Vaknar tvärt.

Vrider mig, sträcker mig, snurrar mig, kryper ihop, sträcker mig.

Rusar upp och bäddar in kokongen vid fotändan.

Av allt hemskt är det att ha en fot utstickande  från under sängkläderna det värsta.

Vem hatar inte fötter, dessa naturens missbildningar på människornas kroppar?

Fötter och blindtarmen.

Leder obevekligen till döden

Klockan var 02.45 f.m

Nej, det går inte.

Lika bra starta datorn.

Upp och göra kaffe.

Vatten i koppen, vattnet i vattenkokaren.

Kaffepulvret i mellanlagringsdosan.

Datorn startar inte.

Blåskärm med  chkdsk.

Inkonsekvensttestning.

Programmet masar sig långsamt framåt.

Chkdsk verifierar det ena efter det andra.

Vad har jag gjort för att drabbas av detta?

Mitt i natten dessutom, dödstrött.

Kan det vara dagens två illavarslande läkarbesök som spökar.

Ja, troligen, kommer inte runt det.

Måste duscha innan, jag hatar det.

Särskilt det först tempererade vattnet.

Sedan måste allt blötas, håret, hitta tvålen.

Det är avskyvärt, men kan vänta till i morgon.

Rena sängkläder, alltid ett måste.

Vattenkokaren igång, efter tolv sekunder är det klart.

Vatten i koppem med sockerbiten och nescafé.

Resten upp med mjölk och en aning grädde.

Ska jag ta en  bit skorpa att doppa i?

Chkdisk klart till slut, någon registerfil borttagen.

Datorn i gång, kaffet drucket.

Startar bloggeländet. Det här alltså. Letar rätt på bilden jag sökte.

Tänker på Sara-Trobäck Hesselink som satt där tre meter framför och spelade violin med sina underbart vackra läppar. Trettioett år och konsertmästare i Göteborgsfilharmonikerna.

Jag hittar önskad bild och konstaterar den sökta dagboken har röd pärm.

Var fan är den?

Fryser, kallt ute men inte kallt, d.v.s inte under noll.

Min webbhotellhanterare går inte att nå via epost, så löjligt irriternde.

Dålih stil, känns så fel.

Jag får skriva snigelpost, om jag hittar en användbar adress.

Jag skriver till Stig, till Anders också.

Alla skripten fungerar, men kontakt med sin egen domän får man inte.

Känner mig ledsen, känner ångesten.

Måste kontakta min nya husläkare också, Tina, ett vackert namn i varje fall.

Kletupplevelse i höger örontrumpet.

Den dåsiga sömnigheten lägger sig över allting.

Fann i mobilen flera missade samtal.

Tur då att profilen var ställd ljudlös, annars hade det väl börjat låta mitt i Brahms.

Sedan gick Gösta o jag iväg och tog sextionian, jag ända till borta vid Karlbergsvägen.

Tanken  på Vedholms, många tusen kronor över ekonomisk förmåga.

Italiensk mat, fy, blä och tvi, vitlök, olja, sötsliskig vinäger och grönsaker, fy satan. Odugligt till människoföda.

Men på Vedholms med läcker hälleflundra i ett Svenskt koncept, där hamnar jag aldrig.

Man får nöja sig med att veta det finns. Det är en dröm.

Som jag nöjde mig med att vin- och sprithistoriska alltid fanns nere vid Norra Station.

Nu borta för evigt, fåvitska ageranden hoppas på nya lokaler på Djurgården.

Det förblir fåvitskt.

Sömnen kommer.

Jag måste stänga datorn igen.

Färgen var alltså röd och den låg i vänster skjortficka.

Vad hände? Och nu?

Ligga o vrida mig, läsa Kronblom.

Kronblom den bästa Svenska serien. Ojämförbar.

En trygghet i livet.

Nu är klockan 3.24 f.m

Det tog inte många minuter att fundera, jag ringde Gösta och konfirmerade min kommande närvaro i det musikaliska templet (Gamla Ackis).

