsupplysningen och råddes sjukhusbesök, det blev Sabbatsberg, och där låg jag i fjorton dagar, skrev många sidor dagbok, och träffade många söta sjuksköterskor och vårdbiträden, på den tiden alla kvinnor. Jag fick genomgå gastroskopiering, och det gör jag inte om. En av mina kvinnliga besökare hade med sig en Playboy med så vackra färgbilder på så vackra tjejer...

Jag tänker besöka VC idag och komma igång med husläkaren. Förutsättningen nollställd, men det är kallt, så jag får bylta på mig, vill slippa frysa.

Har börjat fundera på min funktionslära. Den här gången tänker jag inte lägga ut den gratis på nätet, jag kan för mycket, och någon kompensation vill man ju ha för sina enorma kunskaper och sin erfarenhet.

  krass o pum

Vilken dag i dag igen!

Trött utav helsike.

Någon ringde på dörren och det väckte mig 5.33 f.m

Då hade jag bara sovit i drygt två timmar.

För lite. Alldeles för lite.

Eftersom där var bara en signal, orkade jag inte gå och öppna.

Det var buller vid hissen och spring i trapporna, röster. Så tidigt på morgonen.

På något sätt lyckades jag somna om några timmar, men tröttheten satt i nästan hela dan.

Men jag behöver inte stressa.

Jag arbetar målmedvetet och systematiskt, och kommer en liten bit för var dag.

Jag har ju kunskaperna.

Jag undviker frukt och grönsaker. Därför att nyttighetens myt är en eftergift åt den profit som gör dessa produkter extremt dyra och dessutom manipulerar logistiken åt det orimligas balans. Jag behöver inte frukter som flugit från Nya Zealand, och troligen ingen annan heller, utom dom som bor på Nya Zealand.   

Hitler älskade rysk kaviar, men när han efter några veckors regelbunden konsumtion fick höra talas om det makabert höga priset, avbröt han omedelbart all kontakt med denna onödiga lyx. Klok man.

Jag äter uteslutande det jag tycker om. Är det gott så är det också nyttigt!

Så tog sig mina förfäder fram, och så gör jag. Men det är ingen dogm.

Jag har min insikt och min visshet om att äntligen fatta det totala sammanhanget om livets mening.

Jag behöver inte hitta på någonting, allt står i de  noggrant utvalda böckerna jag äger.

Jag vet hur det är!

Jag har planen mer och mer klar, jag låter inte lura mig av vanföreställningar och fiktiva sagor.

Jag har inte väldigt mycket tid på mig, men tillräckligt, och jag går systematiskt fram i ett allt djupare lugn.

Ibland får jag njuta av mina vackra minnen och tankar på underbara människor jag träffat.

Helt fritt från vidskepligheter och psykiska tramsidéer.

Jag har idag fixat glaset bakom skrivbordet, mycket dammsugning, det var jobbigt, eftersom jag var alltför trött.

Saken var den att det hände i förrgår, att ett fint vinglas dök ner rakt i parkettgolvet. Det var minutiöst noga diskat och stod upp och ner på tork på en liten söt, virkad bomullsduk.

Det var inte ett ljud som av krossat glas, det var snarare ett snabbt, mjukt ljud av finkrossat finglas. Hör ni skillnaden?

Eftersom det pulvriserades i utrymmet mellan det tunga björkskrivbordet och fönstret, hamnade partiklarna i en skyddad zon. Det blev ett dåligt samvete och en extra börda på vägen.

Men nu är det fixat och jag känner att det nu bär käpprätt rakt åt framgången!

Låt mig ta hand om det som jag har börjat, och mycket kommer att reda upp sig till det bättre.

Krass och pum!

Jag kan inte påminna mig något liknande på många år.

Tvättstugan sedan klockan ett - blev klar först sent  på kvällen.

På alla möbler hänger T-tröjor, handdukar, strumpor, bylten med småtvätt, vad kommer det sig?

Gått ut med erbjudande om att ta nya elever i funktionslära.

Frågan är om det är mödan värt.

Jag vill inte ha elever som saknar förutsättningar, jag är inte ute för att tjäna pengar, endast för att dela med mig av kunskaperna så att det underlättar för andra som verkligen vill lära sig förstå musiken.

Minns så många kurser jag hållit under åren, minns tacksamma elever som i enstaka fall aldrig släpper taget, man stöter på dem efter många år och får höra hur bra man var, delvis  smickrande, men delvis också rätt besvärande och generande. Glömmer aldrig i kön i en livsmedelsbutik där jag fick mig en högljudd panegyrik så att jag ville sjunka genom jorden. Sedan följde glada imponerade leenden i många år i den butiken.

När jag var hemma hos Jan Malmsjö för att plocka ut lämpligaste tonarter för de sånger han skulle sjunga med oss, lärde han mig en sak, som jag sedan tagit till mig och haft mycket stor nytta av: "Andas djupt" rådde han mig helt enkelt.

Han märkte att jag var en aning stressad, men hans intelligenta deltagande gjorde det utan tvivel lättare där jag satt vid hans stora flygel i den magnifika lägenheten på andra våningen.

Så här sitter jag och tar ett par djupa andetag.

Jag fick gå ner i tvättstugan minst tolv gånger, plocka i och ur maskinerna, hänga tvätt, stoppa i och ur torktrumlaren.

Ett örngott var försvunnet. Ett av två svarta till underkuddarna, de två bruna till gosekuddarna fanns på plats, men ett av de svarta sknades. Ingen stor sak, men avsevärt irriterande.

Slank förbi kompisen och kollade på ett TV-program som hette Fångarna på slottet.

Egendomligt program, inte verkade det vara några fångar, inte.

Jag kände igen flera av deltagarna, men där fanns också några kvinnor jag inte kände igen, en av dem hette Lovisa och påstods vara sångerska. Hon hade varit med om något mycket tragiskt i sitt liv, helt utan förklaring blivit övergiven av en man, en händelse som tydligen satt sina spår i många, många år.

Det är också en form av otrohet, kanske den grymmaste av alla, att bli utsatt för okontrollerbar svält utan förklaring och utan ens någon motivation. En grymhet utan like i sin skenbara subtilitet.

I övrigt ett märkligt program där man började dagen med att dricka champagne. Champagne är mycket gott, men det finns definitivt gränser. På morgonen skulle det nog bara bli obehagligt, med lättare svindelkänslor och fylletendenser.

Sedan satt man i regn och åska på en stinkande soptipp och åt lunch, svårt att förstå meningen med sådant.

Upp och ner i tvättstugan, ta djupa andetag, hur länge ska man orka? Inte ens näsdukarna var riktigt torra. Kanske det är något tekniskt fel på torksugen trots allt? Hittade det svarta örngottet och har nu bäddat med det också

Rena sängkläder, skönt och hopp om att kanske kunna sova för en gångs skull.

Det mesta dock sorterat, djupa andetag, tackar.

Så fragment ur nya Midsomer murder, absolut överlägset det gamla, yngre människor, roligare manus, duktiga skådespelare, spännande miljöer.

Nu läsa vidare ur den måttligt strukturerade "Jagare". Kanske är jag orättvis, där står dock ett och annat mycket intressant att läsa.

Fick veta att det var helgdag idag, det var en överraskning.

Är det någon som vet hur man lägger till objekt till spellistorna i Naxos?

Till middag Bason och bönor, riktigt gott.