Klockan tre e.m skulle det börja,Trio Poseidon med Sara Trobäck-Hesselink(v), Claes Gunnarsson(vcl)  och Per Lundberg(p) .

Vilka musikanter!

För en gångs skull använde jag lite deodorant under skjortan, T till Fridhemsplan, byte mot Kungsträdgården. Den korta biten i det vansinniga vädret fick man ta, ingen entré, hur är det möjligt, och finns det något mera meningsfullt sätt att tillbringa sin livstid än att sitta på första bänk och uppleva dessa unga människor spela riktig musik på tre meters avstånd?

Det började alltså med Mozarts B-dur trio K 502, den hade jag inte hört förut, så elegant, så förtjusande vackert, och vilken vacker violinist, hon har så vackra läppar och spelade säkert och fint, alla tre hade för övrigt en behaglig och angenäm intonation som det kan bli när man hör levande musik i verkligheten på nära håll. Man kan förstå att Sara är konsertmästare i Göteborgsfilharmonikerna och om det finns mycket att läsa.

Sedan Bo Lindes triosonata op 38, faktiskt riktigt angenäm den också.

I pausen köpte Gösta kaffe och en muff, jag nöjde mig med vetskapen om att de vansinniga priserna skulle krossa all njutning vad pausförtäring beträffar. Annat var det på drottning Silvias födelsedag då vi blev bjudna på allt vi ville ha.

Sedan gjorde dom Brahms vackra c-durtrio, mycket brahmsig och välspelad, tre meter i från som sagt, tack för att jag fick vara med om detta!

Efter det var det stipendieutdelning och någon lyllo fick 100 000 för komposition av kammarmusik, i samband med utdelningen spelade en vacker flicka de mest betagande stycken på sopran- respektive altblockflöjt. Hela eftermiddagen avslutades med ytterligare en stipendiat som märkligt nog spelade Chopins väkända essdurnocturn på cello, kanske inte helt lyckat, när man har hört den på piano en miljon gånger.

Passerade ICA få hemvägen, köpte chicken nuggits igen och tyvärr en läbbig sötsur sås, sista biten hem var en synd på nåden, jag känner ännu kylan i öronen, vilket jävla väder.

Nu ska jag äta russin och dricka mjölk och sorgset begrunda meningen med att krossa ett många hundra år fungerande monopol, när det viktigaste numera finns att köpa i varenda livsmedelsaffär (extremt dyrt förstås).

Så hinner man nätt o jämnt höra om Rheinfelts dårsänktning av restaurangmomsen, varför inte ta bort all onödig skatt och bygga upp ett fungerande samhälle utan cancer och metastaser?

Ja, nu var det länge sedan jag skrev här i min blogg.

Snälla ni, kan ni förlåta mig, om det nu är någon som mot förmodan skulle tvinga sig igenom dessa svävande rader.

Egentligen borde jag skriva oftare, eftersom jag ju vet hur allting är. Sånt borde man dela med sig av.

Jag har frågat lite runt och funnit, att jag är tämligen ensam om denna gudomliga insikt.

Därmed inte sagt att mången går runt och klagar i onödan, även om man tycker att dom borde.

Jag har idag fått information från den vackra och glada informationsscentralen om, att mängder av individer i olika situationer, utan att skämmas det minsta, knappast klagar alls, utan tvärtom går omkring och är nöjda med både det ena och det andra.

Jag beundrar och vördar dem som uppbjuder sådana gigantiska energimängder åt att skicka ut goda vibrationer, trots denna stora avsaknad av insikt.

När insikten gradvis kom under en period av över femtio år, var det inte utan att en viss undran började förnimmas över om man inte borde bli oroad av den konsoliderande organiska kristallisationen.

Men så blev inte fallet, jag upplevde hela tiden samma trygghet och samma självförtroende som jag alltid haft.   

Jag har varit mycket sjuk ända sedan jag drabbades av försämrad akillesreflex och delvis känselbortfall på högra fotens utsida, och jag glömmer aldrig de enorma smärtorna som inte gick att dämpa med några medel. Jag minns hur jag tvingades halta och helst inte ville röra mig alls. När det så småningom gick över, begrep jag först långsamt varför detta skedde, och min glädje och min förnöjdhet över denna mångomtalade visshet, spred en välbehövlig värme också i den kärvaste oväderlek.

Idag däremot finns inget alls att klaga på, och därmed inte heller något att skriva om.

Utom möjligen om de mänskliga stupida namnändringarna som mer eller mindre förvirrade hjärnor tydligen känner sig tvingade att prestera, ja, då vet ni vad jag tänker på, så då behöver jag inte mera ta upp det här.

Sommarregn, sommarregn, underbara sommarregn: droppe, drippe, drippe, dropp, solen bakom molnen...

På Gamla Ackis erbjuds idag en vacker gratiskonsert klockan femton (Mozart trio i B-dur , Brahms trio i C-dur) och jag har fått en invit, hur tycker jag att jag ska göra? Orkar jag?

Har ni hört dagens dummaste? Den nya virriga, stackars ledningen har börjat kalla Gamla Ackis för Musikaliska, fullt i klass med Hagastan och Kungsholmsgallerian, nej, förlåt Västermalmsgallerien, det låter finare.   

Varför inte lyssna på Envoys på Spotify? Det är grabbarna som vet hur man spelar rock-and-roll.

Söndagen den femtonde är det Arméns musikkår, om dom spelar Badenweiler kommer jag med glädje.

Hör av dej om du läser detta, Annika!

Om nu mot förmodan någon har en fråga? Ställ den då, så svarar jag!

Om jag skriver Bb uttalar jag det be och inget annat. Därför är det väl lika bra att skriva B då, som det uttalas på det svenska språket.

Ibland ramlar man på andra bloggar, en intressant företeelse. Mest unga tjejer eller småtjejer, det enda skojiga är att dom kan komma från hela sveriges land, bokstavligen Ystad till Haparanda.

Men det dom skriver är väldigt vardagliga saker, skolan, förvånansvärt mycket husdjur inklusive hästar och massor av katter förstås, vare sig dom kommer från Östersund eller Kalmar. Det finns en slumpgenerator med  rubriken "slumpa blogg", man kan använda den för att en stund strosa lite geografiskt när man själv är klar med sitt eget bloggeri. Den dyker upp när man har loggat ut från sin egen blogg.

AT-läkare betyder helt enkelt AllmänTjänstgöring, de är klara med sin läkarexamen, inga dåliga grejer, och ska lära sig så att de blir självförsörjande i sin livsgärning. Viktigast är hur dom är som människor; vänlighet, empati, kan le, kan tala, ORDET är viktigt. Därför existerar en liten diffus sektor som man måste vistas i en kort tid för att få klart får sig vem man har att göra med. De allra bästa är överläkarna och andra som sitter på akutmottagningarna i ett fast samarbete med specialister. De är levande bevis för att den praktiska läkarvetenskapen fungerar.

Men innerst inne, hur sjuk är man? Det finns mycket att läsa, och man måste slå upp massor av ord. Jag har åtagit mig att ta reda på den historiska utvecklingen vid behandling av PV, det är mycket att leta efter, troligen får jag sitta på KB och läsa igenom många årgångar av Läkartidningen, det kan ta lång tid.

Men jag har musik att skapa också, det är viktigare, texter och melodier.

Så kan jag ju inte låta bli att följa Stockholmslagen i årets elitserie, jag passar då också på att följa vad kusin Ulf, den gamle bandydomaren har att säga. Bara vetskapen om dessa fenomen kan hjälpa till att hålla efter oikofobin, och att odla en varm och  hälsosam xenofobi, som kan hjäpa oss vara rädda om varandra, glöm aldrig det!

 Detta var både datten och ditten.

Är det sant att det är juniorVM i Canada i natt, ska jag titta på det svenska laget, kanske går upp till kompisen en kort stund...?   

Jag har gjort det!

Ännu känns mest en vänlig glädje, och den satt i hela tiden jag på Daglivs inhandlade mjölk, Arbogapastej, en ny, söt liten lagom slickepott, samt en gul modern självdiskande diskborste.

Några bilder kan jag inte visa eftersom kameran ligger och vilar sig hos Kajsa sedan julafton

Där var lugnt och snyggt i det låga huset som en gång var Sankt Eriks sjukhus, provtagningen alldeles intill med väntrummet med endast en liten jeansklädd tjej som såg hopkrupen och sjuk ut. Jag strosade in lite i korridorerna och såg doktornamnen, skulle nu kanske en av dem bli min nya?

Som den leende receptionisten yttrade, "annars är det bara att byta".

Det var som när Ingegärd fick sin katt, där fanns risk för att den hamnat i kläm i bildörren vid hemresan, vilket fru Karlsson tryggt och vänligt kommenterade med att "om den går sönder går det så bra att få en ny".

Personligen ogillar jag katter, jag håller dem ifrån mej, enda undantaget är vår Mirre, som faktiskt har bott här i tre omgångar i sitt liv, också vänliga minnen.

Sedan vandrade jag som sagt var Fleminggatan upp till Daglivs på Sankt Eriksgatan, och jag noterade den stora skillnaden mot den groteska stressen och springet borta vid Stureplans, där jag en gång hamnade för att min syster spelade bridge med en av läkarna. Men bridgespelaren gick i pension och så även nästa som automatiskt blev mig tilldelad, och sedan har det bara varit dåliga vibrationer. Isch.

Är det inte liksom typiskt att jag just i dag råkade på en liten sötnos som glatt leende stirrade mig rätt upp i ansiktet när jag frågade efter sötsur sås. Det blev en dialogkedja med mycket fnitter och glam.

Nu hamnar jag på gångvägs avstånd från vårdcentralen, om det hela tar sig.   

Besöken på Karolinska har jag förstås kvar som förut, men där finns det inbjudande Solnadal mitt emot busshållplatsen.

Dom kom med oro och lätt förtvivlan i ansiktet.

Tittade ner i kassarna och letade efter blommor, det verkade som om någon saknas.

Jag glömmer aldrig det lilla söta ansiktets uppriktiga sorg.

Så  kan det vara, det är inte bra, och så onödigt.

En dålig blomvattnare, vad är det för människor som inte ser livet omkring sig, även om det bara är ett ofrivilligt lån.

Viktigt att inte vattna för mycket, men att inte vattna alls är kriminellt.

Jag såg dem lägga in papperskassarna i bakluckan, för första gången inte en enda blick och ingen vink-i-fönstret.

Ja, så går det en dag, man måste ha det klart för sig.

Tänk att en sån liten handling kan efterlämna så stora känslor.

Men det som händer därute är mycket större och mycket värre. hur kunde det ske?

I ett fartyg måste chefen bestämma och ingen annan alls. Demokrati är omöjlig, var den än dyker upp är den ett onaturligt inslag i naturen och samhället, det vet du, det vet jag, det vet alla, men ändå lallar vi med som bäbisar som nyss lärt sig känna igen sin mamma.

Elmarknaden revs upp, det trygga, säkra monopolet splittrades, prisena stiger

Apoteken splittrades, det trygga, hederliga monopolet slets i bitar, katastrof, priserna stiger, mångfalden krymper.

Själva hyresfastigheterna styckades och delades upp mellan hyresgästerna, kostnaderna stiger.

Sjukhusen styckades och delades upp eller såldes till privata händer som ska tjäna pengar på andras sjukdomar eller ålderdom.

Själva sjukhusstädningen lämnas ut på entreprenad och städningen försummas, en enstaka neger går omkring i korridorerna med golvmopp och skapar stor otrivsel.

Skolorna privatiseras, kunskaperna försvinner.

Regementen läggs ner, en hel kultur går under.

Riv i stället kyrkorna som står tomma, eller gör om dem till dyrkan av verkligheten i stället för till centra för vidskepliga aktiviteter.

Låt kungen med familj åka hem till Pontecorvo och skapa en svensk kung i Sverige till Sveriges land

Samhället faller i bitar.      

Ja, det var då det.

Nu lyssnar jag på CD:n God Jul med Stockholms Musikgymnasium Kammarkör, jag har alltid älskat den skivan, det är de vanliga låtarna, men verkar ha kommit till lite hastigt, kanske för att någon fick fram pengar.

För mig är det tidens nostalgiflykt som alltid.

Åren har gått.

Skivan spelades in i april och maj 2005, det var då det.

Helene Stureborg som dirigent förstås, och en mängd små förtjusande bilder i en julig hemmiljö, till och med Helene själv som Lucia med sju stora levande ljus i kronan, lussekaffer på kaffebrickan, långt vitt lucialinne med brett, rött sidenskärp.

Det var länge sedan man fick uppleva något sådant.

I år åt jag lussekatter ett flertal tillfällen, det var billigt på ICA i år, mellan 5 och sju kronor styck.

Hodie nobis coelorum rex, Bereden väg för herran, Nu tändas tusen juleljus, Himlen hänger stjärnsvart, Sankta Lucia, God morgon, mitt herrrskap,  Goder afton (potpurri gillar inte,  Stalledrängar (också potpurri, gillar inte)

Du är underbar Helene, men aldrig glömmer jag Gary Graden och allra helst minns jag den underbara kadensen i En stjärna Blid som jag hörde i Jacobs kyrka vid jultiden 2001, och sedan aldrig mer fått höra, snälla, ta upp den igen på repertoiren!

Musik ska vara kul, javisst!

Men vad är musik?

Det finns tre stora områden inom mänsklighetens sköna konster musik, teater och bild.

Musiken står högst, därför att vad beträffar möjlig absorbering har bara en liten del av den medvetna mänskligheten begåvats med förmågan att se.

Men långt innan man kan uppfatta intrikata element och kommunicera med dem, kan mången ändå uppleva välbefinnande i musiken, till och med små barn kan mången gång lära sig lalla och klappa i takt

Man får vara tacksam för att sammantaget sett inom hela mänskligheten, existerar ett intressere av sådan kaliber att tillräckligt många vill bidra till att hålla orkestrar, operor och konserthus vid liv, och  tack och lov finns det väl inget som tyder  på en avmattning. Men spännvidden är enorm. Det finns miljoner stackare som aldrig ens varit på operan även i mindre underutvecklade länder.

Det finns också mången som söker konsumera opera bara för att ge sken av att syssla med något kvalificerat.

När jazzen kom höjdes starka varningens ord angående en  sönderbrytande framtid.

De fick rätt!

Möjligen kanske dock inte som man tänkt.

Den enkla dansmusiken, som säkerligen en gång var den första musiken, kom tillbaka och sänkte konsten ner till den lägsta tänkbara nivå, och det fick ske, därför att ekonomiska synpunkter blandades i.

Intonation och frasering nivellerades och det är faktiskt endast just i symfoniorkestrarna man anar hur utvecklingen har "tänkt". Paradoxalt nog finns det  musiker inom alla läger som beundrar och söker likna varandra.

Där är vi idag.

Jag såg ett bedrövligt program hos kompisens TV, som handlade om de svenska tio-i-topp-listornas uppgång och utveckling.

Vad man med beklämmande pinsamhet slås av var den låga nivån på allt som gick under benämningen musik.

Sedan har miljoner och åter miljoner unga människor slösat sina liv på ett andligt stillastående och det värsta är att dom vet inte om det. De kommer säkert heller aldrig att någonsin få veta om det.

Jag kom in i detta märkliga ämne i samband med att jag studerade General MIDI Percussion Table som är musikens totala utspädning, även om de digitala trixerierna kan uppnå häpnadsväckande byggnationer betydligt över dagisnivå. Ändå har jag denna dag begränsat mig till just slagverk och icke frekvensrelaterade ljud.

Kommer mänskligheten någonsin mer under sin utveckling att förmå sig att ta något steg framåt?

Det är knappast troligt.

Vi befinner oss just nu nära toppen av befolkningsexplosionskurvan, vi är sex miljarder för många individer jämfört med normalkurvan, och ingenting tyder på att någon utveckling lurar i framtiden.

Utom möjligen en teoretisk lärdom om ur många universum vi har omkring oss.